Morrissey: ALLA ALBUM – EN GUIDE

Det var meningen att det här inlägget skulle publiceras i samband med att Morrissey släppte sitt senaste album, för ungefär en månad sedan (min recension av den kan ni läsa här). Men saker kom emellan, fokus hamnade på annat håll. Nu är tiden dock inne, och i ärlighetens namn: vilken annan artist än eremiten, ensamvargen och den evige outsidern Steven Patrick Morrissey passar bättre att fördjupa sig i nu, i dessa tider av innesittande och social distansering? Morrissey själv har ju praktiserat social distansering sedan han gick i kortbyxor. Och jag älskar honom för det. Han är alla introvertas och socialt tafattas skyddshelgon, och jag har honom att tacka för att i över 17 års tid skänkt mig styrka, mod och tröst. Han står inte högt i kurs hos allmänheten nu, men jag hissar flaggan alltjämt. Han har betytt alldeles för mycket under alldeles för många år för att jag ska få för mig att göra annat.

Så till alla som liksom jag inte får nog av Morrissey, och för de som vill fördjupa sig i hans musik: detta inlägg är till er. En djupdykning i Morrisseys soloalbum, från Viva Hate (1988) till California Son (2019).


Viva Hate

År: 1988

viva hate

– Morrissey ville aldrig ”gå solo”. Men när Johnny Marr lämnade The Smiths någon gång i början av sommaren 1987, och de halvhjärtade försöken att hitta en ersättare rann ut i sanden och skivbolaget EMI, som bandet skrivit på för tidigare samma år, krävde en ny skiva, hade han inget val. Hans nya låtskrivarpartner blev producenten och ljudteknikern Stephen Street, och tillsammans med honom och det band denne satt ihop spelade Morrissey in den soloskiva han aldrig räknat med eller velat göra .

När Viva Hate släpptes i mars 1988 hade Smiths-liket knappt hunnit kallna. Bandets sista album, Strangeways, Here We Come, gavs ut, visserligen postumt, blott ett halvår tidigare. Att Viva Hate ändå blev så bra som den blev är på alla sätt anmärkningsvärt. Alla låtar är inte mitt i prick, men det är ett varmt, personligt och mycket nostalgiskt album med många tillbakablickar och referenser till uppväxtåren på 70-talet. Bland de många höjdpunkterna finns odödliga klassiker som ”Suedehead” och ”Everyday is Like Sunday”. Här finns också den vågade öppnaren ”Alsatian Cousin” – en svartsjukehistoria och den hårdaste, kärvaste låten som Moz dittills spelat in (raka motsatsen till den ömma, sköra ”I Won’t Share You” som avslutade Strangeways). Här finns även den kontroversiella ”Margaret on the Guillotine”, barockpopballaden ”Angel, Angel Down We Go Together” och ”The Ordinary Boys” – en djupt underskattad och mycket stärkande utanförskapsballad av klassiskt Moz-snitt (som ströks från nyutgåvan av Viva Hate 2012 och som därmed också saknas från Spotify). Men den kanske mäktigaste upplevelsen på plattan är den nästan åtta minuter långa uppväxtskildringen ”Late Night, Maudlin Street”, placerad i mitten av skivan, där Morrisseys minnesfragment och Streets och gitarristen Vini Reillys drömska arrangemang transporterar en till ett grådassigt, ogästvänligt Stretford cirka 1972.

moz88

Och det är som sagt anmärkningsvärt att en skiva som skrevs och sattes ihop såpass hastigt som Viva Hate, och som följde i kölvattnet av ett så omhuldat och helt igenom fantastiskt band som The Smiths, lyckades bli så sammansatt, fokuserad och jämn. Morrissey skulle komma att släppa ännu bättre soloskivor framöver, men Viva Hate lade grunden och visade alla att Morrissey klarade sig fint på egen hand.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Late Night, Maudlin Street”, ”Everyday is Like Sunday”


Kill Uncle

År: 1991

kill uncle

– Illa ansedd och allmänt underskattad och förbisedd. Ungefär så kan man sammanfatta Kill Uncles öde. Morrissey kämpade med en uppföljare till Viva Hate i ett par år, och processen lades på is på grund av fristående singlar och samlingsplattan Bona Drag (1990). Men så i mars 1991 släpptes äntligen Kill Uncle. Kritikerna var inte förtjusta, och med åren har Morrissey stämt in i sågandet. I sin många stunder briljanta självbiografi Autobiography  (2013) skriver han med oslagbar kvickhet:

Recording something for the sake of recording delivered Kill Uncle unto the world, and I am finally up against the limits of my abilities, whilst surely not fooling anybody. Having been so right, it is suddenly shocking to be so wrong […] [Kill Uncle] will always be the orphaned imp that nobody wants, and even I – its father and mother – find it difficult to feed.

Men är den verkligen så hemsk? Kort svar: nej. Visst, den är lättsam, den saknar det mesta av den passion och nerv man annars är van vid från Moz och musiken drar lite väl mycket åt kabaré och music hall. Men samtidigt kan man inte säga annat än att låtar som ”Sing Your Life” och ”King Leer” är bedårande, om än väldigt lättsamma, poplåtar. Man måste också tillstå att dramatiska stycken som ”(I’m) The End of the Family Line”, ”Driving Your Girlfriend Home” och till viss del också (originalversionen av) There Is a Place In Hell For Me and My Friends trots allt håller hög klass. Och den missförstådda ”Asian Rut” är ändå en mycket drabbande skildring av rasistiskt våld.

moz1991

Kill Uncle är också den Morrissey-skiva som tydligast hämtar inspiration från urbrittiska artister som Noel Coward och Anthony Newley, och det är också där music hall-aspekten kommer in. Moz har alltid varit anglofil och patriot (om än en ambivalent sådan), och den helt igenom engelska music hall-musikens teatrala lättsamheter parat med Newleys och Cowards engelska wit utgör en viktig del av vad Kill Uncle är. Och kan man uppskatta albumet för just det, och om man även tar till sig plattans tyngre låtar, är den faktiskt inte alls så tokig.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Driving Your Girlfriend Home”


Your Arsenal

År: 1992

your arsenal

– Med Kill Uncle följde också Morrisseys första turné som soloartist. Med på denna turné var ett sprillans nytt och av Moz själv handplockat kompband bestående av kapellmästaren och gitarristen Boz Boorer, gitarristen Alain Whyte, basisten Gary Day och trummisen Spencer Cobrin – samtliga vid den tiden kända från Londons rockabillykretsar. Äntligen hade den motvillige soloartisten Morrissey, för första gången sedan The Smiths implosion 1987, ett riktigt band. Ett gäng. Detta och den extremt framgångsrika världsturnén sporrade Morrissey och sköt in gott om inspiration i hans tidigare så trötta och vilsna själ, och drygt ett år efter Kill Uncle släpptes Your Arsenal.

Skivan producerades av David Bowies förre parhäst Mick Ronson och var ett styrkebesked som hette duga. Om Kill Uncle så smått kändes anemisk och utan riktning var Your Arsenal ett bultande blodrött hjärta. Morrisseys texter var återigen fulla med självförtroende, patos och syrliga kvickheter. Han sjöng med knivskarp skärpa om bland annat det utanförskap som föder rasism och läktarvåld (”The National Front Disco” respektive ”We’ll Let You Know”), han sjöng om klass (”Certain People I Know”, ”Glamorous Glue”) och egna tillkortakommanden (”Seasick, Yet Still Docked”), medan han på låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Someday” är sitt mest empatiska jag och ingjuter mod och hopp i annars missmodiga lyssnare. Musiken, till största del signerad Alain Whyte, pendlade mellan glamrock, rockabilly och rusig gitarrpop, och var den mest passionerade sedan tiden med The Smiths. Öppnaren ”You’re Gonna Need Someone On Your Side”, med sina Eddie Cochran-gitarrer, låter som en helt annan artist än den som hördes på Kill Uncle. Morrissey anno Your Arsenal är maskulin, hungrig och kaxig, och han skyggar inte för någon.

moz1992

Det enda som drar ner helhetsbetyget på skivan är de båda flamsiga poplåtarna ”We Hate It When Our Friends Become Successful” och ”You’re the One for Me, Fatty” (båda skrivna ihop med Whyte). Morrissey har alltid haft en förkärlek för lättsam, humoristisk gitarrpop. Ibland har det fungerat alldeles ypperligt (”Vicar in a Tutu”, ”Some Girls are Bigger Than Others”, ”Hairdresser on Fire”), men långt ifrån alltid. I synnerhet är det ”Fatty” som retar mig. Att den dessutom har spelats live oftare än någon annan låt från albumet  är mycket provocerande.

Efter en något trevande och lite osäker start på solokarriären var Morrissey med Your Arsenal äntligen förlöst som soloartist.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”We’ll Let You Know”, ”Seasick, Yet Still Docked”


Vauxhall and I

År: 1994

vauxhall

– Om 1992 var ett särdeles njutbart år för Morrissey, var 1993 något av en motsats. Inte mindre än tre närstående gick bort under årets fyra första månader: managern Nigel Thomas, vännen och musikvideoregissören Tim Broad och producenten Mick Ronson. Morrissey drabbades av en svår depression och isolerade sig i sitt hus i Camden. Arbetet med uppföljaren till Your Arsenal hade emellertid redan börjat planeras, och under juni, juli och augusti spelades Vauxhall and I in på lantidylliska Hook End Manor utanför Reading. Av allt att döma gjorde miljön och vädret gott för Morrissey, och han lyckades kanalisera sina känslor i vad som tvivelsutan är det bästa album han någonsin spelat in (The Smiths inräknat).

Den här gången delades låtskrivarjobbet mellan de båda gitarristerna Boz Boorer och Alain Whyte. Whytes bidrag är något fler till antalet (sex för Whyte, fem för Boorer), men det är framförallt två av Boorers bidrag som idag klassas som odödliga Morrissey-klassiker. Jag pratar förstås om inledande mästerstycket ”Now My Heart Is Full” och den episka avslutaren Speedway. ”Now My Heart Is Full” är en svepande, mäktig ballad om att mogna, släppa gamla demoner och slå sig fri, och skulle jag tvingas ranka Morrisseys bästa låtar hade den varit given på topp 3. ”Speedway” blandar ringande gitarrer och en mycket dramatisk komposition med bekännelselyrik. Morrisseys karriär har alltid kantats av allehanda rykten, och istället för att fåfängt försöka att försvara sig inför döva belackare som inte kommer nöja sig innan likbilen kört iväg med honom och jorden slukat honom sjunger han sargad, men trotsigt och med eftertryck: All of the rumors/Keeping me grounded/I never said, I never said that they were/Completely unfounded […] And when you try/To break my spirit/It won’t work/Because there’s nothing left to break.

moz1994

Vauxhall and I är ett av få album i världshistorien som snuddar vid absolut perfektion. Varje ton är perfekt avvägd. Varje ord frammejslat med oklanderlig skärpa. Producenten Steve Lillywhites varma, organiska, smeksamma produktion låter som ingenting annat i Morrisseys kanon. Allting hänger ihop, allt hakar samman. Helheten på plattan är total. Vauxhall and I är ett album.

Betyg: 10/10

Bästa låt: ”Now My Heart Is Full”


Southpaw Grammar

År: 1995

southpaw

– Knappt ett och ett halvt år efter Vauxhall var Morrissey tillbaka med sitt femte soloalbum. Denna gång med en uttalad ambition att inte upprepa sig eller försöka sig på en Vauxhall del 2. I Simon Goddards oumbärliga uppslagsverk Mozipedia hittar vi följande citat från Morrissey angående just detta: ”I was delighted by the original version [of Vauxhall and I]. What’s the use of trying to invent a sequel to it? […] I wanted to record a hard and solid album without any slow songs. I wanted to create for myself a new universe, more twisted, rougher.

Och precis det gjorde han. Vauxhalls varma, atmosfäriska och melankoliska sound var utbytt mot ett hårt, utmanande och experimentellt dito. Gitarrerna är rejält distade och långt fram i ljudbilden, trummorna är aggressiva och skivan inleds och avslutas med två nästan avantgardistiska låtar (”The Teachers Are Afraid of the Pupils” respektive ”Southpaw”) som båda klockar in på över tio minuter. En annan låt, ”The Operation”, är på över sex minuter. Den vid den här tiden annars så musikaliskt konservative Morrissey hade aldrig gjort något så oortodoxt som Southpaw Grammar tidigare.

Men skivan släpptes mitt under britpopens glansdagar. Oasis var i färd med att bli världens största band och drygt en månad från att släppa britpop-epokens definitiva mästerverk, (What’s the Story) Morning Glory?. Även Blur skördade enorma listframgångar, precis som Pulp och Suede. Varken publiken eller kritikerna ville ha experimentell rock från en 36-årig Morrissey. Recensionerna var svala och skivan sålde inte i närheten av lika mycket som Vauxhall eller Your Arsenal.

