2017 var ett bra år för Amanda Werne och hennes Slowgold. Hennes platta Drömmar var hennes bästa dittills. Turnén som följde var med rätta bejublad. Och hon förgyllde Pelle Osslers mästerliga album Evig himmelsk fullkomning med sin drömska röst. Att hon ganska exakt ett år senare redan släpper ett nytt album både förbryllar och väcker skräckblandad förtjusning. Kan man toppa Drömmar så kort inpå? Är hon för ivrig nu? Svaren blev redan efter första lyssningen ”ja, tydligen” samt ”Inte alls”. Mörkare, utgiven i dag på Playground Music, är häpnadsväckande bra. Och inte nog med att det är Slowgolds tveklöst bästa – det är årets bästa fullängdare.
Sonic-redaktören Pierre Hellqvist skrev i ett (mycket vackert formulerat) Instagram-inlägg att albumet verkligen är en enhet, och inget kunde vara mera sant. Mörkare är ett synnerligen genomarbetat och just enhetligt album, med minutiöst fokus rakt igenom. Och det saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att det måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud är beroende av varandra. I vår spellisteskadade tillvaro, där marodörer och charlataner helst bryr sig om enstaka låtar, är det fint att det finns sådana som Amanda Werne, som med oklanderlig fingertoppskänsla bryr sig om albumet som uttrycksform.
Och som titeln antyder rör det sig om ett mörkare anslag än tidigare. Den slowgoldska drömskheten i soundet finns tveklöst kvar, men den här gången är drömmarna helt enkelt inte lika ljusa. Mörkare är skymningsmusik. Oavsett om det är skymningen utanför fönstret eller den du ser när du blickar in i dig själv. Förkärleken för den svenska vis- och progg-traditionen är här kraftigt utblandad med Cure– och shoegaze-gitarrer, likaväl som med bluesen.
Soundet klickar utmärkt med texterna, som är så slående och drabbande att de bara kan komma från någon som till varje pris måste lätta sitt hjärta för att kunna gå vidare. Med knivskarp poesi sjunger hon självutlämnande (utan att bli privat) om förlust och saknad, lögner och tvivel, självbedrägeri och otillräcklighet. Och självrannsakan skär som en kniv genom hela albumet. Det känns som en uppgörelse med sig själv och hennes egna tillkortakommanden såväl som med folk som står (eller har stått) henne nära. Vilket för oss till skivans kanske främsta ledord: mod. Det krävs mod för att göra en skiva som är så drabbande som Mörkare faktiskt är. Och mod är också namnet på skivans avslutningsspår. En låt som perfekt levererar vad dess titel lovar. Där är musiken sparsmakad, nästan viskande, och sången ligger allra längst fram i ljudbilden, modigt utlämnad. Där uppmanar hon sig själv och oss som lyssnar att samla vårt mod, även om det egentligen inte finns – för det kommer att behövas.
Betyg: 9/10
Bästa låt: Den shoegaziga Minnen (lyssna på den makalösa, drömska gitarrexplosionen med början 3:20)
Om ni gillar detta: Slowdive – Souvlaki, Frank Sinatra – …Sings for Only the Lonely (Mörkares självutlämnande texter och skymningsstämningar för gång på gång tankarna till Sinatras klassiska nattsuddaralbum från 50-talet, och detta är det bästa).
482 MHz 