Recension: Nicole Sabouné – Nowhere to Go – årets bästa låt?

0842DE45-A9D5-4770-9BBB-3B6473C649FD.jpeg
Foto: Frida Vega

Senast vi hörde från Nicole Sabouné var 2015 och albumet Miman – ett skimrande svart album som tog det bästa från Sisters of Mercys majestätiska, sena 80-tal och blandade med Nico-plattor som The End och Camera Obscura – utan tvekan ett av det här årtiondets bästa svenska album. Sedan dess har det varit tyst från Sabouné. Fram tills nu. Äntligen är denna utomvärldsligt mäktiga röst, full av sorg och integritet, lika skör som den är orädd, tillbaka. Och jag tycker synd om alla som idag måste göra musik samtidigt som Nicole Sabouné.

Människan har alltså varit borta från rampljuset och musiken (åtminstone i offentlig mening) i fyra år, och beväpnad endast med sin oantastliga känsla för låtskriveri och sin makalösa stämma utplånar hon nu, bara sådär, sin konkurrens. Nowhere to Go, ute i dag och den första låten att släppas från EP:n Come My Love, är en synnerligen mäktig låt. Mäktig för att den oblygt, rakryggat och på ett personligt sätt gör upp med tabubelagda ämnen som ensamhet och det där inre mörkret som många av oss slåss mot. Mäktig också för att den vågar hålla volymen nere, där många andra artister skulle börjat larma, för att den vågar vara intim utan att bli påträngande, och mäktig inte minst för rösten (som jag redan hunnit nämna vid två tillfällen). Denna sagolika röst som pendlar mellan oövervinnligt stark och sargad – helt utifrån vad låten och texten kräver.

Låten markerar också ett skifte i sound. Nowhere to Go bibehåller mycket av dramat vi känner igen från Sabounés tidigare material (då i synnerhet Miman), men gör det med jämförelsevis små medel. Borta är de mullrande och gothigt postpunkiga arrangemangen från förra plattan. På Nowhere to Go är soundet intimare, mer avskalat, och bygger i huvudsak på elektroniska atmosfärer, ett par gitarrackord, stråkar och ett subtilt pianoklink. Man kunde förnimma en dragning åt ett liknande sound på gamla låtar som Under Stars och Withdraw, men aldrig på den här nivån. Tack vare detta och den personliga texten kommer vi Sabouné närmare än vi någonsin gjort tidigare. Och det är jag glad för, för hos henne är mörkret inte lika svart, ensamheten inte lika ödslig.

EP:n Come My Love släpps digitalt och på vinyl 15/11, via Playground

En reaktion på ”Recension: Nicole Sabouné – Nowhere to Go – årets bästa låt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s