The gang’s all gone and now I am the only one
No more to give, too late to live
Vem kan sakna The Smiths när Morrissey fortfarande kan klämma ur sig mästerliga och otröstligt melankoliska indiepop-dängor som ”Rebels Without Applause”, första singeln att släppas från albumet Bonfire of Teenagers? Visst, den låter som en efterapning av ”Cemetry Gates”, men sämre låtar kan man väl apa efter? Särskilt när sångmelodin är den bästa på flera år och texten, om hjältar som faller bort och tystnar, tidens obönhörliga gång och rädslan för att stå ensam kvar, är så här bra.
Morrisseys karriär må vara misskött å det grövsta (ta bara en titt på hans förskräckliga hemsida http://www.morrisseycentral.com, den senaste tidens inställda spelningar, alla självdestruktiva skandaler och den luddiga informationen kring det kommande albumet), men med rätt folk i ryggen kan han fortfarande skapa musikmagi. ”Rebels Without Applause” är dels skriven ihop med gamle parhästen Boz Boorer, men också med några nykomlingar i sammanhanget – producenten Andrew Watt och Red Hot Chili Peppers-medlemmarna(!) Chad Smith och Josh Klinghoffer. Och av allt att döma har detta nya blod skänkt en ny hunger. Texten säger mer om Morrissey och om det vanskliga i att vara människa bland människor man älskar än mycket av musiken han släppt de senaste 15 åren. Musiken sedan är kristallklar och Marr-ig gitarrpop, med en modernt skimrande touch och en utsökt skumpande och flytande baslinje.
Vissa fans har redan hunnit klaga på hur sången producerats, men jag är rädd att det säger mer om deras audiofila perversioner än om den faktiska produkten. Detta är Morrissey när han är som bäst. Och han är alltjämt kungen av sorgsen engelsk gitarrpop.
482 MHz 