Årets höjdpunkt är här. Äntligen har det blivit dags att nörda ner sig i alla lysande plattor som släppts i år. Men innan dess vill jag lyfta fram några hedersomnämnanden:
Thåström – Klockan 2 på natten, öppet fönster…
– Hade jag inkluderat mer än bara studioalbum på den här listan hade denna mycket väl kommit etta. Nu hamnar den utanför listan, men är likväl en av de skivor som betytt mest för mig det här året. En av två album som jag gav full pott i år. En av tre totalt sett. Det säger en del.
– Albumspår och outtakes från Meiprs tvååriga historia samlade på en cd och på streaming. Mer Meipr på cd, säger jag. Och mer Meipr på Spotify!
– Hamnade alldeles utanför listan – lite på grund av att jag inte ville ha med för mycket dark ambient och skapa obalans. Men denna är lika bra som det mesta i genren på listan. Kolla upp!
– Upptäcktes alldeles för sent. Men med lite mer tid hade den utan vidare platsat. För fans av Chelsea Wolfe, PJ Harvey och Steve Von Till.
Men nu. Listan. Årets 20 bästa album. Varsågoda.
20. Sole – Ett eget rum
– Spretig och väldigt ambitiös, visst, men så är det också en särdeles hungrig debutant vi hör. Och trots spretigheten har Sole någonting alldeles eget – en drömskhet som både är europeisk och lynchsk – som jag inte hör hos någon annan i landet. Och det ska bli mycket roligt att få följa henne.
19. Algiers – There Is No Year
– På tredje plattan lyckas Algiers med konststycket att låta både råare och mer melodiska än tidigare, utan att aldrig tappa bort vad som gör dem till dem de är.
18. I.B. Sundström – Antropofagernas rike I & II
– Äckel, skönhet och ett förrädiskt lugn i en sanslöst obehaglig blandning. Årets skräckrock.
17. Christian Gabel – Koda
– Oavsett vilket uttryck Gabel tar sig för är han en sann mästare på stämningar. I det här fallet: postapokalyps.
16. Morrissey – I am not a Dog on a Chain
– Det är ytterst tveksamt om Moz någonsin vinner tillbaka folkets gunst, men alldeles oavsett var vårens comebackplatta en odiskutabel return-to-form efter en rad undermåliga album.
15. Beyond the Ghost – Eternal Drift
– Monolitisk, kall och omslutande dark ambient. Som en vilsepromenad i en ödelagd stad, som ett evigt utanförskap. Men hela tiden med något vackert surrandes i bakgrunden.
14. I’m Kingfisher – The Past Has Begun
– Sju fullängdare in och Thomas Jonsson är intimare, mer drabbande och närmare kärnan. Han må alltjämt låta som ingen annan, men hans uttryck, hans röst och hans texter kan knäcka vem som helst. Detta är hans hittills bästa album.
13. Offermose – Stilhedens tårn
– Lika delar Bowies instrumentala Berlin-låtar, lika delar zombiesoundtracks, lika delar dagen efter undergången.
12. Courtney Marie Andrews – Old Flowers
– De sparsmakade countryballaderna som utgör plattan, om uppbrott, saknad, självrannsakan, ansatser till förståelse och försök till avsked, tvingar en att gå igenom egna gamla felsteg och hur och varför man en gång i tiden blev så mycket gris på vägen. Old Flowers är ett förödande album. Fantastiskt sammansatt.
11. Kammarheit – Thronal
– Industriella drones i en gråsvart drömvärld. Pär Boströms första platta som Kammarheit på fem år är ett smärre mästerverk. Kan dessutom också vara årets snyggaste albumomslag.
10. Mark Lanegan – Straight Songs of Sorrow
– Problemet med Lanegans plattor de senaste sex åren har varit att de varit så ojämna. Att en femton spår lång platta på dryga timmen skulle bli hans första helgjutna sedan Blues Funeral (2012) hade jag alltså inte räknat med, men så blev det. Här gör Lanegan knappt några misstag, utan fokuserar på och lyckas med att ro hem ett fokuserat, drabbande och djupt personligt album.