Morrissey själv är förtjust i den och jag också. Experimentlustan är ny, men den klär honom. En låt som nyss nämnda ”The Teachers…”, med sin olycksbådande, mäktiga atmosfär, är det närmaste Morrissey vid det laget hade kommit Scott Walker. ”Southpaw” blandar experimentlustan med vemod, med ett mycket vackert resultat, och även om ”The Operation” spårar ur mot slutet är den fram tills dess lysande, melodiös gitarrrock.

moz1995

Även texterna sticker ut. Lite mer hälften av dem (”Teachers”, ”Reader Meet Author”, ”The Boy Racer”, ”Dagenham Dave” och till viss del också ”Southpaw”) är rena karaktärsstudier snarare än de självreflekterande och introspektiva texterna man annars är van vid från Moz. Sammantaget är det alltså lätt att förstå varför en konservativ publik har svårt för Southpaw Grammar. Jag medger att skivor som Vauxhall and I träffar en djupare, oftare och hårdare, men tänker man enbart på det viset missar man poängen. Southpaw Grammar var alltid menad som något helt nytt i Morrisseys värld. Betraktar man den på samma sätt som man gjort med föregående album går man miste om något stort. Southpaw Grammar är än i dag ett unikum i Morrisseys kanon.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”The Teachers are Afraid of the Pupils”


Maladjusted

År: 1997

maladjusted

– Trots ett album att vara stolt över kantades 1995 av uteblivna försäljningssiffror, negativ kritik, vacklande psykisk hälsa och en inställd turné med David Bowie. 1996 skulle inte bli särskilt mycket bättre. Flera år tidigare hade The Smiths-trummisen Mike Joyce stämt Johnny Marr och Morrissey för uteblivna royalties. 1996 nådde fallet rätten, och det hela slutade i december samma år med att Joyce, något oväntat, vann. Morrissey har än idag svårt att smälta detta, men värst var det då. Och med allt detta i ryggsäcken begav sig Morrissey, bandet och producenten Steve Lillywhite i januari 1997 återigen till Hook End Manor för att spela in Morrisseys sjätte soloalbum.

Och de senaste årens vedermödor märks verkligen tydligt på Maladjusted. Det är en stukad Morrissey som hörs. Bara Vauxhall and I kan mäta sig med det vemod och de djupt personliga texter som finns på albumet – med det lilla undantaget att Morrissey på Vauxhall ändå uppvisade ett ganska stort mått självförtroende. Av den varan finns det nästan ingenting på Maladjusted. Enda undantaget är den mycket fina poplåten ”Alma Matters”, som lyser av hoppfull, kaxig resignation och odödliga rader som It’s my life/to ruin/my own way. I övrigt är det en kärlekslös och i sig själv och i tillvaron vilsen Morrissey som framträder i texterna. Bäst illustreras detta i den mäktiga balladen ”Trouble Loves Me”, självutlämnande ”Wide to Receive” och ”He Cried” samt det mässande, furiösa titelspåret.

Musikaliskt är Maladjusted ett slags blandning mellan Your Arsenals gitarrer, Vauxhall and I:s vemodiga melodier och Southpaw Grammars experimentella utflykter. Det sistnämnda hörs tydligast i nyss nämnda titelspår, det om Scott Walker minnande mästerverket ”Ambitious Outsiders” och hatlåten till Mike Joyce (tillika spoken word-numret), ”Sorrow Will Come in the End”. Men trots allt detta, trots varma, melankoliska och starka melodier, musikalisk variation och djupt personliga och drabbande texter, blev Maladjusted ännu ett bakslag för Morrissey. Kritikerna var inte övertygade och försäljningsframgångarna uteblev än en gång. Och året därpå gick Morrisseys dåvarande skivbolag Mercury i konkurs och det skulle dröja till 2003 innan han skulle få ett nytt skivkontrakt. Idag är skivan ansedd av många som en av hans sämsta.

moz1997

Själv har jag älskat den sedan jag som 17-åring hörde den för första gången. I min mening finns det inte mycket att ogilla med den – särskilt inte om man är Morrissey-fan. Här finns hans oefterhärmliga lyrik, lika melankolisk som den är slagfärdig. Här finns klassisk, engelsk gitarrpop. Och här finns flertalet starka, mollstämda melodier. Visst kan ett par tre låtar, låt oss säga ”Papa Jack”, ”Roy’s Keen” och ”Sorrow Will Come..” avyttras utan skam, men lejonparten av skivan är mycket stark. Ofantligt mycket starkare än vad vissa journalister vill få en att tro. 2009 gavs en nyutgåva ut (det är också den som finns på Spotify), där ”Papa Jack” och ”Roy’s Keen” strukits, en rad fantastiska b-sidor från skivans singlar lagts till, det gräsliga omslaget bytts ut och nya liner notes skrivits (av Morrissey själv). Den utgåvan är synnerligen oumbärlig.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Trouble Loves Me”, ”Maladjusted”, ”Ambitious Outsiders”


You are the Quarry

År: 2004

quarry

– Efter att skivbolaget som gett ut Maladjusted gått omkull stod Morrissey utan skivkontrakt. Det, parat med dålig press i England och den förödmjukande rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, fick Morrissey att fly landet. Först till Dublin, sedan Los Angeles. För alla de som förknippade Morrissey med den underviktige, nostalgiske och mycket engelskt bleke bokmalen med landstingsglasögon och för stora jeans och som sjöng i The Smiths på 80-talet var en flytt till Los Angeles lika chockerande som kättersk. Man kan tycka att de var fel ute. 80-talet var långt borta och Morrissey, med sin kärlek till det gamla Hollywood, James Dean, Elvis Presley, Frank Sinatra, greaser- och rockabillykulturen, med mera, och med en relativt nyfunnen och mycket passionerad latinamerikansk fanskara, kändes vid det laget mer USA och Kalifornien än regniga London. Dessutom hade soloartisten Morrissey alltid gått hem hos de amerikanska lyssnarna. Turnén 1991 gav upphov till Beatlemania-liknande reaktioner. 1992 slog han nyss nämnda scousers rekord i att snabbast sälja ut Hollywood Bowl. På många sätt kändes Los Angeles som ett rimligt steg att ta för den i England en gång så hyllade men nu närmast bespottade croonern.

Väl där levde han det goda livet i en villa på 1498 North Sweetzer Avenue, inte långt från Sunset Boulevard. I Autobiography skriver han: ”I have a real home with hardwood floors, and I am momentarily free from the petty wars of England. Palm Trees range around each window of 1498, a house steeped in Hollywood history since 1931. I wake surrounded by weightlessness and a long forgotten feeling of relaxation.” Han skriver också om vädret, om hur solen i LA får alla att sträcka på sig, medan Londons mörka skyar fick alla att skrumpna ihop. Men han låg inte bara och latade sig i sitt hus – nej, han turnerade också (1999-2000 samt 2002), utan vare sig skivbolag, ett album att lansera eller PR. Och han letade skivkontrakt. Febrilt. Han tackade nej till flera mer eller mindre märkliga anbud/krav (sparka ditt band! Spela in en skiva med Radiohead!), innan han 2003 skrev på för Sanctuary. Han var tveksam till en början, eftersom han inte tyckte om namnet (”[…] it brings to mind pasture and refuge and soup kitchens and hiding places”, skriver han i självbiografin), men när han fick lov att istället använda den gamla reggae-etiketten Attack, ett av skivbolagets vilande underetiketter, var saken avgjord. You are the Quarry (eller Irish Blood, English Heart, som den först skulle heta) kunde äntligen spelas in.

Valet av producent föll denna gång på amerikanen Jerry Finn. Ett otippat val, om man tittar på hans CV. Där trängs namn som Blink 182, Green Day och Bad Religion. Band man förknippar med amerikansk slackerkultur, skejting och, i två fall av tre, MTV. Men det är också band man förknippar med Kalifornien. Och the Golden State hörs tydligt i Finns produktion och Morrisseys kompositioner – särskilt i soldästa nummer som lysande ”I’m Not Sorry” och ”All the Lazy Dykes” och i den latinohyllande popdängan ”First of the Gang to Die”.

Under tiden Morrissey var borta från rampljuset hade en ny generation band tagit över det alternativa musiklandskapet, och en influens de alla hade gemensamt var just Morrissey och The Smiths. Band som Franz Ferdinand, The Strokes, The Libertines och The Killers hade inte låtit som de gör om det inte varit för bland andra The Smiths och Morrissey. Och 2002 röstade den brittiska musikblaskan NME fram The Smiths till det mest inflytelserika bandet de senaste 50 åren. Det hade, med andra ord, blivit coolt att gilla Morrissey igen. Det var alltså bäddat för succé. Och succé blev det. Hans största kritiker- och publikframgång på tio år.

Studio shot of Morrissey NME 04/2004 B&W

Nyss nämnda omständigheter spelar absolut en stor roll i framgången, men till syvende och sist är albumet fantastiskt bra. Det är en hungrig – utsvulten – och mycket inspirerad Morrissey som hörs på Quarry. Med en rakare lyrik än någonsin tidigare gör han upp med gamla belackare (förstasingeln ”Irish Blood, English Heart”, ”How Can Anybody Possibly Know How I Feel?”) och sin katolska bakgrund (albumhöjdpunkten ”I Have Forgiven Jesus”). Han besjunger och begråter ett England som inte längre finns och en kärlek som är svår att glömma (mästerverket ”Come Back to Camden”). Söker, med briljant lyrik och bättre röst än på många år, ny kärlek (”Let Me Kiss You” och ”I Like You”). Han sträcker ut en hand till Los Angeles flator och latinos (ovan nämnda ”All the Lazy Dykes” respektive ”First of the Gang to Die”) och retar sig på och grubblar över det moderna samhället och musikklimatet som vuxit fram under tiden han varit borta (”The World is Full of Crashing Bores”, ”I’m Not Sorry”).

Skivan är skriven ihop med gitarristerna Alain Whyte och Boz Boorer, och även de är inspirerade. ”Come Back to Camden” är bland det finaste Boz någonsin har komponerat, och med ”Irish Blood” och ”First of the Gang” skrev Whyte två av Morrisseys största (och bästa) hits. You are the Quarry är ett sammansatt, fokuserat album, som sammanfattar allt man förknippar med Morrissey: lika benhård som sårbar lyrik, stora svepande sångmelodier, torch songs och gitarrpop. Att den inleds och avslutas med två ganska mediokra låtar hindrar emellertid ett toppbetyg. Men det spelar inte så stor roll, för nog är väl Quarry rockhistoriens mäktigaste comeback den här sidan av The ’68 Comeback Special?

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”I Have Forgiven Jesus”, ”Come Back to Camden”, ”I’m Not Sorry”


Ringleader of the Tormentors

År: 2006

ringleader

– 2004 var alltså ett toppenår. Morrissey var överallt, och han gjorde allting rätt. Turnéerna var som väckelsemöten för både kritiker och publik (perfekt dokumenterat på den lysande dvd:n Who Put the M in Manchester?). You are the Quarry blev en monumental framgång. Han syntes relativt flitigt i media och gav några av sina roligaste, mest hjärtliga intervjuer (titta bara på den klassiska intervjun med Jonathan Ross). 2005 höll han lägre profil. Han gav inga konserter, men låg heller inte på latsidan. Istället begav han sig till Rom för att spela in uppföljaren till Quarry – denna gång med Tony Visconti som producent, vars CV är helt sinnessjukt för den, som Morrissey, dyrkar Marc Bolan och David Bowie.

Väl i Rom trivdes han som fisken i vattnet. Han förälskade sig (i en man som i Autobiography kallas Gelato), bejakade italiensk kultur och njöt i fulla drag av staden och beundrade dess bekymmerslösa ungdomars bekymmerslösa liv och leverne. I självbiografin skriver han: ”The young people of Rome know precisely what delights await them because of their choking beauty, and this because of their global position of sun and wind combined to shade their skin a smooth and healthy hue.

