Dags att på allvar börja sammanfatta året. Först ut en topp 20 över de bästa låtarna. Spellista längst ner. Varsågoda.
20. Bored Man Overboard – ”On the 611”
– Bored Man…är ett av det här årets intressantaste debutanter, och ”On the 611” är deras bästa låt. För fans av The National och Thåström.
19. Mark Lanegan – ”Daylight in the Nocturnal House”
– Släpig, atmosfärisk blues från en av de som bäst behärskar uttrycket.
18. Napalm Death – ”Bellyful of Salt and Spleen”
– Napalm Death gör ju annars rätt påfrestande och sjukt testosteronstinn så kallad grindcore, men på ”Bellyful of Salt and Spleen” gör de mullrande, suggestiv industri som om det vore det självklaraste av allt. Fantastisk låt.
– Alltid roligt att kunna inkludera debutsinglar på såna här listor. Chivvys debutsingel, en lysande avvägning mellan drömsk xx-pop och goth, talade till mig på flera plan. Ett album är på gång och jag ser mycket fram emot det.
16. Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of”
– Liam går från klarhet till klarhet, fortsätter att släppa kvalitetsmusik och comebacken som inleddes 2017 har inte mattats av ett enda smack. Nu är det väl knappast någon kvar som på allvar kan hävda att Noel är den Gallagher-broder som gör intressantast musik?
15. Sally Dige – ”It’s You I’m Thinking Of”
– Jag hade hoppats på ett album av Sally Dige vid det här laget, men icke. Tur, då, att ”It’s You…” är så fantastisk som den är. En underbar throwback till 80-talet och band som China Crisis, Wild Swans och a-ha.
14. Kite – ”Tranås/Stenslanda”
– Jag har äntligen fattat grejen med Kite. De är tvivelsutan ett av de bästa svenska banden just nu, och ”Tranås/Stenslanda” är bland det allra bästa de gjort. Ett nostalgiskt skimrande och mycket mäktig stycke synthpop av yppersta klass.
13. Rome – ”Kali Yuga über alles”
– Romes senaste album The Lone Furrow är ett av hans svagaste, men det är inte utan höjdpunkter. ”Kali Yuga über alles” är en sådan, och en av de tyngsta, mäktigaste låtar Jerome Reuter har skrivit.
– Jag upptäckte Wardruna när jag tittade på en intervju som Steve von Till gjorde ihop med Einar Selvik. Jag kan inte påstå att jag är något större fan (jag är inte tillräckligt insatt), men det är lätt att respektera någon som Selvik, som stoiskt gör sin egen grej. ”Lyfjaberg” är dessutom en fantastisk låt – ett slags korsning mellan paganism och Thåström när han är på sitt mest monotona, kärva humör. Tungt, dramatiskt, malande.
11. Nattskärran – ”Feel”
– Det i särklass bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran. Tilltalas man av bottenlöst vemod, fantastiska melodier och texter som är på allvar ska man lyssna på Nattskärran. Det enda de släppt i år är singeln ”Feel”, men oj vad den lovar gott inför framtiden.
10. Topographies – ”In Your Hands”
– Topographies skulle kunna vara det näst bästa bandet jag upptäckt i år. Deras mollstämda postpunk och drömska atmosfärer hugger till i hjärtat – särskilt på makalösa ”In Your Hands”, hämtad från EP:n Not My Loneliness, but Ours.
9. Solveig Matthildur – ”Politician…of Love”
– Solveig Matthildur (keyboardist i isländska Kaelan Mikla) har släppt en rad solosinglar i år, som alla cementerar henne bland det allra bästa inom samtida postpunk. Hennes nostalgiska, romantiska åttiotalifierade tolkning av postpunken känns helt rätt i tiden. ”Politician…” är dessutom hennes bästa låt, hittills.
8. Bright Eyes – ”To Death’s Heart (In Three Parts)”
– Ingen hade väl vågat hoppas på att Bright Eyes skulle göra comeback, men i år gjorde de det. Plattan, Down in the Weeds Where the World Once Was, var stark, men ojämn. Bäst är ”To Death’s Heart” – en kolsvart, existentiell grubbelsång på klassiskt Conor-manér.
7. Jason Molina – ”Old Worry”
– Även från graven är Jason Molina oantastlig. Postuma plattan Eight Gates kändes förvisso lite demoaktig, men bjöd ändå på precis det man hoppades på. ”Old Worry” – en stilla hymn om intigheten och den fria människan våndor – skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 200 åren.
