Med julen kommer ledighet, och med ledighet kommer chans till läsning. I kalenderns näst sista lucka bjuder jag på några högkvalitativa tips på musikböcker. Varsågoda.
År: 2013
– Okej, den är ojämn, men herregud vad bra han skriver när han vill. Första två tredjedelarna är bländande litteratur från en av popvärldens vassaste pennor.
Erin Osmon – Jason Molina: Riding with the Ghost
År: 2017
– En ovärderlig och klanderfri djupdykning i en av de mest underskattade, och faktiskt allra bästa, låtskrivarna de senaste 25 åren. Skriven med lika mycket kärlek som förståelse för geniet Molina.
År: 2018
– På tal om genier… I Sundog har Scott Walker samlat några av sina bästa låttexter från 60-talet fram till 2010-talet. Och vad man får vet alla som lyssnat på Walker – fullständigt egen lyrik, lika mäktig och välskriven när den handlar om kärlek som när den utforskar människans allra groteskaste förehavanden.
Mick Middles & Lindsay Reade – The Life of Ian Curtis: Torn Apart
År: 2009
– En mer fängslande och intressantare bok om Ian än den som änkan Debbie Curtis skrev 1995. Även Middles och Reade kände Ian, men de lyckas ändå med att få till en mer nyanserad bild av honom än vad Debbie gjorde. Vilket kanske inte är så konstigt.
Peter Guralnick – Last Train to Memphis samt Careless Love
År: 1994 samt 1999
– Mitt sista tips är sannolikt det bästa som någonsin skrivits i genren musikbiografi. Och om råder det närmast konsensus. Peter Guralnicks båda böcker om Elvis Presley, på sammanlagt 1300 sidor(!), är omistlig läsning om en av populärmusikens mest enigmatiska, missförstådda och intressanta gestalter. Den är också omistlig läsning om det amerikanska 1900-talet och den amerikanska drömmens framsidor och baksidor. Det är en enastående studie av bluesen, gospeln och rockens födelse.
Guralnick har vänt på varje sten, talat med varje relevant människa och lyssnat på varje inspelning, för att reda ut vem Elvis Presley var – och ingen har någonsin kommit närmre. Extra plus för att Guralnick aldrig, inte för en enda stavelse, tappar respekten för Elvis eller sin egen värdighet – han blir aldrig spekulativ eller sensationalistisk. Jag inser förstås att det är ett jäkla åtagande att läsa 1300 sidor om Elvis, men jösses om ni kommer att tacka mig sedan!
482 MHz 