Den amerikanska drömmen, den om att alla som kämpar kan gå hur långt som helst, är vacker i teorin – men vad händer med de som försöker men misslyckas? Redan på ”The River” från 1980 frågade sig Bruce Springsteen om de drömmar som inte går i uppfyllelse är lögner, och på det kärva, avskalade och helt igenom akustiska och hemmainspelade mästerverket Nebraska från 1982 fördjupar han sig i frågan om den brustna och ouppfyllda amerikanska drömmen.
Här, på vad som mycket väl kan vara denne gränslöst begåvade låtskrivare, humanist och livsledsagares bästa platta, trängs de trasiga livsödena – alla bestulna på eller förvägrade den i den amerikanska grundlagen fastslagna rätten till att sträva efter lycka. Insikten att något grundläggande tagits ifrån en, eller aldrig ens funnits, är svår att leva med. I det läget kan desperationen ta överhanden, och man kan sträva efter lycka, lindring eller hämnd på…alternativa vägar. Och det är precis detta som människorna som befolkar Nebraska gör.
Titelspårets huvudperson, den 19-årige seriemördaren Charles Starkweather, reser desillusionerad land och rike runt och har ihjäl oskyldiga ihop med sin fem år yngre flickvän. När han får frågan om varför han gjort det han gjort svarar han frankt, ”I guess there’s just a meanness in this world”. I ”Atlantic City”, plattans enda ”hit”, ser den upp över öronen skuldsatte protagonisten ingen annan utväg än att vända sig till yrkeskriminella för att kunna ta sig upp till ytan. ”Now I’ve been looking for a job but it’s hard to find/Down here it’s just winners and losers and don’t get caught on the wrong side of that line/Well I’m tired of coming out on this losing end/So honey last night I met this guy and I’m gonna do a little favor for him”, sjunger Bruce och man vet med ens hur det kommer att sluta för protagonisten. I ”Johnny 99” är det återigen desperationen som tar huvudpersonen, här kallad Ralph, i besittning. Han blir av med jobbet som mekaniker och försöker att hitta ett nytt, men misslyckas. Istället börjar han att supa och råkar en kväll skjuta ihjäl ett affärsbiträde på fyllan. Han döms till 99 års fängelse, men anser själv att det vore lika bra om han dömdes till döden.
Både ”Mansion on the Hill” och ”Used Cars” tar upp Springsteens barndom. I den förstnämnda låten åker den unge Bruce med sin far i den tysta och stilla staden, för att titta på herrgården på kullen. Det är en klassisk skildring av de som har och de som är utan. I fjärde versen gömmer sig Bruce och hans syster i majsfälten och tittar upp på det stora huset och förundras över festligheterna och lyckan som spirar där, så nära men ändå så fruktansvärt långt borta, och i slutet av låten får vi veta att inte ens den vuxne, och mycket framgångsrike, Springsteen kunnat släppa huset. Han är fortfarande i faggorna, spanande upp mot herrgården på kullen. Har man en gång varit en sådan som varit utan är man det i själ och hjärta för alltid. I ”Used Cars” köper familjen en begagnad bil de egentligen inte har råd med från en försäljare som på inga villkor kan ge dem en bättre deal, och sonen, Bruce, svär att om han någonsin vinner på lotto ska han aldrig mer åka i en begagnad bil. De som inget har är alltid mer benägna att hålla färgen och en modig min. Tillhör man arbetarklassen har man inte råd att tappa ansiktet.
Bilar spelar en nyckelroll genom hela albumet. I spöklika ”State Trooper”, som låter som Suicide ifall Suicide skulle använt akustiska gitarrer istället för maskiner, har livet gått om intet för huvudpersonen, som kör likt en jagad och osalig ande utan vare sig körkort eller registreringsbevis genom ett becksvart New Jersey och begrundar sitt liv och allt som gått fel. I ”Highway Patrolman”, det råa, men ändå rörande, dramat om busen Franky och hans bror, polisen, Joe Roberts, blir bilen, som den ofta blir i Springsteens texter, ett medel att ta till när man behöver fly. I det här fallet väldigt bokstavligt. Polismannen Joe försöker leva ett hederligt liv och gå längs den smala vägen, medan brorsan gång på gång hamnar i problem med rättvisan. En kväll går det kraftigt överstyr och Joe får in en rapport om att Franky hamnat i bråk på krogen och svårt misshandlat en ung kille. Joe sätter sig i sin polisbil och jagar brodern och hans Buick ut ur delstaten till andra sidan kanadensiska gränsen, bort från sin egen jurisdiktion. ”Man turns his back on his family, well he just ain’t no good”. Joe Roberts gör vad han kan. Han sviker vare sig yrkeskoden eller blodsbanden. I den avskalade rockabillystänkaren ”Open All Night”, plattans enda riktiga upptempo-nummer, fungerar bilen som ett flyktmedel i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Huvudpersonen använder den dels som något som bygger självförtroende (”I’m an all-set cobra jet creeping through the night time”) och dels som något som fysiskt kan ta honom från ett tröstlöst jobb, där chefen tvingat honom att ta ett nattskift, och till kvinnan han älskar (”Sit tight, little mama, I’m a-coming around/I got three more hours but I’m covering ground”).
