Låt-för-låt: I’m Kingfisher – The Past Has Begun

En av svensk americanas allra mest originella och spännande röster och låtskrivare har överträffat sig själv. Med fjärde plattan som I’m Kingfisher har Thomas Jonsson gjort sitt hittills bästa album. Den varma och gränslöst melankoliska The Past Has Begun släpps idag fredag, digitalt och på vinyl, via Fading Trails. Recensionerna har börjat ramla in och de är alla rättmätigt hyllande. Själv skippar jag recenserandet den här gången och ger mig istället på ett för 482 MHz helt nytt grepp: en låt-för-låt-genomgång. Något jag velat göra länge nu, och vem vore bättre att börja med än Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson?

Ikväll har Thomas releasefest på Babel i Malmö. Förutom honom spelar även Great Western Road och L.T. Fisk, och jag själv spinner digitalt vax innan och mellan spelningarna. Hade det inte varit utsålt hade jag bett er att komma. Det kommer att bli alla tiders.

Nåväl, nedan följer alltså en låt-för-låt-genomgång av I’m Kingfishers nya platta The Past Has Begun. Varsågoda!

1. ”Pocket Soul”

T: Albumet är väl inte en puritansk countryskiva, men det är min countryskiva, och den här blev en viktig pusselbit. Den sista låten som jag skrev för skivan, vi fick sätta in en extra studiodag för den. Även på förra skivan Transit hamnade den sist skrivna låten först. Och både den, ”What Good Would Loving Do Me Now?” och ”Pocket Soul” är lika på det sättet att de egentligen hör hemma mitt emellan två låtskrivarcykler. Tror ”What Good…” bäddade för den här skivan, och ”Pocket Soul” för något nytt. Blev nöjd med textraden om att ”the wound didn’t heal right” som känns särskilt läkande när jag sjunger den. Maria Larsson fantastisk med fiolen.

482: Vad tror du att ”Pocket Soul” öppnat upp för inför framtiden?

T: Den är lite en udda fågel för mig. Den rör många toner som jag inte alltid når och inte riktigt varit inne och tassat på förut. Om The Past… är en skiva med en varm och en kall halva, så skulle jag vilja utforska den där varma sidan mer härnäst, tänka på ”Pocket Soul”, göra mitt ”the happy album”.

2. ”Captain, I’m going blind”

T: Och det här var första låten jag skrev för skivan, och första Vilma Flood spelade in sång för. Det blev verkligen en skiva på riktigt när jag hörde henne, det blev det sannerligen. Efter Transit, som var ett stort lass, var jag urblåst i huvudet länge och kunde inte skriva någonting. Jag brukar ha rätt lätt för att gå upp i låtar men nu var det blankt längre än någonsin. Till sist så tog jag upp en gammal omstämning som jag velat testa mer och började strumma en enkel folklåt. Raka ackord med en snärjig stämning och tre texttablåer. Grymt drömmiga elgitarrer av Carl Edlom, som producerar. Jag gillar raden om ”I stood outside waiting to get paid and I was thinking of you”, som känns fin och påminner om alla jäkla gånger jag stått utanför något dragigt ställe mitt i natten någonstans i Europa och varken vetat var jag är eller ska härnäst. Jag älskar den känslan.

3. ”Mess Minus Room”

T: En låt som har några år på nacken, skriven med ett eventuellt framtida countryalbum för ögonen. Nu passade den in. Pricken över i:t att producent-Carl anlitade dottern Tove för änglalik stämsång.

4. ”Untimely Passion”

T: En av de snärjigaste låtarna, med gitarrtonen från Transit i färskt minne. Skrev den här efter att jag lyssnat sönder Bruce Langhornes gamla soundtrack till The Hired Hand från -71. Tror det här är Carls favoritlåt.

5. ”Children’s Atom Bomb”

T: Vet du, jag drömde den här titeln. Drömde också The past begun. Klart jag måste använda dem. I övrigt var den här låten lite speciell, jag hade egentligen tänkt att den aldrig skulle släppas. Skriven som ett projekt att hålla en låt för mig själv. Men den smög sig sakta på och hittade hem. Och när vi efter många om och men äntligen kunde säkra Amanda Wernes medverkan på skivan var låtvalet självklart. Overkligt kul att ha henne med. Geni.

