Våren 2017 gick jag för att se Slowgold på Mejeriet i Lund. En kurskamrats band skulle vara förband, men ställde in i sista sekund. Ersättare blev en artist jag vagt kände igen enbart på det egendomliga namnet – I’m Kingfisher. Jag visste således inte alls vad jag hade att vänta, men jag blev gladare och gladare att kurskamratens band ställde in ju längre I’m Kingfishers set pågick. När det var över var jag uppe i varv. Jag kunde inte minnas när jag senast blivit så berörd av indiefolk (en genre som jag vid det laget hade börjat att tappa lite). Jag köpte två skivor av Thomas, bedyrade min kärlek, gladdes åt vår gemensamma kärlek till Jason Molina och gav honom en kram. Idag är han en god vän. Men innerst inne är jag fortfarande ett fan. Ett fan av hans lika delar sköra, lika delar råa gitarrspel, hans känsla för melodier, och så rösten. En av landets renaste, mest drabbande röster. En av landets bästa röster. Ren som snö, svidande som bottenlös sorg.
I höst släpper I’m Kingfisher sitt nya album, The Past Has Begun, som i min mening är hans allra bästa hittills. Igår släpptes första singeln från albumet, den vemodiga countryballaden ”Pocket Soul”. Nu gör han intervjudebut på 482 MHz. Det blev ett gott snack om nutid, framtid och musik. Varsågoda. Och tack till Thomas.
För det första: välkommen tillbaka till de levandes värld! Du har saknats. Vi har ju förstås haft kontakt, men i musikvärlden har jag saknat dig. Vad har du gjort sedan förra plattan, Transit?
Tack, fina! Jag har fått göra en massa kul turnerande, Transit kändes som ett stort steg framåt och var första skivan på mitt nuvarande skivbolag, Fading Trails, som drivs av Johan Alm, som även är ena halvan av favoriterna PNKSLM. Jag är väldigt nöjd med honom. I övrigt har jag gått igenom samma process jag alltid gör när jag fixar en skiva. Pendlar mellan att stressa gott och stressa farligt.
Berätta lite om nya singeln ”Pocket Soul”. Vad betyder den för dig? Och vad är egentligen en ”pocket soul”?
Den här låten kom mitt emellan två låtskrivarcykler. Det är ofta då, när man egentligen är klar som det mest kravlösa och intressanta kan komma. Tänkte därför först spara den för framtiden, kanske som ett titelspår till något nytt, men tyckte för mycket om den, så jag och Carl Edlom, som producerar, bokade en extra studiodag och pushade den främst i ledet. Första singel och öppningsspår på skivan. Tror jag har analyserat mina egna låttexter för mycket, men det kanske säger lite om vad man visar och döljer, och vad som egentligen är det sanna.
Jag har fastnat för flera formuleringar och rader i texten. En rad som känns central för låten är ju ” I got so much to live for, and I’m back on my feet. But you should know, the wound didn’t heal right.” – Så mycket hopp i den raden, men samtidigt med den där brasklappen om att såret, jävelskapet, inte riktigt försvunnit. Vad kan du berätta om den raden?
Alltså, det är väl det där att det är svårt att skaka av sig allt hela tiden, om att det är lätt att känna sig skadeskjuten ibland.
Du sjunger även om att det trots alla år som gått känns som att du nyss börjat. Tidigare i år firade du tjugo år som artist. Du har turnerat med tungviktare som Damien Jurado, spelat med överlevande medlemmar ur Magnolia Electric Co. och uppträtt på SXSW. Vad tänker du på när du ser tillbaka på karriären? Vad skulle du vilja säga till 20-årige Thomas, om du fick chansen?
Unge Thomas, du kommer aldrig vara klippt och skuren för artistlivet, men det kommer ofta att göra det mycket roligare. Och lättare att slinka in, jag har fått göra väldigt mycket häftiga grejer genom åren. Det är en sorg ibland att det inte blivit större, men det har varit jävligt bra ofta, det har det verkligen.
Och hur ser 41-årige Thomas på framtiden?
Jag vill hitta fler kompisar att spela med, och jag vill sitta i mitt favorithörn i köket och dricka kaffe och skriva soullåtar.
Ditt fjärde album som I’m Kingfisher släpps i höst. Vad kan vi vänta oss av det?
The Past Has Begun heter det och är i hjärtat ett countryalbum. Tänker mig att puritanerna kanske inte håller med, men att indiepubliken kommer tycka det. Som sagt rattat av min bästis Carl Edlom, som producerat alla mina skivor, och så himla peppiga gästinhopp av bland andra Amanda Werne från Slowgold, Vilma Flood och Josh Gordon, som till vardags spelar en massa med Damien Jurado. En del ”doom och gloom”, men ofta varmare än på länge. Det blev stiligt och primitivt, och det kom väldigt nära hjärtat.
Har du några liveplaner? 2020 är ju inte livemusikens år, men under vissa förutsättningar går det ju att styra upp något.
Vi hoppas ju på att kunna dra igång och turnera om inte alltför länge, och som du säger så kommer vissa saker säkert komma ordnas, men jag ser tiden an. Den tiden kommer, och jag brinner efter den tiden, men just nu är det tid att vara försiktig och vänta ut.
Till sist: har du tre populärkulturella tips att dela med dig av?
Såklart. Har suttit och plöjt den grafiska romanen Rusty Brown av Chris Ware nu i sommar. Den är helt magisk i både innehåll, form och tidslinje. Fantastiskt om ledsna barn och vuxna. Och på tal om ledsenhet; HBO-serien ”I Know This Much is True” var något av det bästa på länge. Har även precis sett filmen Never Rarely Sometimes Always, som följer en tjej från Philadelphia som åker till New York för att utföra en abort. Det fångar tonårskänslan så himla starkt att till och med jag kände stynget, samt det där drömlika att vara isolerad mitt bland en massa människor i en storstad.
Tack för pratstunden, Thomas!
Tack själv!
482 MHz 
http://www.demolatar.se
GillaGilla