Hur lät skivan, då? Jo, den njutningsfulla tiden i Den eviga staden läckte över även på texterna, som är fyllda av referenser till nyfunnen lycka, kärlek, sex och italiensk kultur (”I Will See You In Far-Off Places”, ”Dear God, Please Help Me”, ”You Have Killed Me”, ”Life is a Pigsty”, ”To Me You are a Work of Art”, ”At Last I Am Born”). Men Morrissey vore inte sig själv om han inte även berörde livets tyngre spörsmål som misantropi, alienation, politik, självhat och döden. Just döden dyker upp, i en eller annan form, på åtminstone hälften av albumets låtar. Morrissey har aldrig skyggat för det ämnet, men sedan Ringleader har det närmast dominerat hans lyrik. Men detta till trots vilar det ändå en ganska avslappnad känsla över albumet. Ringleader är resultatet av en sångare med för tillfället ganska lite kvar att bevisa. Med You are the Quarry tystades alla tvivlare. Detta gör att skivan inte slår an lika hårt som just Quarry och att Moz inte känns riktigt lika hungrig. Vad som mer spelar in på det är musiken. Boz Boorers kompositioner lyser helt med sin frånvaro, och istället skrevs elva av skivans tolv spår av Alain Whyte och den nye gitarristen Jesse Tobias (”At Last I am Born” skrevs av keyboardisten Mikey Farrell) – och det är framförallt Tobias kompositioner som drar ner helheten. Idag är han en betydligt skickligare låtskrivare, men här var han fortfarande oslipad. Hans låtar är långt ifrån dåliga (singeln ”You Have Killed Me” är rent av helt fantastisk), men överlag är fråga om ganska trubbig, guttural kött-och-potatis-rock. Som sagt, det är långt ifrån svaga låtar. Det är bra alternativrock, men Tobias saknade vid den här tiden ännu de finesser som Boorer och Whyte hade i överflöd. Däremot var produktionen en förbättring från You are the Quarry. Den skivan led av ett stundtals plastigt sound, medan Viscontis produktion genomsyras av värme och är rundat i kanterna.

moz06

Bland skivans höjdpunkter märks ovan nämnda You Have Killed Me – en fenomenal pop-rock-dänga om sexuellt uppvaknande (”I entered nothing/And nothing entered me/’til you came with the key”) – och balladen ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now” – om att helt tappa tron på sig själv, sina förmågor och sin plats på jorden. Men den låt som sticker ut allra mest är mittpunkten på skivan, ”Life Is a Pigsty”. Ett nära åtta minuter långt och pulserande opus, skrivet ihop med Alain Whyte, om tidens obönhörliga anstormning och om små strimmor ljus i ett annars kompakt mörker. ”Life Is a Pigsty” är sannolikt Morrisseys mest atmosfäriska låt, och har till sitt sound mer gemensamt med Sisters of Mercy, The Cure och Echo and the Bunnymen än med The Smiths. Det är ett fantastiskt stycke musik, som utan tvekan tillhör Morrisseys allra bästa låtar.

Idag hör Ringleader till Morrisseys mer underskattade skivor. Det är sant att han gjort tyngre, mer angelägna album, men den är ett fint dokument från en tid i den plågade sångarens liv som faktiskt var ganska ljus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Life is a Pigsty”, ”You Have Killed Me”, ”I’ll Never Be Anybody’s Hero Now”


Years of Refusal

År: 2009

refusal

Ringleader of the Tormentors blev ännu en framgång, och 2006 och 2007 ägnades nästan uteslutande åt turnerande. 2006 i Europa, 2007 i USA. Men Morrissey och bandet tog sig också tid att spela in ny musik. Vad som skulle komma att bli Moz nionde studioalbum som soloartist började spelas in i augusti 2007 i Los Angeles. Vid rodret fanns än en gång You are the Quarry-producenten Jerry Finn. Vad ingen visste var att Years of Refusal skulle bli Finns allra sista produktion. I augusti 2008 dog han, 39 år gammal, av en plötslig hjärnblödning. Skivan skulle släppas i september samma år, men Finns dödsfall och en lång rad management- och skivbolagsrelaterade problem flyttade fram den till februari 2009.

Musikaliskt är den i linje med den hårdare gitarrmusik som gjorde Finn känd. Gitarrerna är hårdare, trummorna malande och långt fram i mixen, tempot och attityden punkigare. Den musikaliska värmen från Ringleader är alltså ganska långt borta. Albumet inleds med den låt som tydligast av alla Morrissey-låtar visar på Morrisseys kärlek till New York-ikonerna Ramones. ”Something is Squeezing My Skull” är en drygt två minuter lång punk-drapa om (tvångs)medicinering, och en kusin i rakt nedstigande led till ”I Wanna Be Sedated” och ”Gimme Gimme Shock Treatment”. Den sätter agendan direkt och man förstår att detta inte kommer att bli ett album vilket-som-helst. Tempot (men inte intensiteten) sänks en aning med den malande, mörka, men samtidigt ömsinta, ”Mama, Lay Softly on the Riverbed”. Samma mix av mörker och intensitet, blandat med ett knytnävsslagsmål mellan gitarrerna och trummorna, hörs på lysande ”Black Cloud”. Först på fjärde låten, tillika förstasingeln, lättar atmosfären lite. ”I’m Throwing My Arms Around Paris” är en enkel liten gitarrpoppig halvballad av ett snitt vi vet att Moz (och medkompositören Boz Boorer) kan göra i sömnen. Den var inte särskilt spännande 2009 och den har inte vuxit med åren. ”All You Need Is Me”, sedan, är den typen av tungfotad kött-och-potatis-rock som medkompositören Jesse Tobias tjongade ut på löpande band under 00-talet och början av 10-talet, och som bara i undantagsfall fungerade, och som fick honom att bli i det närmaste bespottad av Morrisseys passionerade fanskara. Det är grymt att lägga ”Paris” och AYNIM efter varandra, men Morrissey sonar sitt brott genom att följa upp dessa låtar med den fantastiska självmordsskildringen ”When Last I Spoke to Carol”. Drivet, svärtan är tillbaka, och texten träffar som en pil i hjärtat. When I said goodbye to Carol/Black earth upon the casket fell/She had faded to/Something I always knew/To the rescue/Nobody ever comes. Years of Refusal bjuder på en del tvära kast och ”That’s How People Grow Up” är, ihop med ”Paris”, skivans poppigaste stund. Den klassiska morrisseyanska galghumorn, som varit ett av hans starkaste signum ända sedan tiden i The Smiths, är tillbaka. ”That’s How” är en underskattad pop-rocker, med en stark sångmelodi och en stor refräng. Texten, om att inte låta sig nedslås av en eventuell kärlekslöshet, är som sagt av det humoristiska slaget, men känns likväl inspirerad. Härnäst finner vi en stark kandidat till albumets bästa låt. ”One Day Goodbye Will Be Farewell” är knappt tre minuter lång, men sjuder av liv och dryper av blod och svett. Till ett rusande, aggressivt arr och en sorgesam melodi sjunger Morrissey om att ta vara på tiden (och relationerna) man har, för när som helst kan allt vara över. Det är en fantastisk låt. Musik på blodigt allvar. ”It’s Not Your Birthday Anymore” är absurdare, mer dramatisk och även, för att vara frank, plattans mest ekivoka stund. En storslagen ballad/torch song om…tjatsex? Den är märklig. Men…bra. Kärleken och den sexuella laddningen från Ringleader har här transformerats till något råare, fulare. Vackrare blir det emellertid på nästa spår, ”You Were Good In Your Time”. Moz ser sig själv som den åldrade stjärnan, ej längre relevant, som avtackas av sina ömma fans och slussas vidare till dödsriket. Det är en intim, djupt vemodig ballad, som tillför nyans och dynamik till en annars högljudd och aggressiv skiva. Och Morrissey bjuder dessutom på en av sitt livs bästa sånginsatser. Skivan avslutas sedan så som den inleddes: punkigt och rått. ”Sorry Doesn’t Help” och ”I’m Ok By Myself” är två systerlåtar, både musikaliskt och textmässigt. Två snabba, skramliga rock’n’roll-dängor, som båda hyllar ensamheten och visar på Morrisseys obefintliga tålamod för idioter och energitjuvar. Det är två köttiga låtar, med mycket gitarr, men de funkar. De funkar faktiskt alldeles utmärkt. Och de avslutar en aggressiv och kaxig skiva på ett…well, aggressivt och kaxigt sätt.

Coachella Valley Music and Arts Festival 2009 - Indio

Den som tog sig an Years of Refusal med förhoppningen att få en Ringleader part II blev förstås besviken. Jag var själv en av dessa. Idag är den något av en vattendelare. Den där romantiken och livslusten som var så närvarande på Ringleader är borta, och nyförälskelsens rosa skimmer har blivit avgasgrå vardagssmog. Viscontis rundade kanter är utbytta mot Jerry Finns taggtrådsvassa sound, med ringande gitarrer och Matt Walkers krigstrummor långt fram. Den smeker inte medhårs. Den smeker faktiskt inte alls. Den klöser och knuffas. Men skivan växer också, om man låter den. För mig tog det inte alltför lång tid. Idag betraktar jag den som en av Morrisseys modigaste skivor, med en tydlig musikalisk vision. Han förvaltar väl sitt punkarv, men gör det på sitt eget vis – med starka melodier och gott om vemod och medkänsla i texterna. Dessutom balanserar han ut skivans råa sound med en och annan poplåt och ballad och skapar dynamik. Visst, ”All You Need Is Me” och ”Paris” tillhör hans tråkigare låtar, men i övrigt är Years of Refusal en stark, enhetlig och inspirerad platta.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”When Last I Spoke to Carol”, ”One Day Goodbye Will Be Farewell”, ”You Were Good In Your Time”


World Peace Is None of Your Business

År: 2014

worldpeace

– Åren mellan Years of Refusal och World Peace var inga muntra sådana för (artisten) Morrissey. Han stod utan skivbolag, hälsan vacklade och fler än en gång hamnade han i onåd hos pressen. Länge tvivlade både han och fansen på om det överhuvudtaget skulle komma en ny skiva. Men så alldeles i början av 2014 stod det klart att han skrivit på för amerikanska skivbolaget Harvest, och i februari åkte han och bandet, ihop med producenten Joe Chicarelli, till Studios La Fabrique i Provence för att spela in Morrisseys tionde soloalbum.

Och kanske var det dessa svåra år som sög allt hopp och all värme ur Morrissey. För World Peace är en skiva som i stort sett helt och hållet saknar just hopp och värme, och även empati. Påtagligast blir det i den klumpiga, valhänta och mycket förvirrade ”Neal Cassady Drops Dead”, den hånfulla och iskalla poplåten ”Staircase at the University” (om en hårt pressad student som tar sitt liv, men som trots det inte får minsta sympati från Moz), den misogyna ”Kick the Bride Down the Aisle” och den i övrigt fina ”Mountjoy”, där interner liknas vid avloppsslam. Med äldre låtar som ”I Know It’s Gonna Happen Some Day”, ”Lost” och ”Mama, Lay Softly on the Riverbed” för alltid färska i minnet är det lätt att undra vad sjutton det är man lyssnar på när man lyssnar på delar av World Peace. Skivan lyfts heller inte upp av rent skräp som titelspåret (i min mening Morrisseys absolut sämsta låt i karriären), som med sin debila text och sin enerverande skolgårdsmelodi kan reta gallfeber på mig precis när som helst, eller trams som ”Kiss Me a Lot” – en låt som får ”Roy’s Keen” att framstå som tjugofyrakaratigt popguld och som kan ”stoltsera” med att innehålla Morrisseys allra sämsta refräng.

Men är allt såhär illa? Inte alls. ”I’m Not a Man” är en makalös uppgörelse med och avrättning av förlegade mansideal, där Morrissey (en tidig förespråkare för queer-, kvinnosaks- och gayfrågor) radar upp allt det han föraktar hos det manliga könet för att sedan skickligt skjuta ner det. ”Istanbul” är en lysande, suggestiv historia om fäder och söner och samhällets skuggsida och en låt som borde lyftas fram oftare när man talar om Morrisseys sena karriär. ”Earth is the Loneliest Planet” är knappast något underverk och inte heller erbjuder den mycket till hopp, men väl lite sällskap i allt elände och det kan ju vara trösterikt nog. ”The Bullfighter Dies” är strålande gitarrpop om djurrätt och gruvlig hämnd. ”Oboe Concerto” underpresterar som sistaspår, men är en fin låt ändå, om tidens gång, ensamhet och förlust. Men mäktigast på plattan är tvivelsutan ”Smiler With Knife”. Denna avskalade ballad, om dödsångest och livsleda, visar en Morrissey som är både känslosam och varm, och tillhör hans modigaste, mest drabbande låtar inte bara från 2000-talet utan hela karriären. Vidare bör också Joe Chiccarellis luftiga, krispiga produktion lyftas fram, samt Morrisseys fläckfria röst. Genom hela skivan sjunger han bättre än på länge.

moz14

Vad som dock verkligen kunde räddat skivan är de bonusspår som följde med deluxeutgåvan av CD:n. Där återfinns utan undantag just den där värmen, trösten och empatin som saknas så på ordinarie album – och genomgående fantastiska melodier. Från dramatiska kärleksförklaringen ”Scandinavia”, till vänskapshyllningen i krigsmiljö ”One of Our Own”. Den textmässigt nästan gotiska och musikaliskt drömska ”Drag the River” och mästerverket ”Forgive Someone”, via ”Julie in the Weeds”, där Moz sluter armarna om sin skyddsling och erbjuder den där trösten vi suktar så efter. Bonusskivan avslutas med ”Art-Hounds” – en humoristisk, högljudd och melodiskt urstark avrättning av kritiker, ihåliga konstpretton och andra förståsigpåare. Hade dessa spår, på bekostnad av bottenskrapet, fått ta plats på ordinarie album hade World Peace blivit en fenomenal comebackplatta. Men riktigt så blev det alltså inte.