482: Jag sticker ut hakan – eller gör jag egentligen det? – och säger att detta är den bästa låt du skrivit. Jag har orerat om den i över två år. Glad att den äntligen släpps. Texten rör mig närapå till tårar. Och det är väl Werne på munspel, va? Strålande inslag.

T: Tack, Niklas, jag minns ju att du gav mig en kram för den här på Mejeriet i Lund. Den är en personlig favorit helt klart, men letar fortfarande efter att sätta den perfekt. Vem fan ska man vara arg på för att att man ska behöva sjunga och spela gitarr SAMTIDIGT. Orimliga krav! Amanda Werne även på munspelet, ja, tycker det blev sån jädra skön ”Cold Cold Ground”-känsla av det.

Foto: Johan Bergmark

6. ”The Plausible Impossible”

T: I vanliga fall brukar låtar ligga och skvalpa och mala under osunt lång tid. Processen att få en klar handlar mycket oftare för mig om att pussla i huvudet på natten än att faktiskt sitta ner och skriva. Men ibland plockar man liksom bara ner dom från luften och den här fick jag ihop under lediga pauser på min och Damien Jurados turné 2018. Jag satt och slet med det sista en tidig morgon i sängen på ett hotell i Linköping. Sen premiärspelade jag den på kvällen i Malmö och det kändes så bra. Fantastiskt ambientsmyck av Carl på produktionen och Vilma Flood här i högform. Raspet! Fantastiskt – soul och blues och blod i en och samma person!

482: En annan stor höjdpunkt, i min mening. Carls elgitarr, som stundtals flyter ihop med elektroniken, är 24 karat.

T: Ja, han plockar fram sina bästa tricks när han kör med mig. På tal om att låta idéer mala under osunt lång tid. Där är vi lika, vi är det bara i olika delar av processen.

7. ”If that is all you got on me”

T: Den här tog däremot längre tid, plockade ett super-repetitivt komp som blev passande att bara mata på med en massa text över, med Helena Arlocks cello löpande som en väv över och genom.

482: Med risk för att låta tjatig, men detta är ännu en höjdpunkt. Knäckande melankoli – inget för ömma hjärtan! Du nämner att du ”matade på en massa text”. Vad kan du berätta om texten här?

T: Känns som det nästan blev flera texter som mosades ihop här. Förra skivan handlade mycket om saker som långsamt förändras över tid, men här är det väl mer om det som är benfast. Det som har bränt fast i pannan. Tycker faktiskt den här textraden är bäst på skivan: ”I might have loved you once, I might have loved you twice, in the dead of night, for no obvious reason at all”. Det tycker jag blev fint.

482: Väldigt fint.

8. ”Dirty”

T: En av mina musikerbästisar, briljanta Ella Blixt (tidigare Bobby Baby), gjorde så mycket fint för att olja på flytet här, även Ola Eliasson på flöjten. Snodde en textrad i slutet från författaren Anna Sanvaresas (tidigare Jörgensdotter) Solidärer.

9. Christ and The Woman Taken in Adultery

T: Också en gammal låt som hittade in. Tycker nog den är en av de som allra tydligast hakar på countrytematiken även om den är droneig och kall. Tänk så som Dylan Carlson från Earth ser på country. Älskar ett ställe i slutet där jag snubblar till på den akustiska; vi jobbar mycket med hela tagningar, och en takt blir en och en halv eller kanske två, men Carl med elgitarren hänger på! Gillar raden om att ”I knew you would be just fine if I kept fearing the worst, but in my happiness, I guess it just slipped my mind and people explode all the time”.

482: Dylan Carlson! Lysande gitarrist. Här tycker jag att Carlson möter Jason Molina, inte minst tack vare Edloms djupa gitarrtoner. Den här låten har ju ett lite annat sound, som du själv är inne på. Är det något du skulle vilja utforska vidare? Känns som att det hade kunnat bli hur bra som helst.

T: Vet du, någonstans tror jag det lurar ett drone-country-album på svenska som ska skrivas. Men jag är inte i närheten av att hitta röst än. Det är nog inte ens jag som ska vara rösten.

10. ”The Biggest Blow”

T: Pocket country, där Rebecka Hugossons klarinett och Helena Arlocks cello är ett särskilt litet marriage in heaven, tycker jag.

