Efter ett uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Juni är blott en vecka gammal, men redan har det öst in förträfflig musik. Här är ett axplock, som vanligt utan inbördes ordning:
I’m Kingfisher – The Best Forgettable Act
– Ett nyutgivet överblivet spår från vårens utmärkta platta Transit (recension av den skivan hittar ni här). En lågintensiv, men mycket dramatisk pärla, som i ärlighetens namn borde fått en plats på albumet.
Hatchie – Sugar and Spice (EP)
– Cocteau Twins anno Heaven or Las Vegas jammar ihop med Haim och Janet Jackson anno Control. Vi snackar drömskt, skimrande, melodistarkt, coolt och svängigt. En riktigt stark debut.
Agent Blå – Medium Rare (EP)
– När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade det ändå rätt habila debutalbumet eftersökte jag mer dynamik. Det har jag med denna EP nu fått. Öppningsspåret fick mig visserligen att tveka (den är av samma skramliga gymnasiala skrot och korn som de sämre spåren på fjolårets fullängdare), men resten är förträfflig vemodspop. Gitarrerna är kyligare än någonsin, Emelie Alatalo sjunger ursnyggt med hela världen på sina axlar, de poppiga låtarna får stå tillbaka för tyngre och släpigare nummer, och melodierna sitter konsekvent. Bäst är Hindsight, med sina gitarrer som hämtade från Verkligens bästa stunder och Alatalos mumlande sång från avgrundens brant. Alla tiders!
– Allra bäst denna omgång torde vara kanadensiska indiepopgruppen Stars senaste singel. Det är ett ojämnt band, så man vet aldrig vad man får. Den här gången serverar de emellertid vad som mycket väl kan vara en av deras två, tre bästa låtar överhuvudtaget. En innerlig, oändligt sorgsen poplåt (och årets bästa poprefräng?), där de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan byter verser med varandra om ett förhållande de båda vet är över men som de inte riktigt lyckas glömma. Men det är lika mycket en låt om att tappa bort sig själv och om självdestruktivitet. Fenomenalt vackert.
– Häromsistens recenserade jag Azure Blues senaste album Fast Falls the Eventide, och nämnde som hastigast låten Crimson Red som en av höjdpunkterna – en känsla som bara blir starkare. På Crimson Red möts nya pulserande Azure med forna tiders bottenlösa vemod. Resultatet blir en melodistark minimal wave-dänga som blandar ut neonfärgerna med mattsvart spleen. Ännu en låt på denna lista som har en sanslös refräng.
– Kent lever! Men om bara den gode herr Berg gjort fler låtar av den här kalibern på sina två sista plattor… Nåväl, stockholmarna i [Ingenting] närmar sig en comeback. Senaste fullängdaren kom 2009. Det är en hiskligt lång tid. Den plattan innehåller deras två bästa låtar – Lång väg och Låt floden komma. Den förstnämnda av dessa rör mig till tårar – hulkande, snoriga, bittra tårar – varje gång jag hör den. Blir spännande att se om nästa platta bjuder på samma kraft. Emilio är i varje fall en jättebra, pulserande och elektonisk poplåt.
– Vi avslutar med ännu en stundande comeback. Amerikanske drömpopparen Jack Tatum och hans fina projekt Wild Nothing har släppt ny singel. Efter ett par svajiga släpp låter det som om Jack hittat tillbaka till fornstora dagars drömska glans. Här får vi en lagom jangly, lagom atmosfärisk poplåt om att bryta sig loss från dåligheter och bygga upp sig själv på nytt. Kanske inte hans bästa låt, men en välkommen och lovande comeback.
482 MHz 