Som ni kan räkna ut vid det här laget har vi att göra med en mycket ojämn skiva. Briljant ena stunden, förfärlig den andra. 1994 sjöng han ”now my heart is full”, men först 20 år senare skulle det märkas. Någonting dog i/förändrade Morrissey under de vilsna åren 2010-2013. Gud vet att hans liv kantats av både det ena och det andra, och kanske var denna period det som fick bägaren från talesättet att rinna över. För det är det svårt att klandra honom, men det är beklagligt att musiken blev lidande.

Betyg: 6/10 (endast ordinarie album)

Bästa låt: ”Smiler With Knife”, ”Istanbul” och ”I’m Not a Man”


Low in High School

År: 2017

lihs

World Peace Is None of Your Business släpptes till mestadels positiva recensioner (i skrivande stund har den ett betygssnitt på 70 på Metacritic.com), men en schism mellan Morrissey och skivbolaget Harvest ledde till att skivan drogs in redan efter tre veckor och Morrissey blev av med skivkontraktet. Återigen stod han alltså utan skivkontrakt, och ytterligare några vilsna år väntade. På sensommaren 2017 blev det dock känt att han skrivit på för BMG och en ny skiva väntade till hösten. So far, so good.

Redan vid första singeln kunde dock oråd anas. ”Spent the Day in Bed” är en lättsam, fånig poplåt med en oförnuftig text som är dels mediefientlig och dels hånfull mot den arbetarklass som Morrissey själv är sprungen ur. I spent the day in bed/As the workers stay enslaved, sjunger han. Att ligga hemma och dra sig är en no-brainer om man är mångmiljonär, men lite knepigare om man måste jobba ihop till sitt uppehälle. Empatilösheten som solkade ner stora delar av World Peace var alltså kvar. Andrasingeln ”I Wish You Lonely” är åtminstone delvis lika okänslig som ”Spent the Day in Bed” och det mesta på World Peace (Tombs are full of fools who gave their life upon command of heroin, sjunger han hånfullt om människor som sitter fast i missbruksträsket), men detta balanseras upp med den mäktiga, mycket tunga produktionen, den starka sångmelodin och inte minst sistaversen – där djurrättskämpen Morrissey glänser i huvudrollen.

Albumet inleds relativt lovande med den stompiga, lätt glamrockiga och ”Glamorous Glue”-minnande ”My Love, I’d Do Anything For You”. En stark öppningslåt – särskilt med förra plattans katastrofala öppnare färsk i minnet. Efter nyss nämnda ”I Wish You Lonely” följer den mycket charmiga och förtäckt självbiografiska(?) poplåten ”Jacky’s Only Happy When She’s Up on the Stage” (vars musikvideo för övrigt kan bota vilken depression som helst). ”Home Is a Question Mark”, sedan, är skivans uppenbara höjdpunkt och arketypisk, klassisk Morrissey – en innerlig, stor torch song om rotlöshet och det ständiga utanförskapet. Fyra låtar in och skivan håller alltså måttet. Sedan kommer ”Spent the Day in Bed” och albumet tappar styrfart. Denna följs dock raskt av skivans andra höjdpunkt, ”I Bury the Living” – en låt vars iskalla, människofientliga text borde göra mig rejält avtänd. Utan nåd gör Morrissey här ner människor som utan riktning, hopp om eller tro på något tar värvning i armén. I Morrisseys ögon är de hopplösa fall som inte duger till annat än att döda och lyda order. Och eftersom de tillhör de medellösa är de även dumma och saknar grundläggande uppfattning om vad kriget ifråga handlar om (From a class without I haven’t a clue/What the war is about, sjunger han från soldatens perspektiv), och återigen hånar han sitt eget ursprung. Texten innehåller flera liknande exempel, men musiken, melodin, arrangemanget, sånginsatsen är alltihop så fantastiskt bra och drabbande att jag utan problem kan bortse från textens dumheter. Och då har jag inte ens nämnt det magiska trallandet på slutet.

Och jag vet, det är dödligt tråkigt med förståsigpåare som lättkränkta letar brister hos personer och konstverk – jag får mig själv att må illa – men detta är ingen präktig PK-grej. Det är bara det att Morrisseys sentida, plötsliga och lite egendomliga brist på värme och medkänsla för den lilla människan – i sina låttexter, ska tilläggas – gör mig så beklämd.

moz17

Nåväl. I samma stund som ”I Bury the Livings” sista toner ringer ut är det också slut på skivans försonande drag. Vad som följer är en lång rad usla låtar – allihop tillhörande Morrisseys allra sämsta. Från trevande, vilsna pianoballader med hopplösa texter (”In Your Lap”, ”Israel”), flamenco-gegga med skrattretande texter (”The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel”, ”When You Open Your Legs”) och dålig pop (”All the Young People Must Fall in Love”) till bedrövlig klubbfotsrock med rent anstötlig ”lyrik” (”Who Will Protect Us from the Police?”). Skivans b-sida är kort sagt ohygglig.

Utan minsta tvekan kan jag säga att Low in High School är Morrisseys klart sämsta album. De verkliga höjdpunkterna är för få, de bra låtarna inte drabbande nog, och resten är så dåliga att det är svårt att ta in att det är Morrissey, och inte någon halvt debil lösdrivare från gatan, som har skrivit dem. Det är också Morrisseys mest politiska skiva, men politiken är ungefär lika illa underbyggd som hos valfri Twitter-tok. Lyckligtvis kom han ju tillbaka med bravur i mars i år, med den fullständigt lysande I am Not a Dog on a Chain (som jag nyligen recenserade och som därför saknas i den här genomgången). Bortsett från ett fåtal undantag var värmen, empatin, det lysande låtskrivandet tillbaka. Morrissey faller inte så lätt, det vet man.

Ps. Även Low In High School har släppts i en deluxeutgåva, och precis som i fallet med World Peace innehåller denna utgåva en rad riktigt starka bonusspår som slår det mesta på originalutgåvan. Allra bäst är ”Never Again Will I Be a Twin” – en dov, djupt suggestiv sak skriven ihop med basisten Mando Lopez.

Betyg: 4/10 (endast ordinarie album)

Bästa låt: ”Home is a Question Mark”, ”I Bury the Living”, ”I Wish You Lonely”


California Son

År: 2019

california

– Cover-skivan California Son recenserades här på 482 MHz för knappt ett år sedan, så detta blir ingen lång utläggning (och därför blir det heller inget betyg). Det är en ojämn, stundtals tråkig, stundtals jättebra platta där sångaren och uttolkaren Morrissey står i centrum. Han sjunger skiten ur Roy Orbisons It’s Over och Melanie Safkas Some Say I Got Devil, visar på sin gamla pålitliga popkänsla på Jobriaths Morning Starship och 5th Dimensions pop-soul-pärla Wedding Bell Blues, och sjunger naket och utlämnande Nicos/Tim Hardins Lenny’s Tune. När skivan släpptes var den en trevlig parentes i väntan på nästa ordinarie album.

Jocke Berg 50 år – 482 MHz rankar Kents 50 bästa låtar

jocke2
Foto: Festivalrykten

Som de flesta dysterkvistar födda på 80-talet har även jag en mångårig relation till Kent. Jag var omkring 17 år när en vän till mig, efter enträget övertalande, fick mig att lyssna på Isola – bandets då fem år gamla deppklassiker. Det tog knappt en genomlyssning för att få mig att kapitulera. Jagad av en melankoli och sorg jag vid det laget hade svårt att sätta ord på eller ens erkänna, kände jag omedelbart igen mig i skivans såriga melodier och Jocke Bergs texter om kärlekslöshet och utsatthet. Jag var långt ifrån främmande för svårmodig musik, men Isola öppnade fördämningen en gång för alla.

Sedan den där hösten 2002 har Kent hängt kvar, även om vår relation varit väldigt av och på. Stundtals har jag spytt galla över deras hybris och ojämna album, stundtals i det närmaste hulkat på min kammare till någon av deras många klassiker. Jag har gått långa perioder utan att lyssna på dem alls, och lika långa perioder då jag inte kunnat stänga av dem. Men jag har aldrig släppt dem.

För mig var de som bäst mellan 2002-2008. Då skrev Jocke sina bästa, mest personliga, texter, sina mest sammansatta och fokuserade kompositioner, och soundet var en perfekt avvägning mellan synthar och gitarrer. Du & jag döden och The Hjärta och Smärta EP tillhör det här landets allra största inspelningar. Tillbaka till samtiden är ett av pop-Sveriges mest underskattade album. Vapen och ammunition är min generations Rumours. För att inte tala om alla b-sidor som släpptes under de här åren. Kents b-sidor har alltid varit mytomspunna, men under 00-talet var de särskilt fina.

Vare sig jag fortfarande lyssnar aktivt på Kent eller ej, är det omöjligt att förneka att Jocke Berg sannolikt är det här landets finaste popkompositör. Han står med ena foten i det mest kommersiella medan den andra är för evigt förankrad i det mest svärtade av det svårmodiga. Han har perfekt insyn i bägge världar och det är det som genererat all den framgång han haft. Det är det som gör att han tilltalar en så stor del av befolkningen.

Jag har skrivit den här texten och satt ihop listan för att visa lite uppskattning, be om ursäkt för att min kärlek varit så ambivalent de senaste tio åren, och för att, på Jocke Bergs stora dag, lyfta fram hans odödliga gärning för svensk pop. Tack, Jocke. Och grattis.


Kents (och Jocke Bergs) 50 bästa låtar, någotsånär rankade:

Scott Walker är död

IMG_6079

I måndags skakades 482 MHz-världen av Scott Walkers plötsliga bortgång. Den evigt unge brittisk-amerikanske avantgardeikonen, tillika en av mina stora musikaliska hjältar, blev 76 år. Jag försökte samla mina tankar, men gick bet gång på gång. Finns det något svårare än att skriva om någon man beundrat och som nyss gått bort? Jag behövde ett par dagar till att begrunda och leva i Scotts värld. Nedan följer det jag tog med mig ut igen.

Scott Walker var integritet och otämjd passion för det egna skapandet personifierat. Han gick från att vara tonårsidol i The Walker Brothers i mitten av 60-talet i paritet med The Beatles, till att helt oblygt skicka ut det med badvattnet när bandets uttryck började kännas överspelat. Hans nästa drag var att under en period bo i kloster och studera gregoriansk munksång, för att därefter kasta sig huvudstupa ner i europeisk kultur och konstnärer, artister och tänkare som Jacques Brel, Ingmar Bergman och Albert Camus. Musiken han sedan skapade och som utgjorde hans fyra första soloskivor rörde sig i stil någonstans mellan klassiska torch songs och centraleuropeiskt vemod. Första plattan bestod mestadels av covers, men sedan tog de egna kompositionerna över mer och mer – och arrangemangen blev alltmer avancerade, liksom tematiken. Och med det droppade skivförsäljningen av. 70-talet blev ett irrande i blindo, både som soloartist och som en del av ett återförenat Walker Brothers. Inget av det bringade framgång och Scott drog sig undan. Till den där ensamheten och särarten han så innerligt krävde och var tvungen att vårda. Ensamheten och särarten som skickade honom till klostret, som fick honom att gå solo, som genomsyrade låtar som Big Louise och On Your Own Again och som 1978 drev honom till att med det återförenade Walker Brothers på 1978 års album Nite Flights göra suggestiv och hypermodern konstrock istället för att återupprepa framgångsreceptet från 60-talet. I en intervju med The Guardian år 2008 sa han att han inte alls är skygg eller osocial, så som myten om honom vittnar, men att ensamheten är ett måste för skapandet.

När 70-tal blev 80-tal gick han in i sig själv, fast besluten att lämna alla försök till bred framgång därhän. 1984 kom han ut på andra sidan, med skivan Climate of Hunter, vars fröer såddes redan 1978, på nyss nämnda Nite Flights, men som egentligen inte lät som något annat han gjort. Här blandade han tidstypisk rock, komplett med synthar och stundtals gnistrande produktion, med aviga, abstrakta arrangemang, drömlika ambientpartier och besynnerliga låtstrukturer som tog vändningar man knappast väntade sig. Walkers lyrik, som alltid, även under den kommersiella storhetstiden på 60-talet, behandlat allt annat lättsamma ämnen, var på Climate of Hunter mer svårgenomtränglig än någonsin tidigare. Även röstmässigt kunde man ana en ny Scott Walker. Han var fortfarande en crooner, men man kunde ana en vilja att börja använda rösten på extremare sätt än tidigare. Kort sagt, de vuxna kvinnor anno 1984 som var unga på 60-talet och som såg fram emot att åter stifta bekantskap med sin tonårsidol lär ha blivit gruvligt besvikna. Och förvirrade. Och sådär skulle det fortsätta. Med Climate of Hunter stod det klart att Scott Walker äntligen, en gång för alla, skakat av sig de sista resterna av idoldyrkan och mainstreamberömmelse. Han var aldrig gjord för det och skulle aldrig se sig om efter det igen.