482: Instämmer till fullo.

11. ”Is Nature Really That Cruel?”

T: När jag tänker på mina bästa platser för musiken så är en av dem träpallen i köket, i hörnet där jag har världens bästa akustik. Sitter ofta där och försöka skriva soullåtar. Det här är en. Carl slet med smådetaljer och elgitarrer för att få det att lyfta så gött i refrängerna.

12. ”And They Say You Can’t Love Two at Once”

T: Jag gillar titeln, ungefär som en gammal standard. Med ljudminnen av det vispande ljudet när man tvättar fönster. Nära hjärtat, glad vi tog med den här till sist, kollade på att trimma albumlängden lite och att kanske stryka denna.

482: Glad att du lät bli att stryka den. Och du har ju helt rätt i vad du säger om titeln. Förvånad över att Sinatra, Tony Bennett eller Dean Martin inte redan spelat in en låt med den titeln. Genial är den. Och både den och texten känns väldigt personlig. Kan du berätta mer om texten?

T: Ah, jag tror jag passar det faktiskt, om det är ok.

482: Say no more!

13. ”Breakthrough at 42.”

T: På Damien Jurado-turnén 2018 hängde jag många mil i bussen med Damiens musikerbästis tillika stjärngitarristen och -personligheten Josh Gordon. Till slut kom han med på ett hörn på den här låten, på gitarr, mellotron och moog. Inspelad i samma kaliforniska studio som Damiens senaste skivor. Så stolt över det DNA:t i skivan, och det var väl läge att släppa den här innan jag blev lika gammal som titeln. Albumet kommer in en hel del på att ge upp och att streta på och att någonstans i processen nå en ålder eller ett läge när ens tidigare drömmar inte längre går att uppnå. Tycker allt det kokas ner på ”Breakthrough at 42”. Skrev den här för länge sen, men filandet pågick ända till slutet.

482: Hur känns det att ha nått den insikten?

T: Jag var ju inne på en grej i den andra intervjun vi gjorde i somras, om det där stynget som kommer över en, att musiken inte blev så stor som jag hoppades i början. Men jag har också tänkt på det där, att det är ju inte bara misslyckande, för musiken känns mer och mer för mig för varje år, och det borde ju vara en liten seger.

482: Till sist: stort tack, Thomas! I min mening är detta din bästa platta, och att ha fått hålla i den här låt-för-låt-genomgången har varit en ära!

T: Tack, fina! Ren lyx och nöjet helt på min sida.

Ny singel från I’m Kingfisher

kingfisher_childrensatombomb_single_3000x3000px_c

För lite drygt en månad sedan intervjuade jag Thomas Jonsson, aka I’m Kingfisher, som då var dagsaktuell med ny singel – den första att släppas från kommande albumet The Past Has Begun. Nu är han i farten igen – och denna gång med vad jag vill påstå är hans bästa låt hittills. ”Children’s Atom Bomb”, som dessutom gästas av Amanda Werne (Slowgold), är melodistark, bitterljuv americana när den är som bäst. Jag hörde den för första gången på en livekonsert i april 2018. I min recension dagen efter skrev jag lyriskt att den skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren, och att man kan höra Elvis sjunga den i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare. Översvallande ord, kan tyckas, men det är lik förbannat så den känns – denna tidlösa kärlekssång till livets alla skeenden, från en som levt och känt.

I morgon spelar I’m Kingfisher på Babel i Malmö. Fritt inträde, men bordsbokning är obligatoriskt. Ses där!

Children’s Atom Bomb är ute nu via Fading Trails.

Intervju med Thomas ”I’M KINGFISHER” Jonsson

imkifi 13
Foto: Johan Bergmark

 

Våren 2017 gick jag för att se Slowgold på Mejeriet i Lund. En kurskamrats band skulle vara förband, men ställde in i sista sekund. Ersättare blev en artist jag vagt kände igen enbart på det egendomliga namnet – I’m Kingfisher. Jag visste således inte alls vad jag hade att vänta, men jag blev gladare och gladare att kurskamratens band ställde in ju längre I’m Kingfishers set pågick. När det var över var jag uppe i varv. Jag kunde inte minnas när jag senast blivit så berörd av indiefolk (en genre som jag vid det laget hade börjat att tappa lite). Jag köpte två skivor av Thomas, bedyrade min kärlek, gladdes åt vår gemensamma kärlek till Jason Molina och gav honom en kram. Idag är han en god vän. Men innerst inne är jag fortfarande ett fan. Ett fan av hans lika delar sköra, lika delar råa gitarrspel, hans känsla för melodier, och så rösten. En av landets renaste, mest drabbande röster. En av landets bästa röster. Ren som snö, svidande som bottenlös sorg.