6. Nick Cave – ”Euthanasia (live at the Alexandra Palace, 2020)”
– Förlust. Den typen av förlust ingen människa ska behöva genomlida. En förlust som slår sönder allt i sin väg – inklusive en själv. Men Nick Cave gör makalös konst av den, här i form av en skör, hjärtslitande pianoballad. Cave behandlar samma förlust på plattorna Skeleton Tree och framförallt Ghosteen, men aldrig så drabbande som på tidigare osläppta ”Euthanasia”.
5. Morrissey – ”I Couldn’t Understand Why People Laughed”
– Några av de allra bästa och mest drabbande låtarna Morrissey släppt de senaste, säg, tio åren har inte funnits på några studioalbum, inte heller som b-sidor på några singlar eller bonusspår på album. Nej, de har istället givits ut gratis på YouTube. Vansinnigt och omdömeslöst, ja, men också otroligt generöst. Två stycken släpptes 2018 och i år skänktes vi denna avskalade, djupt personliga ballad om outsiderns eviga vedermödor – och tillvaron blev med ens lite lättare att uthärda.
OBS: Ovanstående låt finns alltså endast på YouTube, och därför har den i spellistan nedan ersatts av en annan Morrissey-låt, nämligen ”Knockabout World”, utgiven i våras på plattan I am Not a Dog on a Chain. Albumet, hans bästa på många år, innehåller flera höjdpunkter, men ”Knockabout World” är den låt som vuxit mest under det gångna året. Här finner vi en Mozzer med hjärtat på rätta stället, full av empati för och tro på alla vi som stapplar runt i tillvaron.
4. Hilary Woods – ”Tongues of Wild Boar”
– Som om Sällskapet skulle jamma ihop med PJ Harvey djupt inne i någon skog någonstans. Ja, ni fattar ju själva. Lyssna.
3. I’m Kingfisher – ”Children’s Atom Bomb”
– Sannolikt det mest berörande Thomas Jonsson skrivit och en av de låtar jag haft svår hangup på under året (egentligen längre än så). Med nya plattan The Past Has Begun har Jonsson renodlat sitt uttryck och kommit närmare kärnan än tidigare – inte minst på mästerliga ”Children’s Atom Bomb”.
2. Bruce Springsteen – ”If I Was the Priest”
– Till nya – knäckande fina – plattan Letter to You räddade Bruce några låtar ur arkiven. Bäst var ”If I Was the Priest”, skriven i början av 70-talet, pre-E-Street Band och även innan Bruce ens hade debuterat. Hur den lät då vet jag inte, men 2020, med den klassiska E-Street-sättningen (minus Danny och Clarence), låter den som en urtypisk Springsteen-hymn, där outsiders, outlaws, naturen, Gud och Bruce själv alla försöker reda ut det där vi kallar livet. De lyckas väl halvbra med den saken, men låten är sju minuter ren magi från en sann mästare som aldrig verkar tappa vare sig kraft, förmåga eller glöd.
– Och ettan var väl självskriven, va? Pelle Ossler står 2020 på toppen av sin förmåga – vilket, med tanke på meritlistan, säger en del – och singlarna han släppt under året tillhör alla det allra bästa han spelat in. Inte minst senaste singeln, ”Rotterdam”. Här möts ljuset och mörkret på det mest förlösande vis och efter låtens dryga sex minuter, där man färdats genom ett cohenskt dunkel och bitterljuv gospel, är man omtumlad, men stärkt, mer hel och mindre ensam. Det är ett jävla ansvar, jag vet – och helt oombett, dessutom – men tack vare helbrägdagörare som till exempel Ossler blir livet för oss vilsna träskallar lite lättare att leva och förstå sig på. Jag var inne på precis samma saker i min recension av singeln för en dryg månad sedan. Han sätter ord och ton på allt det trassliga, kommer inte med några floskler om hur det ska redas ut, men får oss ändå att känna att det banne mig går att lösa. Det tackar jag för. Om allt går som det ska har vi ett nytt Ossler-album i våra händer framåt våren. Det känns som att det blir en bra platta, minst sagt.
Det var allt. Inom kort kommer listan över årets 20 bästa album upp. Håll utkik efter den!
482 MHz 
En reaktion på ”2020 års bästa låtar”