Efter Climate of Hunter var Scott tyst. I elva år. 1995 dök han åter upp igen – denna gång djupare försjunken i de mörka, abstrakta ljudvärldar han nosade på 1984. Tilt är ett smärre mästerverk. Kolsvart, obehagligt, men mycket vackert. Utmärkta musiksajten Allmusic.com liknar albumet vid ”the wind that buffets the gothic cathedrals of everyone’s favorite nightmares.”, och inget kunde väl vara mer sant. Här och var anar man melodier, och skivan är inte helt renons på (relativt sett) försonande, luftiga partier, men detta är för det mesta djupt begravet under groteska och absurda textsjok, kallsvettiga, operaliknande stycken och dissonans. Efter Tilt följde ytterligare en elvaårsperiod i tysthet innan Walker år 2006 gjorde ny comeback med, i mitt tycke, sin allra bästa skiva – The Drift.

IMG_6083

Steget från Tilt till The Drift är förstås inte lika radikalt som det mellan Climate of Hunter och Tilt, men The Drift är mörkare, mer ogästvänlig och ogenomtränglig än något Walker gjort tidigare – något som kritiker och musiklyssnare vid tiden för Tilt knappast hade trott var möjligt. Ackompanjerad av tunga ljudblock som sällan har något med rock att göra (det makalösa öppningsspåret Cossacks Are får ses som ett slags lysande undantag) sjunger Walker febriga, djupt absurda och kollageliknande arior om 9/11, Elvis Presleys dödfödda tvillingbror Jesse, folkmorden i forna Jugoslavien och Mussolinis och hans älskarinnas våldsamma död. Rösten växlar mellan försiktig men samtidigt djupt obehaglig crooning och nervigt mässande. Och vid ett tillfälle dyker en mardrömslik Daffy Duck-röst upp, vilket lär skrämma slag på vem som helst. Att lyssna på The Drift är som att skickas ner i helvetets nedersta skikt med en glappig ficklampa som då och då lyser upp allsköns vidrigheter framför en. Inte så himla mysigt, men en helt igenom originell och mäktig upplevelse. Den har en given plats på min lista över mina tio favoritalbum.

Bish Bosch från 2012 var en naturlig fortsättning på The Drift. De är onekligen två systerplattor. Men även om det kvävande mörkret på The Drift onekligen går igen på Bish Bosch och särskilt på låtar som Dimple, Tar och The Day the ”Conducator” Died är skivan i allmänhet mer lekfull – både musikaliskt och textmässigt. På Phrasing samsas dissonanta elgitarrslingor och svärtade textrader/utrop som ”Pain is not alone” och ”Here’s to a lousy life!” med närmast sambaaktiga trumrytmer och visselpipor. På den monolitiska SDSS1416+13B (Zercon, A Flagpole Sitter) radar Walker upp hysteriska oneliners, omväxlande ackompanjerad av tundraliknande tystnad och kärv industri. På Pilgrim mässar han hurtigt/neurotiskt om att spränga oxgrodor med sugrör och om rum fulla av möss. I bakgrunden surrar ett ihärdigt och egendomligt trummönster. Bish Bosch är fullproppad med liknande märkligheter – och det är däri som obehaget – och skönheten – vilar. I det oförutsägbara gränslandet mellan mörker och ysterhet vet man varken ut eller in, och där någonstans hittar vi Bish Bosch, som en mordisk narr som ler med hela ansiktet medan han skär halsen av dig.

Ingen hade trott det, men redan två år senare, 2014, 71 år gammal (!) var han tillbaka – och det med ännu ett mästerligt album – Soused. Denna gång kompades han av doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage går ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyller i ljudbilden, som i Bull och Lullaby, eller är mer framträdande, som i Brando och Herod 2014. I de allra flesta avseenden är Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrar med granitskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tar aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

Bortsett från ett par mer eller mindre intressanta soundtracks från 2016 och 2018 var Soused, för övrigt det album som Scott själv tyckte bäst om, det sista vi fick höra från honom. I måndags kom dödsbudet. Någon dödsorsak har man inte gått ut med.  Den evigt private, djupt integritetsfulle Scott Engel, som han egentligen hette, ville väl ha det så. Och integritet hade han, som jag nämnde innan, och mod – så till den grad att han saknar motstycke och likar. I Sverige har vi Thåström som det självklaraste exemplet. David Bowie är ett internationellt praktexempel. Men Scott gick längre än de båda. I den där Guardian-intervjun från 2008 pratar han om hur han sedan länge hade gett upp tanken på att passa in. Han omfamnade sin särart, sa han, och betraktade ensamheten som en drog han måste ha i sig. Och han levde som han lärde – åtminstone konstnärligt. För vem annars än den som helt drivs av orubblig integritet och självbevarelsedrift och som struntar i om folk förstår eller inte vänder ryggen åt kommersiella framgångar, turnerande och gamla meriter för att istället helt gå upp i outforskade världar och ett evigt brinnande intresse för nya uttryck? 

Jag upptäckte Scott ganska sent. Året var 2008 och jag var 23. Jag upptäckte hans 60-tal först och slogs av vad jag uppfattade som en sällsam blandning mellan Frank Sinatra och Leonard Cohen – två andra hjältar. Det dröjde inte mer än ett år innan jag tog mig an hans senare soloalster och knockades omgående av The Drift. För en lyssnare som jag, som är lika torsk på melodi, vemod och blödande hjärtan som på svärta och dissonans var Scott Walker en perfekt artist. Hans låt- och albumskatt är lika mycket av allt det där. Och kvaliteten är för det mesta hisnande hög. Scott Walker skämmer bort en. Han är, för att citera en av hans kändare 60-talslåtar, best of both worlds. Jag saknar honom redan.

IMG_6082

För att runda av ger jag er här en spellista, med 25 fantastiska låtar i kronologisk ordning från hela hans karriär. Se det som ett smakprov och dyk sedan ner djupare. Det är han värd, och ni med.

Vila i frid, Scott. Och tack.

 

MICHAEL JACKSON 60 ÅR: hans 60 bästa låtar

I begynnelsen var Michael Jackson. Långt innan jag upptäckte Thåström, Morrissey, punk, indie, syntar, gitarrer, industri, Iggy Pop eller ens Elvis Presley – då fanns bara Michael Jackson.

Året var 1995. Jag var tio år. Favoritlåtarna hette När vi gräver guld i USA och I Wish. Musik var inte alls lika kul som fotboll eller serietidningar. När min dåvarande bästa kompis Mikael Herzberg (shoutout!) spelade upp Billie Jean, från skivan HIStory, som han, tillsammans med en stereo, fått i tioårspresent av sina föräldrar, expanderade min värld. Musik kunde vara något mer än en catchy melodi och lustig text (som jag knappt ändå inte begrep). Musik kunde vara något mystiskt, något tvetydigt. Artister kunde vara som övernaturliga väsen. De kunde bevisligen se ut precis hur som helst. Låta hur som helst. Röra sig som om tyngdlag (eller leder!) inte existerade. Trotsa alla föreskrivna lagar och regler. Det var där och då som musik blev mitt stora intresse. Detta var roten till det nörderi och den besatthet som präglat efterföljande decennier, och som med största sannolikhet kommer prägla resterande.

För mig var Michael Jackson roten och källan. Ett par år senare skulle han komma att bli utkonkurrerad av hiphoppen, som i sin tur några år efter det skulle bli utkonkurrerad av punken, alternativrocken, osv, ad infinitum… Universumet slutar aldrig att expandera. Men min kärlek till och respekt för Michael Jackson har aldrig upphört. Kanske har han inte alltid snurrat på skivtallriken, men han har alltid funnits i bakhuvudet som ett aldrig slocknande ur-ljus. När han dog 2009, utan upprättelse, utan den respekt han förtjänade, alltjämt jagad och hemsökt av allsköns vidriga och märkliga rykten och påhopp, dog en del av barndomen. En klyscha, måhända, men likväl sant. Det kändes som att en gammal vän hade dött. En barndomsvän, eller en kusin man stod nära i barndomen men sedan tappat kontakten med. Hösten dessförinnan hade jag börjat att återupptäcka hans musik, och det återupptäckandet tog rejäl fart i kölvattnet av hans död. Det gick upp för mig för första gången på ett antal år vilken sanslös talang han var. Vilken stor sångare. Vilken musiker. Vilken känsla för melodier. Det blev våldsamt tydligt vilken begåvad producent och arrangör han var. Han har alltid kallats för Kungen av pop, men för mig är det alldeles för simpelt. För mig har det blivit tydligare och tydligare att Michael Jackson mer än någonting annat är Kungen av soul och funk. Michael är en symbios av James Browns primala och gutturala svett-funk, Jackie Wilsons lidelse, Otis Reddings sårbarhet och närhet till gospeln, och känslan för melodier kommer raka vägen från Motowns 60-tal. Michael tog allt detta och körde det genom sitt eget ständigt föränderliga filter och lät den ytterligt delikata fingertoppskänslan för vad som är modernt och originellt styra varthän det skulle gå. Michael hade popkänsla, om det råder ingen tvekan, vilket försäljningssiffrorna bekräftar, men han stod med båda fötterna fast förankrade i soulen och funken som fostrade honom. Att kalla det han gjorde för blott pop är att kraftigt förenkla det.

I dag skulle han ha fyllt 60 år. Detta inlägg är min hyllning till mannen som gav mig mitt musikintresse, det intresse som givit så mycket i så många år. Dagen till ära rankar jag här hans, i min mening, 60 bästa låtar. I vanlig ordning med kommentarer till varje låt. På listan samsas megahits, med mindre hits, albumspår, rariteter och outgivna låtar. Det blir låtar från hela karriären. Från tidiga Jackson 5, via de tidigaste soloplattorna, till åren då han var planetens största artist. I slutet av inlägget hittar ni en spellista med de låtar som finns att tillgå på Spotify.

Varsågoda.

 

60. Bad

År: 1987

Album: Bad

– En av Michaels mest ikoniska låtar. Ursprungligen tänkt som en duett med ärkerivalen Prince, men denne backade. Det gick bevisligen rätt så bra ändå. Låten blev en megahit, ”who’s bad?” en catchphrase som fortfarande lever, och videon, regisserad av ingen mindre än Martin Scorsese, är en av Michaels allra bästa.

 

 

59. Don’t Walk Away

År: 2001

Album: Invincible

– En riktig tårdrypare om förlorad kärlek, och en av få låtar från sista plattan Invincible som verkligen bränner till. Michael sjunger med otrolig närvaro, och det är inte utan att man spekulerar i vem han har i tankarna här. Mellan 1994-1996 var MJ som bekant gift med Lisa Marie Presley, och enligt denne ska de ha haft ett av-och-på-förhållande även under efterföljande fyra år – alltså under inspelningen och arbetet med Invincible. Michael sjunger låten med ett patos som bara kan komma från någon som levt texten.

 

58. Up Again

År: 1973

Album: Music & Me

– Stämningsfull och tidstypisk soulballad, med en sjujäkla refräng. Det är lätt att glömma att Michael faktiskt släppte ett knippe soloalbum innan Off the Wall (1979). De må vara något sämre, men innehåller ändå en rad pärlor.

 

57. Keep the Faith

År: 1991

Album: Dangerous

– Otroligt upplyftande, om än soundmässigt något daterad, gospeldänga från spretiga plattan Dangerous. Michael vårdade väl även denna sida av sitt musikaliska arv.

 

56. What You Don’t Know (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Idéen om att bröderna Jackson tog ut de kreativa svängarna först efter att de lämnat Motown är i min mening något överdriven. Lyssna bara på What You Don’t Know. Många mil ifrån poppen i I Want You Back och The Love You Save, och betydligt närmare funkiga rytmexperimenten i senare hits som Shake Your Body. Lyssna på det intrikata trumkompet, på den futuristiska syntslingan, på den fuzziga gitarren.

 

55. Monkey Business

År: ca. 1990-1991

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– Michael sägs ha spelat in upp emot 70 låtar inför Dangerous-plattan (och han skrev merparten av dessa själv). En av de låtar som ratades var denna deep south-souliga groove-historia, som osar sex och synd. Den är utan tvekan bättre än flera av de låtar som faktiskt kom med på Dangerous.

 

54. History

År: 1995

Album: HIStory – Past, Present and Future: Book 1 (kommer i fortsättningen att refereras till som blott HIStory)

– En låt som skyms lite bakom alla samplingar, men som egentligen är riktigt bra. Verserna är aggressiv r’n’b, som närapå drar åt rap. I refrängerna lättas stämningen upp och Michael ihop med vokalgruppen Boyz II Men bjuder på mäktig och soulig gospel. Mycket fint.

 

53. One More Chance

År: 2003

Album: Number Ones

– Sista singeln att släppas under Michaels livstid. En högklassig soulballad signerad R. Kelly. Kanske inte lika mäktig (och inte i närheten av lika framgångsrik) som You Are Not Alone (Kellys kändaste MJ-samarbete), men utan tvekan en rörande historia som Michael framför mycket känsla.

