Blott tre veckor efter förstasingeln från Dom som skiner, den fina, sparsmakade och elektroniskt souliga, men knappast omstörtande, ”Papperstunna väggar”, är Thåström tillbaka med singel nummer två. ”Isbergen” heter den, och här är soundet avsevärt fläskigare. Stora synthsjok bygger ljudbilden, en gitarr gnolar en mollstämd melodi, First Aid Kit skriksjunger gällt (på klassiskt FAK-manér) i refrängen och pampiga stråkar lägger sig som tjock grädde på moset. Detta är musik för arenor. Jan Gradvall drog en liknelse till Human League, men detta är i min mening mer U2 än nyromantisk, spenslig och nordengelsk synthpop. Detta är som en Uffe Lundell fast besluten att återuppväcka 80-tals-rocken.
”Körkarlen”, andrasingeln till förra plattan Centralmassivet, var även den elektronisk. Men där var beatsen hårdare, syntharna kallare, stämningen mer suggestiv. Där var texten närmast livsomvälvande – ett slags stridsrop till alla oss vankelmodiga och modstulna: Lev för helvete nu, för runt hörnet väntar Döden. Texten till ”Isbergen” är tematiskt närbesläktad med nämnda ”Körkarlen”, med ”Alltid va på väg”, med ”Psalm”. Den vänligt inställde hävdar tryggt att den helt enkelt är ett nytt tillskott till denna svit av livsbejakande och hoppingivande vardagsskildringar. Den besvikne menar att låten, trots några mycket starka rader, snarare är en sämre upprepning av – till exempel – nyss nämnda låtar. Själv står jag och väger någonstans i mitten. Jag inser ”Isbergens” naturliga roll i denna (eventuella) svit, men tycker samtidigt att Thåström redan gjort detta, och dessutom så mycket bättre.
482 MHz 