Albumet avslutas sedan med vad som mycket väl kan vara dess två bästa låtar. ”My Father’s House” är ännu ett besök i barndomens oåterkalleligt förlorade värld. Här skildras barndomen och den abstrakta, gäckande fadersgestalten, som ett hus i en (mar)dröm, som protagonisten i vaket tillstånd sedan söker upp. Väl där blir han avvisad. ”I’m sorry, son, but no one by that name lives here anymore”. Det som varit har varit, det vi förlorat är förlorat, och alla de fel som begicks mot oss i barndomen kan kanske terapeutiskt behandlas, men i slutändan tvingas vi inse att loppet är kört. De sår och den osäkerhet vi åsamkades som barn tvingas vi leva med som vuxna. ”My father’s house shines hard and bright/It stands like a beacon calling me in the night/Calling and calling so cold and alone/Shining ‘cross this dark highway where our sins lie unatoned”. Avslutande ”Reason to Believe”, sedan, är dock ljuset i mörkret. Här beskrivs en rad otäckheter, men med slutklämmen att de drabbade alltid, på något vänster, lyckas hitta ett sätt att finna eller bibehålla hoppet och tron. Och det är ju precis så de flesta av oss fungerar. Livet är en svinstia, men som outtröttliga myror sliter vi för att hitta en anledning till att inte ge upp, till att tro. Och vi hittar den allt som oftast. Vi förblir, i regel, vid liv. Vi stiger, i regel, alltid upp morgonen efter den mörka natten. ”At the end of every hard-earned day people find some reason to believe”
Nebraska handlar om de som har och de som inte har. De som har behöver inte agera i desperation och skjuta ihjäl affärsbiträden. De behöver inte ta hjälp av lånehajar eller andra yrkeskriminella för att kunna betala skulder. Och de tappar aldrig tron på att tro, för de har all anledning att tro. Med detta som bakgrund har de som är utan – de utan medel, de som alltid behövt kämpa för sin tro, för sina medel, de vars barndom inte var som en saga – en röst i Bruce Springsteen.
I min värld är detta en av de mest självklara tiopoängarna i rockhistorien. Den borde vara en obligatorisk del av varje sociopolitiskt fokuserad litteraturlista på universitet över hela världen – inte minst i USA. Att Springsteen spelade in plattan själv på kassett inom loppet av några dagar under vintern 1981-82, i ett extrarum han hade i sitt hus i Colts Neck, NJ gör det hela bara mer enastående. Tanken var att dessa inspelningar skulle fungera som demos, som sedan skulle bli till ett nytt album med E-Street Band. Dock visade det sig snabbt att ”demoversionerna” bar på något som bandversionerna aldrig skulle kunna mäta sig med – ett djup, en råhet och enkelhet som matchade råheten och enkelheten hos människorna som hemsökte/bebodde låtarna. Och så den sista september 1982 släpptes Nebraska och var det hittills första, och än idag ett av mycket få, Springsteen-album vars release inte skulle åtföljas av en turné.
Under samma session som Nebraska-plattan, tillkom även flera låtar som skulle komma att utgöra Bossens nästa album, Born in the USA. De låtarna följde samma textmässiga teman, men skulle i slutändan kläs i betydligt dyrare skrudar. Och Bruce skulle med den plattan cementera sin plats som tvättäkta rockikon för all framtid och nå ut med sitt budskap till många fler.
”Hey ho rock ‘n’ roll, deliver me from nowhere”…
482 MHz 