 

52. Tabloid Junkie

År: 1995

Album: HIStory

– På 90-talet experimenterade Michael med nya hårdare, mer metalliska sound. Han lyssnade på Nine Inch Nails och gick igång på att skapa nya ljudbilder. Detta hörs i många låtar på samtliga av Michaels 90-tals-plattor. Inte minst i Tabloid Junkie – en fullständigt ursinnig attack på media och deras försök att tillintetgöra honom – och alla de enfaldiga som sväljer vad skvallerpressen kokar ihop.

 

51. You Are Not Alone

År: 1995

Album: HIStory

– HIStory var en spretig platta – precis som alla skivor post Quincy Jones. Den rymde hårda ljudexperiment likt nyss nämnda Tabloid Junkie, men också klassiska soul- och gospel-ballader som You are not Alone – skriven av R. Kelly, som då var något av mästare på det gebitet. Låten blev en jättehit, och Michaels sista singeletta i USA. Även videon är klassisk. Där syns Michael mysa i bara mässingen ihop med frugan Lisa Marie.

 

50. Serious Effect (feat. LL Cool J)

År: ca 1990

Album: osläppt

– Ännu en höjdar-outtake från Dangerous-tiden som fick stryka på foten. Michael sjunger rått och dessutom i ett lägre register än man är van vid. LL Cool J, vid tiden för inspelningen världens hetaste rappare, gästar och hade varit ett välkommet inslag på Dangerous-plattan, och dessutom skänkt mycket street-cred åt Michael.

 

49. Dangerous

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael avslutar den mycket ambitiösa, spretiga, men väldigt mogna Dangerous-plattan med det mörka titelspåret. Plattan innehåller en rad ljusa och hoppfulla låtar, men skyggar definitivt inte för mörkret – oavsett om det kommer från samhället eller från mänskliga relationer – och det är mörkret som avslutar skivan. Till ett industriellt new jack swing-funkigt komp pratsjunger Michael om en opålitlig, lömsk, men samtidigt väldigt lockande femme fatale (ett ämne som han återkom till gång på gång under hela karriären). Bäst är den sista versen:

And her mouth was
Smoother than oil
But her inner spirit and words
Were as sharp as
A two-edged sword
But I loved it
‘Cause it’s dangerous

 

48. Is It Scary?

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Michael älskade skräck och gotik – och på Is It Scary når det sitt klimax. Här parar han gotiskt och skräckromantiskt bildspråk med det djupt personliga. 1997 hade Michael varit driftkucku och paria i media i över tio år, och de senaste årens anklagelser hade sårat honom värre än något annat tidigare. I en rad låtar under mitten av 90-talet gav han svar på tal – och Is It Scary är en av höjdpunkterna. Likt en minstrel-uppträdare tar han här på sig rollen som ”freak” – eftersom det är det som förväntas av honom. Han sjunger:

Am I amusing you
Or just confusing you
Am I the beast
You visualized
And if you want to see
Eccentric oddities
I’ll be grotesque
Before your eyes

Men i en senare vers påminner han dock lyssnaren om sitt sanna väsen:

But if you came to see
The truth, the purity
It’s here inside
A lonely heart

Men vem Michael egentligen var gav ju gemene man blanka fan i. Det som stod i kvälls- och skvallerpressen var ju så ofantligt mycket skojigare.

 

47. 2000 Watts

År: 2001

Album: Invincible

– Jag snackade om Michaels låga register i Serious Effect – men vänta tills ni hör 2000 Watts. En kantig och hård beat- och rytmorgie där Michael använder en röst man fick höra alldeles för lite av. Vilket brett register den mannen hade. En fantastisk låt.

 

46. Will You Be There?

År: 1991

Album: Dangerous

– Låten inleds med Beethovens nionde symfoni, innan den övergår i en gospel om att härda ut i en värld som kanske inte alltid vill en gott.

But they told me, a man should be faithful
And walk when not able
And fight till the end but I’m only human,

sjunger Michael i ett av låtens starkaste partier.

Men bäst är de närmast baptistiska improvisationerna under låtens mittenparti. Där är han inte längre the King of Pop – där är han Baptistpastor Michael Jackson. En roll som klädde honom synnerligen väl. Mer om den lite senare i listan.

 

45. Blood on the Dancefloor

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Klassisk MJ på många sätt: en noir-ig femme fatale-historia det går ypperligt att dansa till. Men vad gör det att man hört det förr, när Michael gör det så bra? I USA gjorde den inte mycket väsen ifrån sig, men i Europa blev den en stor hit (singeletta i Storbritannien). Jag minns klart och tydligt hur den, till min stora glädje, pumpades ut på både MTV och Z-TV, våren -97.

 

44. The Life of the Party (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Ännu en ursnygg funk-disco-dänga från vad som måste betraktas som ett av de bästa albumen som bröderna Jackson gjorde tillsammans. Den alltid så ambitiöse och drivne Michael hade ledsnat på Motown och deras sound. Han ville skriva egna låtar. Men till och med han måste ju ha uppskattat den här pärlan? Dancing Machine-plattan la grunden för det mer progressiva och utmanande materialet bröderna började skriva när de lämnade Motown två år senare.

 

43.  Cheater

År: ca 1987

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– En orgeldriven, svettig funkhistoria om otrohet. Michael låter lika delar kåt, tvärförbannad och obesvärat cool. Och man måste älska raderna:

Life is an aggravator
It all starts piling up
I broke my radiator – Vad menas?!

 

42. Price of Fame

År: ca 1987

Album: Bad 25

– Outtake från Bad-plattan, utgiven 2012 på jubileumsutgåvan. 1987 hade Michael ännu inte blivit alltför personlig i sina låtar. Det fanns vissa (tvetydiga) undantag, men inte mycket mer än så. Price of Fame är däremot väldigt personlig och tiden (eller Michael) var sannolikt inte mogen för ett sådant kliv än. Låten förblev gömd i 25 år.

1987 hade den då 29-årige Michael varit känd i nästan 20 år. Alla visste vem han var. Hans minsta steg kartlades. Hans privata affärer hängdes ut. Han hånades och förföljdes. Det hade börjat äta på honom. Rejält. Price of Fame handlar om precis detta. I första versen sjunger han brutalt ärligt: I want a face no one can recognize, in disguise. För en person med det mest omtalade ansiktet i världshistorien var detta mycket utlämnande.

Låten är också en i största allmänhet riktigt bra poplåt och Michael sjunger med stora mått patos. Den hade absolut förtjänat en plats på Bad, men ersattes sannolikt med Leave Me Alone – en låt som i luddigare ordalag tar upp ungefär samma teman.

 

41. This Time Around (feat. The Notorious B.I.G.)

År: 1995

Album: HIStory

– När jag var 11-12 hade jag på allvar börjat att upptäcka hiphopen, och jag hade två musikidoler: Michael Jackson och The Notorious B.I.G. Att dessa två dessutom hade gjort en låt ihop var (och är) förstås oerhört mäktigt. I dag skulle detta motsvara en duett med Thåström och Morrissey. Ni hör ju själva – sanslöst.

This Time Around är en av de många låtarna från mitten av 90-talet där Michael går till motattack mot alla de som misstrott, motarbetat, förtalat eller försökt sänka honom. Och frågan är om han någonsin låtit mer ilsken? This time around I’m takin’ no shit, sjunger han till ett hiphop-funkigt beat signerat Dallas Austin (en av dåtidens hetaste r’n’b-producenter). Han är svinförbannad och tänker inte censurera sig. Inte heller censurerar han Biggie (utan tvekan den starkast lysande stjärnan på raphimlen anno mitten av 90-talet), utan låter honom gå loss som vore det en överbliven vers från Ready to Die:

Listen, I’ve got problems of my own
Flashin’ cameras, taps on my phone
Even in my home I ain’t safe as I should be
Things always missin’
Maybe it could be my friends
They ain’t friends if they robbin’ me
Stoppin’ me from makin’ a profit, see
Apology shallow like the ocean
I guess I’ll resort to gun totin’
If I was dead broke and smokin’
I’d probably be by my lonesome
I’mma kill a nigga, I ain’t jokin’
Indo smoke got me chokin’, I’m hopin’
The fool comes slippin’
So I could blow’em open
This time around
I changed up my flow
Got rid of the rocks
Got pits by the door
A real set of peoples to watch my back
Stay away from strangers
So I won’t slack
And I know my nigga Mike like that,
Baby!

Det är ett fantastiskt samarbete mellan två giganter, från två olika generationer, inom afroamerikansk musik. Det hade kunnat bli pajigt, men blir precis så bra som man kan önska. Båda är ärliga i sitt uttryck och ingen håller tillbaka.

 

40. We are the World (USA For Africa)

År: 1985

Album: USA For Africa (singel)

– Visst, den är gränslöst smörig och svulstig på sant 80-tals-manér – men vilket pop-anthem det är, ändå, när man verkligen lyssnar. Melodin är klockren. Tillräckligt vemodig för att beröra och driva hem budskapet, men samtidigt tillräckligt catchy och trallvänlig för att sätta sig hos folk. Singeln sålde i drivor och förblir till dags dato en av de tio bäst säljande fysiska singlarna. Skriven ihop med Lionel Richie.

 

39. I Wanna Be Where You Are

År: 1972

Album: Got to Be There

– Oemotståndlig pop-soul-eufori, hämtad från Michaels första soloskiva.

 

38. Mama’s Pearl (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Mer pop-soul-eufori, denna gång med bröderna. 1970 var J5 redan framme vid sitt tredje album, och materialet var ojämnare än på de två föregående skivorna. Men det saknades inte pärlor

 

37. Show You the Way to Go (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– 1976 hade bröderna Jackson äntligen lämnat Motown och kunde på allvar börja utforska vuxnare material. De bytte namn till The Jacksons och yngsta brodern Randy ersatte avhoppade Jermaine, som blev kvar på Motown eftersom han var gift med Motown-bossen Berry Gordys dotter. De skrev på för Epic Records och slog sina påsar ihop med hitmakarna från Philadelphia Kenny Gamble och Leon Huff – kända för sin Philly Soul. Show You…var en av hittarna från plattan och dess blandning av tidstypisk Philly soul, komplett med snygga stråkarrangemang, och luftig mid-tempo-disco gör den till en av brödernas bästa låtar.

 

36. Dancing Machine (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Som jag nämnde tidigare var tiden på Motown inte bara lättsam pop-soul. Näst sista plattan Dancing Machine var soundmässigt minst lika utmanande som det mesta de släppte följande år som The Jacksons. Plattans sannolikt bästa låt är den oerhört coola funk-disco-exercisen till titelspår. 1973 framförde de låten på anrika musikprogrammet Soul Train, och framförandet av inte minst dansrutinen The Robot är ett av de tidigaste exemplen på Michael som utomvärldslig dansare. Måste ses.

 

35. You Rock My World

År: 2001

Album: Invincible

– Det var den första nya låten från Michael på över fyra år – och vad mycket gott den lovande inför kommande albumet. YRMW lät som en Off the Wall för 2000-talet. Äntligen skulle han komma tillbaka till toppen! Dessvärre visade sig Invincible vara ett överjäst och överambitiöst hopkok av alldeles för många stilar och låtskrivarpartners, och inte mycket på skivan lät som YRMW. Men låten, med sitt tidlösa och luftiga neo-soul-sound, står sig än i dag.

 

34. Who Is It

År: 1991

Album: Dangerous

– Ett slags svartsjukt syskon till Billie Jean. Båda låtarna är mörka, ljudmässigt spännande låtar med grymma basgångar, där textjaget på olika sätt brottas med en femme fatale. I Billie Jean är hon en stalker och i Who Is It en bedragerska. Billie Jean är universellt erkänd som ett mästerverk, och det med rätta, men Who Is It tycks förbli en förbisedd pärla. Videon, regisserad av en ung David Fincher, är också en höjdpunkt.

 

33. The Lady in My Life

År: 1982

Album: Thriller

– Listans första Thriller-låt! En av två låtar från den plattan som inte släpptes som singel (den andra är Baby Be Mine), men The Lady…är knappast något utfyllnadsspår. Här möter Frank Sinatra Marvin Gaye, och Stevie Wonder dirigerar. Resultatet är hänförande sängkammarsoul.

 

32. P.Y.T. (Pretty Young Thing)

År: 1982

Album: Thriller

– Listans andra Thriller-låt är upbeat och smittsam 80-tals-funk, toppad med call-and-response-körer, vocoder och en Michael som försöker prata omkull sitt kärleksintresse med sin bästa sängkammarröst.