I höst släpper I’m Kingfisher sitt nya album, The Past Has Begun, som i min mening är hans allra bästa hittills. Igår släpptes första singeln från albumet, den vemodiga countryballaden ”Pocket Soul”. Nu gör han intervjudebut på 482 MHz. Det blev ett gott snack om nutid, framtid och musik. Varsågoda. Och tack till Thomas.


För det första: välkommen tillbaka till de levandes värld! Du har saknats. Vi har ju förstås haft kontakt, men i musikvärlden har jag saknat dig. Vad har du gjort sedan förra plattan, Transit?

Tack, fina! Jag har fått göra en massa kul turnerande, Transit kändes som ett stort steg framåt och var första skivan på mitt nuvarande skivbolag, Fading Trails, som drivs av Johan Alm, som även är ena halvan av favoriterna PNKSLM. Jag är väldigt nöjd med honom. I övrigt har jag gått igenom samma process jag alltid gör när jag fixar en skiva. Pendlar mellan att stressa gott och stressa farligt.

 

Berätta lite om nya singeln ”Pocket Soul”. Vad betyder den för dig? Och vad är egentligen en ”pocket soul”?

Den här låten kom mitt emellan två låtskrivarcykler. Det är ofta då, när man egentligen är klar som det mest kravlösa och intressanta kan komma. Tänkte därför först spara den för framtiden, kanske som ett titelspår till något nytt, men tyckte för mycket om den, så jag och Carl Edlom, som producerar, bokade en extra studiodag och pushade den främst i ledet. Första singel och öppningsspår på skivan. Tror jag har analyserat mina egna låttexter för mycket, men det kanske säger lite om vad man visar och döljer, och vad som egentligen är det sanna.

 

Jag har fastnat för flera formuleringar och rader i texten. En rad som känns central för låten är ju ” I got so much to live for, and I’m back on my feet. But you should know, the wound didn’t heal right.” – Så mycket hopp i den raden, men samtidigt med den där brasklappen om att såret, jävelskapet, inte riktigt försvunnit. Vad kan du berätta om den raden?

Alltså, det är väl det där att det är svårt att skaka av sig allt hela tiden, om att det är lätt att känna sig skadeskjuten ibland.

 

Du sjunger även om att det trots alla år som gått känns som att du nyss börjat. Tidigare i år firade du tjugo år som artist. Du har turnerat med tungviktare som Damien Jurado, spelat med överlevande medlemmar ur Magnolia Electric Co. och uppträtt på SXSW. Vad tänker du på när du ser tillbaka på karriären? Vad skulle du vilja säga till 20-årige Thomas, om du fick chansen?

Unge Thomas, du kommer aldrig vara klippt och skuren för artistlivet, men det kommer ofta att göra det mycket roligare. Och lättare att slinka in, jag har fått göra väldigt mycket häftiga grejer genom åren. Det är en sorg ibland att det inte blivit större, men det har varit jävligt bra ofta, det har det verkligen.

 

imkifi17
Foto: Johan Bergmark

 

Och hur ser 41-årige Thomas på framtiden?

Jag vill hitta fler kompisar att spela med, och jag vill sitta i mitt favorithörn i köket och dricka kaffe och skriva soullåtar.

 

Ditt fjärde album som I’m Kingfisher släpps i höst. Vad kan vi vänta oss av det?

The Past Has Begun heter det och är i hjärtat ett countryalbum. Tänker mig att puritanerna kanske inte håller med, men att indiepubliken kommer tycka det. Som sagt rattat av min bästis Carl Edlom, som producerat alla mina skivor, och så himla peppiga gästinhopp av bland andra Amanda Werne från Slowgold, Vilma Flood och Josh Gordon, som till vardags spelar en massa med Damien Jurado. En del ”doom och gloom”, men ofta varmare än på länge. Det blev stiligt och primitivt, och det kom väldigt nära hjärtat.