9. Nimh & Rapoon – Post-Folk Lore vol. 1
– Veteranerna Nimh och Rapoon varvar tung elektronik, akustiska instrument och samplingar och resultatet blir både melankolisk och ogenomtränglig dark ambient. Bland det bästa och mest imponerande i genren på flera år.
8. Hilary Woods – Birthmarks
– Folk för både de djupaste, svartaste skogarna som för städernas maskinparker och industrilandskap. Kargt, råkallt och väldigt, väldigt bra.
7. Christian Kjellvander – About Love and Loving Again
– Kjellvander har gjort två av årets bästa plattor. Jag hade lika gärna kunnat sitta här och skriva om Doom Country, som han i våras släppte ihop med Tonbruket, men nu föll lotten på soloalbumet About Love and Loving Again. Lerig, suggestiv americana om kärlek i förfall och kärlek i blom från en mästare som aldrig varit bättre än vad han varit i år.
– Skönhet, skräck och tyngd när Marcus Stiglegger för femte gången släppte musik som Vortex – och i samma veva gav oss årets bästa dark ambient-album.
5. Einstürzende Neubauten – Alles in Allem
– Till smygande slowburners och vad som känns som djupt europeiskt färgade ballader sjunger Blixa sånger om Berlin, bandets hemstad. De tar oss med till bland annat Wedding, Tempelhof och barndomens Grazer Damm, och det är ett Berlin insvept i skuggor och dimma, där tid är flytande och formbart. Volym är nu sekundärt. Istället tycks stämningar och berättandet vara första prio. Låtarna mullrar fram. Långsamt. De tar plats och suger in en utan vilda gester. Alles in Allem kan mycket väl vara Neubautens allra bästa album.
4. Jason Molina – Eight Gates
– Eight Gates bör nämnas i samma andetag som äldre Molina-plattor/mästerverk som Let Me Go Let Me Go Let Me Go, The Ghost, Ghost Tropic och Didn’t It Rain. Eight Gates är insvept i samma dis och dimma, född i samma ödemarker. Det är kärvt, men varmt. Djupt ödsligt, men välkomnande och trösterikt – Klassiskt Jason Molina, med andra ord. Även i döden är han i en klass för sig.
3. Bohren & Der Club of Gore – Patchouli Blue
– 25 år sedan debutalbumet visar tyska doom jazz-giganterna inga tecken på att tackla av eller på att inspirationen börjat tryta. Patchouli Blue är snarare ett styrkeprov och Bohrens mest inspirerade platta sedan någon gång på 00-talet.
2. Bruce Springsteen – Letter to You
– Springsteen kompad av ett ”återförenat” E-Street Band sjunger från botten av sitt hjärta om åldrandet, förlust och musikens helande kraft. Inga utflykter, inga konstigheter, bara tvättäkta heartland rock på klassiskt E-Street-vis – och en Bruce Springsteen mer inspirerad, mer fokuserad och hungrig än på mycket länge. Fjolårets soloplatta Western Stars var fantastiskt fin, men det var många år sedan vi fick en så här stark E-Street-platta.
1. Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough
– Steve Von Till (till vardags i Neurosis) har inte gjort många misstag på skiva – särskilt inte som soloartist – men aldrig förr har han träffat såhär rätt. Med sin mäktiga, skiffergrå granitstämma sjunger Von Till trösterikt, till stråkar och varm elektronik, som en äldre stamhövding till sin församling, om de som funnits men som försvunnit, om haven, skogen, liven vi lever och kampen vi för som människor. Skivan är en fullträff rakt igenom, där varje spår är perfekt frammejslat, där varje ljud, varje textrad väger blytungt. Att sjunka ner i No Wilderness Deep Enough är att nå katarsis, nå bortom vår hysteriska värld till något renare, mer harmoniskt och helande. Von Till vet mer om tillvarons sanna värden än vi andra, men han låter oss generöst ta del av hans visdom. Tack för det.
Och där har vi det. 2020, detta så innerligt ökända, hatade år, sammanfattat. Fullt fokus på 2021 nu. På återhörande.
482 MHz 
En reaktion på ”2020 års bästa album”