 

31. If You Don’t Love Me

År: ca 1990

Album: Osläppt

– Ännu en fantastisk låt som ratades till Dangerous-skivan. Här hörs ekon från tidig 60-tals-soul och låtar som Do You Love Me, Twist and Shout och It Takes Two. Sångmelodin i verserna är mästerlig och så oerhört catchy och refrängerna är rena urladdningar. Den hade låtit ganska off på Dangerous, det medger jag, men den förtjänar verkligen att ges ut.

 

30. Earth Song

År: 1995

Album: HIStory

– Michael Jackson låg i framkant även vad gäller miljöfrågor – något som i dag är omåttligt hett. Redan 1995 varnade han för antropocentrismens påverkan på miljön – och han gjorde det med en sjujäkla mäktig gospel. Liveversionen från Brunei(!) 1996 är makalös.

 

29. Shake Your Body (Down to the Ground) (The Jacksons)

År: 1978

Album: Destiny

– En åtta minuter lång funkuppvisning, skriven av Michael och Randy, som inte lät som något annat på Billboards topp 10 vid den tiden. Bröderna Jackson hade här blivit riktigt varma i kläderna och visade utan omsvep hur pass kreativa de var när de fick fria händer.

 

28. Dreamer (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– En luftig, svävande och soulig discoballad signerad Gamble & Huff. Melankolin i melodin går igen i texten om olycklig kärlek och livet som hopplös romantiker. Att Michael relaterar extra mycket till den här låten går knappast någon förbi.

 

27. The Love You Save (The Jackson 5)

År: 1970

Album: ABC

– Oemotståndligt catchy pop-soul från bröderna. Gruppens tredje raka singeletta och en av deras kändaste hits. Blir man inte glad av denna är det nog kört.

 

26. In the Closet

År: 1991

Album: Dangerous

– Frågan är om Michael någonsin låtit kåtare eller mer förförisk än han gör på denna New Jack Swing-funkiga hit om förbjuden frukt och hemliga förbindelser. Videon, där han oblygt åmar sig med Naomi Campbell, matchar mer än väl låtens budskap och känsla. Så till den grad att den förbjöds i Sydafrika.

 

25. Another Part of Me

År: 1987

Album: Bad

– Euforisk 80-tals-funk som ursprungligen medverkade i sci-fi-filmen Captain EO från 1986, som Michael gjorde ihop med George Lucas och Francis Ford Coppola. Låten är Michael i sitt esse, görande det han gjorde bäst, nämligen sexig, fysisk och melodiös funk med popkänsla.

 

24. They Don’t Care About Us

År: 1995

Album: HIStory

– 90-talets bästa protestlåt? Sannolikt. Michael har aldrig, vare sig förr eller senare, låtit så här politiskt indignerad på skiva. Till ett aggressivt tribal-beat, samplade polisradior, ilskna gitarrer och subtila gospelkörer fräser Michael ur sig den fenomenala texten om polisbrutalitet, svartas utsatthet och medias angrepp på honom själv. Men han visar också långfingret åt alla som försökt sätta dit honom (Beat me, bash me, you can never trash me/hit me, kick me, you can never get me), och passar på att hylla Martin Luther King. En helt igenom fantastisk låt.

 

23. For All Time

År: Oklart. Vissa säger Thriller-eran, andra Dangerous. Röst- och sound-mässigt lutar det definitivt åt det sistnämnda.

Album: Thriller 25

– Hur en sådan här makalöst vacker låt inte fick en ordentlig release är helt obegripligt. Denna utsökta och 90-tals-doftande r’n’b-ballad hade kunnat bli en monsterhit. Den har utan tvekan melodin och den där avgörande blandningen av melankoliskt patos och hoppfull värme. Michael sjunger den med otrolig närvaro.

 

22. Beat It

År: 1982

Album: Thriller

– Vad kan man säga om Beat It som inte redan är sagt? På sina fyra minuter sprängde Michael och låten dåtidens popmusikaliska ras- och estetik-gränser. Låten är r’n’b i grunden, melodin och refrängen är pop-guld och gitarrerna signerade dåtidens stora gitarrhjälte Eddie Van Halen är ren och skär rock’n’roll. Det är en sällsynt perfekt symbios mellan vitt och svart. Nu tar vi dessa saker för givet, men 1982 var det allt annat än självklart. Inte sedan Elvis tidiga singlar från mitten av 50-talet hade det vita och svarta USA mötts på det här sättet. Och allt låter enkelt, självklart och alldeles fantastiskt. Låten blev välförtjänt en av Michaels allra största hits.

 

21. Liberian Girl

År: 1987

Album: Bad

– Michael hyllar sitt afrikanska arv och Afrikas kvinnor i denna förbisedda pärla från Bad. Det atmosfäriska och organiska arrangemanget frammanar bilder av ett tropiskt skymningslandskap och tvingar Michaels vita publik att se skönheten i Afrika och dess kvinnor. Helt klart en av Michaels bästa och mest originella ballader.

 

20. Stranger in Moscow

År: 1995

Album: HIStory

– HIStorys bästa låt är en ömsom bluesig, ömsom nästan eterisk och drömsk, klagan över ensamhet och ett inre inferno – utspelad på Moskvas gator. Låten skrevs under Dangerous-turnéns stopp i Moskva hösten 1993. Då låg Michaels tillvaro farligt nära avgrunden. En före detta vän till Michael hade under sommaren anklagat Michael för sexuella övergrepp på dennes son. Utredningen lades ner, inga bevis hittades, och långt senare uppdagades det att det hela var fabriceringar. Men skadan var skedd, och det gör sig påmint i flera låtar från den här tiden – men aldrig så naket, så sårbart eller så bottenlöst melankoliskt som i Stranger in Moscow.

 

19. Ain’t No Sunshine

År: 1972

Album: Got to Be There

– Vissa artister var livsfarliga när det kom till covers. Elvis Presley var en sådan. Frank Sinatra likaså. Till viss del Johnny Cash. De fick en att aldrig mer ägna originalen en tanke. Michael Jackson spelade inte in många covers, men när han gjorde det sopade han mattan med originalen. Som i fallet med Bill Withers jätteklassiker Ain’t No Sunshine. Den då 13-årige Michael levererar sin tolkning med sanslös patos, till ett ursnyggt 70-tals-soul-arr och det finns plötsligt ingen anledning längre att lyssna på Withers (lysande) original. Än mindre på de många tafatta tolkningar som senare gjorts.

 

18. Dirty Diana

År: 1987

Album: Bad

– Tung, mörk, nästan filmisk (stråkarna! atmosfären! narrativet!) rock-soul om…you guessed it – en hänsynslös femme fatale och groupie. Till soundet är det en mer dramatisk Beat It, en Beat It 2.0. Denna gång står Billy Idols gitarrist Steve Stevens för gitarrsolot. Och vilket solo det är. Brännande, sprakande, närmast pyrotekniskt, dundrar det ut ur högtalarna och upp mot skyarna. Eddie Van who?!

 

17. This Place Hotel (The Jacksons)

År: 1980

Album: Triumph

– Jag har pratat mycket om Michaels fallenhet för/besatthet vid femme fatales, och det var med denna låt det började. Bröderna Jacksons mardrömsskildring av ett kraschat förhållande och en kvinna som inte går att räkna med, är ett goth-souligt mästerverk och brödernas bästa låt under namnet The Jacksons.

 

16. Morphine

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Det finns underskattade och förbisedda låtar – och så finns det Morphine. Vad som sannolikt är Michaels mest personliga och samtidigt mest kreativa och originella låt gavs ut 1997, gömd på HIStory-appendixet Blood on the Dancefloor. Morphine är nyckelhålet in till Michaels innersta väsen, åtminstone anno 1990-talet. Musiken är exemplariskt utförd industri-funk och låter som om Trent Reznor runt Downward Spiral fått för sig att jamma med James Brown omkring The Payback – med Michael Jackson hållande i taktpinnen. Det är rått, tungt, monotont och samtidigt jävligt svängigt. Texten i sin tur blottar oblygt Michaels missbruk av demerol, morfin och annat lugnande och smärtstillande. 1984 brände Michael skalpen under en reklamfilmsinspelning för Pepsi, varpå han tvingades börja använda smärtstillande medel. Allt eftersom torskade han, och när de vettlösa anklagelserna om pedofili närapå rämnade hans tillvaro i början av 90-talet hänföll han helt åt preparaten. Fullt förståeligt. Han provade på rehab 1993, men beroendet kom och gick. Hur pass beroende han var under senare delen av sitt liv kan man bara spekulera i. 2009 gick han outsägligt tragiskt bort av en överdos av narkosmedlet Propofol, som hans läkare utfärdade och injicerade för att stävja Michaels sömnlöshet. Att det här finns en koppling till Michaels tidigare missbruksproblematik råder det knappast någon tvekan om.

 

15. Working Day and Night

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ännu en rytm-, percussion- och funk-orgasm. Låten inleds effektivt med Michaels patenterade beatboxande och röst-tics och växer sedan succesivt till den ljudexplosion den är – i takt med att textjagets oro för otrohet växer. En helt igenom mästerlig låt.

 

14. Off the Wall

År: 1979

Album: Off the Wall

– Titelspåret till vad som många anser vara Michaels bästa platta (det tvistas i regel om det är den eller Thriller). En funkig soul-disco-pärla i midtempotakt, om att skaka av sig livets vedermödor på dansgolvet och på klubben. En rätt enkel låt, men sanslöst snygg och bra. Skriven av engelsmannen Rod Temperton, som senare skulle komma att skriva ett annat klassiskt titelspår – nämligen det till Thriller.

 

13. Give in to Me

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael hade gjort rock förr (Beat It, Dirty Diana…), men aldrig på det här sättet. Give in To Me är rå och personlig, från själens mörka vrår. En kall och dunkel historia om kärlek och besatthet, tro och otro, förakt och förälskelse. I verserna är han sårad och sårbar, och han blottar sina känslor, medan han i refrängerna förvandlas till någon helt annan. Där uppvisar han kraft, hänsynslöshet och även sensualitet. Han kräver underkastelse och att kärleksintresset helt sonika ska stilla hans begär. Med tsunamistyrka i rösten sjunger han:

Love is a feeling
Give it when I want it
‘Cause I’m on fire
Quench my desire
Give it when I want it
Talk to me woman
Give in to me

Och då har vi inte ens nämnt Slashs (gitarrist i Guns N Roses, då världens tveklöst största rockband) fullkomligt furiösa urladdning till gitarrsolo. Slash spelade även i introsegmentet till Black Or White (också från Dangerous-plattan), och på varje MJ-skiva fram till Invincible (2001) – och man förstår varför.

 

12. With a Child’s Heart

År: 1973

Album: Music & Me

– Michaels bästa sololåt, pre Off the Wall, är en helt igenom mästerlig och oerhört atmosfärisk 70-tals-soulballad, om vikten av att ha barnasinnet kvar. Michael var vid inspelningen 14 år, men hade levt otaliga liv, lät det som och kändes det som när man lyssnade på hans inspelningar. With a Child’s Heart är också ännu ett exempel på Michael som livsfarlig uttolkare av andras låtar. Hur många kan i ärlighetens namn säga sig föredra Stevie Wonders original efter att ha hört Michaels cover?

 

11. Wanna Be Startin’ Somethin’

År: 1982

Album: Thriller

– Futuristisk, elektronisk, pulserande, febrig, manisk, kåt, paranoid och euforisk mardrömsfunk (med en släng av subtil black pride) från mästaren själv. Vilken låt! Vad mer lät som denna 1982? Ingenting. Vad kan mäta sig i dag? Inte ett dugg. Öppningslåten på Thriller sätter ribban rejält högt och visar att väldigt mycket har hänt på de tre år som gått sedan Off the Wall (som ju i sig la den kreativa ribban ruggigt högt!). Och så har vi texten, den fenomenala texten – om sjukdom (fysisk och psykisk), sammanbrott, förföljelsemani och förtal. Och swahili-mässandet som låten kulminerar i är ännu en höjdpunkt i en låt fullsprängd med höjdpunkter. Om den har Mark Anthony Neal, amerikansk författare och professor i afroamerikansk kultur, sagt följande: ”These are the moments that most casual listeners of Jackson’s music continues to miss. For those who read Jackson’s ever devolving facial features as some evidence of racial self-hatred, Wanna Be Startin’ Somethin’ is Jackson’s unspoken retort, as he summoned the Orishas in a way never before experienced in American pop music.” Väl rutet!

 

10. Baby Be Mine

År: 1982

Album: Thriller

– Hur hög nivån är på Thriller, där sju av nio spår blev singlar, blir plågsamt tydligt när ett mästerverk som Baby Be Mine får nöja sig med att förbli albumspår. En vanlig dödlig artist hade skyndat sig med att ge ut den som singel, och sedan skrattat hela vägen till banken. För hitpotential finns i överflöd, hos detta luftiga och skimrande stycke pop-soul.

 

9. I’ll Be There (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Titeln är en Four Tops-referens (likaså utropet mot slutet: ”Just look over your shoulders, honey!”). The Temptations hade dödat för harmonierna. Men J5, och i synnerhet deras 12-årige och överjordiske sångare, spelar i en helt egen liga här. Ett tidlöst mästerverk och ett riktmärke för alla som vill göra popballader.