 

Har du några liveplaner? 2020 är ju inte livemusikens år, men under vissa förutsättningar går det ju att styra upp något.

Vi hoppas ju på att kunna dra igång och turnera om inte alltför länge, och som du säger så kommer vissa saker säkert komma ordnas, men jag ser tiden an. Den tiden kommer, och jag brinner efter den tiden, men just nu är det tid att vara försiktig och vänta ut.

 

Till sist: har du tre populärkulturella tips att dela med dig av?

Såklart. Har suttit och plöjt den grafiska romanen Rusty Brown av Chris Ware nu i sommar. Den är helt magisk i både innehåll, form och tidslinje. Fantastiskt om ledsna barn och vuxna. Och på tal om ledsenhet; HBO-serien ”I Know This Much is True” var något av det bästa på länge. Har även precis sett filmen Never Rarely Sometimes Always, som följer en tjej från Philadelphia som åker till New York för att utföra en abort. Det fångar tonårskänslan så himla starkt att till och med jag kände stynget, samt det där drömlika att vara isolerad mitt bland en massa människor i en storstad.

 

Tack för pratstunden, Thomas!

Tack själv!


 

kingfisher_pocketsoul_single_3000x3000px
Pocket Soul, ute nu via Fading Trails

Bäst just nu, juni 2018

 

Efter ett uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Juni är blott en vecka gammal, men redan har det öst in förträfflig musik. Här är ett axplock, som vanligt utan inbördes ordning:

I’m Kingfisher The Best Forgettable Act

– Ett nyutgivet överblivet spår från vårens utmärkta platta Transit (recension av den skivan hittar ni här). En lågintensiv, men mycket dramatisk pärla, som i ärlighetens namn borde fått en plats på albumet.

 

Hatchie Sugar and Spice (EP)

Cocteau Twins anno Heaven or Las Vegas jammar ihop med Haim och Janet Jackson anno Control. Vi snackar drömskt, skimrande, melodistarkt, coolt och svängigt. En riktigt stark debut.

 

Agent BlåMedium Rare (EP)

– När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade det ändå rätt habila debutalbumet eftersökte jag mer dynamik. Det har jag med denna EP nu fått. Öppningsspåret fick mig visserligen att tveka (den är av samma skramliga gymnasiala skrot och korn som de sämre spåren på fjolårets fullängdare), men resten är förträfflig vemodspop. Gitarrerna är kyligare än någonsin, Emelie Alatalo sjunger ursnyggt med hela världen på sina axlar, de poppiga låtarna får stå tillbaka för tyngre och släpigare nummer, och melodierna sitter konsekvent. Bäst är Hindsight, med sina gitarrer som hämtade från Verkligens bästa stunder och Alatalos mumlande sång från avgrundens brant. Alla tiders!

 

StarsOne Day Left

– Allra bäst denna omgång torde vara kanadensiska indiepopgruppen Stars senaste singel. Det är ett ojämnt band, så man vet aldrig vad man får. Den här gången serverar de emellertid vad som mycket väl kan vara en av deras två, tre bästa låtar överhuvudtaget. En innerlig, oändligt sorgsen poplåt (och årets bästa poprefräng?), där de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan byter verser med varandra om ett förhållande de båda vet är över men som de inte riktigt lyckas glömma. Men det är lika mycket en låt om att tappa bort sig själv och om självdestruktivitet. Fenomenalt vackert.

 

Azure BlueCrimsom Red

– Häromsistens recenserade jag Azure Blues senaste album Fast Falls the Eventide, och nämnde som hastigast låten Crimson Red som en av höjdpunkterna – en känsla som bara blir starkare. På Crimson Red möts nya pulserande Azure med forna tiders bottenlösa vemod. Resultatet blir en melodistark minimal wave-dänga som blandar ut neonfärgerna med mattsvart spleen. Ännu en låt på denna lista som har en sanslös refräng.

