På Slowgolds sjätte album Aska finner vi en Amanda Werne uppstigen ur just aska. Relationer och platser som en gång betytt något har brunnit ner och det har blivit dags att gå vidare. Kärleksdemonerna som gäckade henne på 2018 års grymt starka Mörkare dröjer förvisso kvar, men de är blekare nu. Svagare. De styr henne inte. Snarare är det Werne som har överhanden.
Skivan kryllar av pikar mot kärleksintressen som sårat eller gjort henne besviken. Men det är samtidigt ingen arg eller bitter skiva. Ambivalent är den, men inte bitter. Långt, långt ifrån. Gång på gång öppnar hon sig och blottar sitt innersta – redo att bli sårad igen. Hon bjuder in, och en del av henne hoppas ännu på kärlek, men inte till vilket pris som helst. Det hörs i den Neil Young-doftande höjdpunkten ”Inte här” och i det avslutande, sköra mästerverket ”Ett regn” (som nog kan vara hennes bästa låt hittills). Där, till endast en elektrisk gitarr, sjunger hon med sin trollbindande, varma röst: ”Jag vet att du vill älska mig/men du går hellre till/en annan/och det är okej/jag har övat på att ta ett nej”. Det finns mängder av liknande exempel på skivan. Och det är inte tal om några koketterier. Nej, detta är någon som säger som det verkligen är. En sviken, sårad människa som inte orkar sörja mer. Och det är just det, komplexiteten, ambivalensen och den ständiga kampen mellan hängivelse och självbevarelse, som sammanfattar skivan. Att Werne inte skyr detta gör Aska till hennes ärligaste, modigaste och mest drabbande skiva. Ihop med den för varje släpp alltmer drömska, melodiskt utsökta, musiken blir det också Slowgolds bästa skiva.
Aska släpps i morgon, 21/2, via Playground.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Ett regn”
Om ni gillar detta: Slowgold – Mörkare
482 MHz 