 

8. Get on the Floor

År: 1979

Album: Off the Wall

– 1977-78 spelade Michael in filmen The Wiz (en urban adaption av Trollkarlen från Oz, med bara afroamerikaner i ensemblen). Lediga kvällar tillbringades med stor behållning på Studio 54 på Manhattan – vid den tiden planetens hetaste klubb. Sannolikt ligger detta till grund till varför Get on the Floor låter så ohämmat äkta i sin euforiska och funkiga glädje. För frågan är om Michael någonsin låtit lika otyglad och uppsluppen som här? Och sedan har vi musiken, arrangemanget. Varje gång jag lyssnar slås jag av hur vansinnigt snygg och välproducerad och -arrangerad den här låten är. Stråkarrangemanget är ej av denna värld. Samma gäller rytmerna (den stenhårda basen! Paulinho Da Costas afrikanska percussion!). Och den subtila gitarren andas något farligt, något sexigt, något hotfullt. Detta är ett dansgolvsmästerverk som aldrig kommer upphöra att låta fräscht eller sexigt.

 

7. Who’s Lovin’ You (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Det finns bra covers, det finns fantastiska covers. Och så finns Jackson 5:s Smokey Robinson-tolkning Who’s Lovin’ You. Hur en elvaåring kan sjunga så här bra (och då snackar vi inte talangjakts-lillgammalt-bra), hur en elvaåring kan förmedla känslor som vanligtvis är reserverade för betydligt äldre sångare, sångare som varit i helvetet och vänt (vi snackar Otis Redding, Elvis Presley, Aretha Franklin), kommer jag aldrig att begripa. Michael sjunger med hela jordens tyngd på sina späda mellanstadieaxlar, med ett hjärta sänkt av motgångar, svek och krossade drömmar. Han sjunger rått, som en Muddy Waters eller John Lee Hooker, och man glömmer fullständigt bort att grabben är blott elva år. Detta skulle mycket väl kunna vara alla tiders bästa cover.

 

6. Don’t Stop ‘Til You Get Enough

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ohämmad glädje i denna funkexplosion, som andas frigörelse och en ny tid. Detta var rent officiellt Michaels första komposition som soloartist, det var det första spåret på första soloskivan som vuxen och hans första singeletta som soloartist sedan 1972. 1979 var också året som Michael blev myndig och året då hans far Joe Jackson upphörde vara hans manager. Don’t Stop…är ljudet av en naturkraft som i åratal bidat sin tid och nu äntligen släpps lös.

 

5. I Want You Back (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Pop-perfektion. Inget annat än ren och skär pop-perfektion. Det blir inte bättre pop än så här. Pianot i introt, basen som lägger grunden, gitarren som följer, och så stråkarna…stråkarna! Och den oemotståndliga, mästerliga melodin. Och så den där elvaårige sångaren, som sjunger med en omöjlig lidelse och passion. Man häpnar varje gång man hör låten.

 

4. Rock With You

År: 1979

Album: Off the Wall

– Michael följer upp euforin i Don’t Stop…med den silkeslena discosoulen i Rock With You – och ännu en perfekt komponerad, arrangerad och producerad låt vecklar ut sig. De svävande stråkarna, den mjuka Nile Rodgers-minnande gitarren som knappt hörs men som ändå är fullständigt oumbärlig, den skimrande synthen, rytmsektionen som allt böljar fram på – och så sängkammar-Michael i högform, som försiktigt men självsäkert leder sitt kärleksintresse ut på dansgolvet (eller in i sängkammaren?). Allt sitter. Rock With You är blåkopian för allt vad R Kelly, Frank Ocean, The Weeknd och dess likar gjort sedan dess.

 

3. Man in the Mirror

År: 1987

Album: Bad

– Michael Jackson, likt en mängd artister före honom, influerades av gospeln. Jag har varit inne på det ett flertal gånger under listan, men starkast och bäst lyser de influenserna igenom i mästerstycket Man in the Mirror. Under sina dryga fem minuter går den från modern, sparsmakad ballad till rå sydstatsgospel, med en Michael som likt en otyglad baptistpastor predikar textens budskap om solidaritet och rättvisa. 1988 framförde Michael låten på Grammy-galan, ihop med gospelgruppen The Andraé Crouch Singers (som också hörs på albumversionen). Där växte låtens improviserade (och redan mäktiga) coda till något alldeles oerhört. I över tre minuter går Pastor Jackson loss och improviserar fram ett helt nytt stycke, som hämtat från moderns lilla födelseort i Alabama. Under dessa tre minuter hyllar han klarare än någonsin sitt arv, musikens rötter och sitt folk. Se framförandet här.

 

2. Human Nature

År: 1982

Album: Thriller

– Urban, atmosfärisk soul har aldrig låtit bättre. Textjaget, uppfylld av längtan, desperation och tillförsikt, vandrar genom New York i skymning. Han möter någon, sitt kärleksintresse, men är hon på riktigt? Är hon blott en symbol för staden i sig? Texten väcker fortfarande tankar och frågor. Human Nature är Michaels kanske mest drömska och fantasieggande låt.

 

1. Billie Jean

År: 1982

Album: Thriller

– Vad i hela friden finns det kvar att säga om en megaklassiker som Billie Jean? Ska man välja en enda låt som definierar Michael Jackson, då måste det bli denna. Billie Jean är ett mästerverk. Det ordet har använts förr, om flera låtar på den här listan, men allra bäst klär det Billie Jean. Efter alla dessa år bibehåller den sin mörka, suggestiva, paranoida lyskraft. Lyssnar man på låten kliver man omedelbart in i det hotfulla skugglandskap som gäckar textjaget, där ingen riktigt går att lita på. Texten är fortfarande en av Michaels allra bästa. Och visa mig en låt som är bättre producerad eller snyggare arrangerad. Omöjligt.

Billie Jean förtjänar utan tvekan att kallas Michael Jacksons bästa låt. Och då har jag inte ens nämnt Motown 25-framförandet eller den fantastiska musikvideon

 

Och det var allt. Nu återstår bara att önska grattis på födelsedagen till denna GIGANT!

Och här finns spellistan:

Den morronen tre år

den_morronen-30648071-

Det finns skivor, som när de släpps, ringar in och kastar ljus över hela ens rådande tillvaro. Sällskapets debut var en sådan skiva, likaså Thåströms åttonde soloalbum Den morronen, utgiven i dag för tre år sedan.

I början av 2015 stod jag vid ett vägskäl i livet och hade nått en punkt där det gamla livet en gång för alla nötts ut. 2014 hade (mycket lustfyllt) helt ägnats åt kreativt skrivande, men utan att leda till det där personliga genombrottet jag hade hoppats på. Jag hankade mig i stället fram på jobb jag inte trivdes med, i en stad jag aldrig mått bra av. Lägg därtill en rad andra personliga motgångar och det är enkelt att konstatera att jag behövde något livgivande. Det fanns (och finns) människor i mitt liv som dagligen gör allting så ofantligt mycket bättre, men musik och konst tillför något alldeles särskilt. Cue: Thåström.

2015 hade jag varit Thåström-fan i 15 år – ett beundrarskap som bara blivit starkare och djupare med åren (inte minst tack vare att han sedan 2002 gjort sina bästa grejer). Han har alltid haft en förmåga att inspirera och ingjuta mod och inspiration i mig i de mest otacksamma situationer, så det kom inte som en chock att det var just han som skulle lysa upp den dunkla och okända vägen 2015.

11 februari släpptes Den morronen, på utmärkta Razzia Records. Ganska exakt tre år efter förra soloalbumet Beväpna dig med vingar (en skiva som det på förhand såg ut att vara svårt att slå). Den föranleddes av unisona hyllningar (standard i Thåström-sammanhang numera, men ändå) intervjuernas intervju (40 minuter pur livsgnista och inspiration) och en stencool video till lysande singeln Kom med mig. Förväntningarna var alltså höga.

Och redan efter första genomlyssningen infann sig den där känslan igen – att Thåström än en gång överträffat sig själv. Över ett kargt sound som hämtar lika mycket näring från industri som från bluesen sjunger han (med en starkare röst än på länge) om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse (fysisk och kreativ sådan) och om att alltid vara på väg. Om den där blå himlen som väntar runt hörnet. Musiken må dra åt det mörkare hållet, men Thåström zoomar in på tillvaron och belyser med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta.

Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest. 2015 präglades därefter av rörelse och inspiration, och kronan på verket blev ett livsavgörande och permanent miljöombyte med den person som betyder mest för mig. Den morronen var soundtracket och ledstaven.

Hur låter plattan, då? Jag nämnde industrin som en möjlig utgångspunkt. Sällskapets ambienta tolkning av industrin är en annan. Det var på 90-talet Thåström på allvar började experimentera med samplers, synthar, skrot och mer abstrakta ljudbilder. Men när luften gick ur det experimentet, någon gång efter PLP:s sista platta 1997, gick Thåström tillbaka till ett mer back-to-basic-sound (nypa salt) på skivorna Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal och Mannen som blev en gris. Detta höll några år innan han 2005 på den till största del akustiska Skebokvarnsv. 209 drog ner tempo och volym och rev varenda mur han tidigare gömt sig bakom. Men det skulle dröja till 2007 innan elektroniken och industrin släpptes in i Thåström-världen igen. Då kom Sällskapet. Och det karga, monotona och suggestiva soundet på Sällskapets bägge plattor (tvåan Nowy Port kom 2013) har i min mening haft rent avgörande påverkan på Thåströms sound de senaste 10 åren. Med hjälp av influenser från amerikansk blues och roots-musik når detta sound sin kulmen på just Den morronen – exemplariskt frammejslat av Thåström, Niklas Hellberg och Rockis Ivarsson, som tillsammans producerat skivan. Nedan följer en låt-för-låt-genomgång:

1. Gräsfläckar

– Berlinsk industrijazz om nyförälskelse. En hyllning till små, små ögonblicksbilder som förgyller livet, och till det där ofantligt stora.

2. Den morronen

– Plattans tyngsta stund. En stålgrå himmel över en Masereel-stad. Och en text som är lika delar abstrakt, lika delar vacker, lika delar grotesk.

3. Ner mot terminalen

– Thåström i dur – och det funkar! Plattans stora fan-favorite är en tidlös och evinnerligt ljus kärlekssång, om en kärlek så magisk att den får flugor att te sig som rymdskepp och livet som en svartvit gammal film.

4. Kom med mig

– På 2017 års monumentala Old Point Bar skulle Thåström fullända det bluesiga industri-gospel-soundet, men redan här kommer han nära. Extra plus i kanten för Pelle Osslers magiska feberdrömsgitarrer som ramar in låten.

5. Alltid va på väg

– I min mening plattans bästa spår och den låt som bäst sammanfattar Joakim Thåström. Och det är inte för inte som den ligger alldeles i mitten av albumet. Alltid va på väg kristalliserar Den morronen. Allt det jag pratat om tidigare – vägran att stagnera, rörelse, att se det vackra i det lilla, tröst, styrka, inspiration – allt detta ryms på Alltid va på vägs knappa fem minuter.

6. Slickar i mig det sista

– En stor låt, med en osedvanligt stor refräng, som lite grann tangerar temat för Alltid va på väg. Ibland når livet sin fulla potential med hjälp av en grym Dylan-låt och en schyst utsikt. Ibland är det så enkelt.

7. Gärna gjort det

– Ödslig och monoton blues om empati. Hellberg spelar sitt allra mest hotfulla piano.

8. Långsamt genom

– Den låt som mest potent hotar Alltid va på väg om att vara plattans bästa. Blytung och kolsvart ljudkuliss och en text om självrannsakan och ögonblicksbilder på promenad genom stan. Live var den något alldeles särskilt, och man kan bara hoppas att han väljer att spela den igen.

9. Psalm

– En anspråkslös och skör hymn om att våga. Våga leva, våga ta för sig, våga göra det man känner att man måste göra, vara den man måste vara. Ännu en låt som ringar in Thåström i allmänhet och Den morronen i synnerhet.

 

Så ser den alltså ut, Thåströms bästa soloskiva. Som jag skrev i höstas, när jag rankade hans alla soloalbum: ”[Den morronen] är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.” År av minutiöst mejslande ledde fram till detta mästerverk, där varje låt hakar i den förra, där sammanhanget är kristallklart och alla medverkande levererar sitt yttersta. Man hade kunnat tro att det skulle räcka här, och för en mindre konstnär hade det kanske gjort det, men 2,5 år senare kom som bekant nästa giv: Centralmassivet. Och det ska ju inte vara möjligt, men där hittar Thåström ytterligare några nya infallsvinklar, genom att gräva ännu djupare i både den amerikanska myllan och Ruhr-områdets asfalt och maskinparker. Och visst lyckas den hota Den morronen, men det är en annan historia.

Tack.

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.