 

[Ingenting]Emilio

Kent lever! Men om bara den gode herr Berg gjort fler låtar av den här kalibern på sina två sista plattor… Nåväl, stockholmarna i [Ingenting] närmar sig en comeback. Senaste fullängdaren kom 2009. Det är en hiskligt lång tid. Den plattan innehåller deras två bästa låtar – Lång väg och Låt floden komma. Den förstnämnda av dessa rör mig till tårar – hulkande, snoriga, bittra tårar – varje gång jag hör den. Blir spännande att se om nästa platta bjuder på samma kraft. Emilio är i varje fall en jättebra, pulserande och elektonisk poplåt.

 

Wild NothingLetting Go

– Vi avslutar med ännu en stundande comeback. Amerikanske drömpopparen Jack Tatum och hans fina projekt Wild Nothing har släppt ny singel. Efter ett par svajiga släpp låter det som om Jack hittat tillbaka till fornstora dagars drömska glans. Här får vi en lagom jangly, lagom atmosfärisk poplåt om att bryta sig loss från dåligheter och bygga upp sig själv på nytt. Kanske inte hans bästa låt, men en välkommen och lovande comeback.

RECENSION: I’m Kingfisher – Transit

IMG_2561

 

Värmlandsbördige Thomas Jonsson har verkat under den omedelbara indie-radarn i Sverige i 15 år nu. Först som Thomas Denver Jonsson, och sedan 2010 som I’m Kingfisher. Han har inte glidit alltför långt ifrån den i första hand akustiskt baserade americanan på något album, men det har aldrig känts tröttande, utan har snarare bara lett till att Jonsson kommit att bli en av landets allra vassaste på americana och alt-country-området. Möjligen kan Kjellvander och Daniel Norgren mäta sig, men Jonsson är jämnare. Han har jämförts med Damien Jurado (som han också turnerat med), och själv hör jag även Jason Molinas sköra vemod i Thomas röst, och live kanaliserar han Conor Obersts nerviga närvaro. Tråkigt nog har Jonsson inte skördat alls lika stora framgångar som ovanstående herrar, men finns det minsta rättvisa i detta avlånga musikland blir det ändring på det med denna tredje Kingfisher-platta, som släpps på fredag, 13/4, på nystartade etiketten Fading Trails (på tal om Jason Molina…).

Där tidigare Kingfisher-plattor inte väjt för att använda rätt friskt med pålägg låter Transit relativt sett mer som Jonssons live-set. Den akustiska gitarren bär otvunget americana-arrangemangen och rösten ligger långt fram i mixen, och de pålägg som används är utsökt placerade här och var på skivan. Lite porlande elektronik där, en stämningsfull elgitarr där (på fina Silent Spring signerat just Christian Kjellvander), och några stråkar som accentuerar och bygger på. Detta är ett smart drag. Den intima känslan frammanar illusionen av att Jonsson sitter bredvid dig på verandan i vårskymningen och berättar sina historier om folk som kommit och gått, tid som flytt och tid som är, och om framtiden man med behärskad tillförsikt kan se fram emot. Det är ingen dum känsla alls.

Allra bäst blir det på de många vemodiga numren. Där kommer Jonssons oklanderliga fingertoppskänsla för varma alt-country-melodier bäst fram och rösten, denna ensliga, sköra och oändligt fina tenorstämma, får det utrymme den förtjänar. Som på innerliga The Oaks Rule, den lätt bluesiga Luck Underwhelms Me eller den sanslöst vackra Can’t Wait For the Future. För att inte nämna den försiktiga, knäckande falsetten på Superman in a Wake, som är en höjdpunkt i sig.

Transit är Jonssons mest fokuserade och mest personliga platta hittills. Vi får hoppas att fler hajar till den här gången och ger Thomas den kärlek han och hans musik förtjänar.

På torsdag drar I’m Kingfisher ut på en lång turné. Bland höjdpunkterna märks en releasefest på Bar Teatral i Karlstad på fredag, och 27/4 öppnar han för kanadensiska indiefolksångerskan Weather StationMejeriet i Lund. I oktober agerar han återigen förband åt amerikanska indie- och americana-legendaren (och inte minst inspiratören!) Damien Jurado på inte mindre än tre konserter, bland annat en intim spelning på Folk å rock i Malmö. Se fullständig turnéplan här. Och förboka plattan här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Can’t Wait For the Future

Om ni gillar detta:

Conor Oberst – Upside Down Mountain 

Great Lake Swimmers – Bodies and Minds