Värmlandsbördige Thomas Jonsson har verkat under den omedelbara indie-radarn i Sverige i 15 år nu. Först som Thomas Denver Jonsson, och sedan 2010 som I’m Kingfisher. Han har inte glidit alltför långt ifrån den i första hand akustiskt baserade americanan på något album, men det har aldrig känts tröttande, utan har snarare bara lett till att Jonsson kommit att bli en av landets allra vassaste på americana och alt-country-området. Möjligen kan Kjellvander och Daniel Norgren mäta sig, men Jonsson är jämnare. Han har jämförts med Damien Jurado (som han också turnerat med), och själv hör jag även Jason Molinas sköra vemod i Thomas röst, och live kanaliserar han Conor Obersts nerviga närvaro. Tråkigt nog har Jonsson inte skördat alls lika stora framgångar som ovanstående herrar, men finns det minsta rättvisa i detta avlånga musikland blir det ändring på det med denna tredje Kingfisher-platta, som släpps på fredag, 13/4, på nystartade etiketten Fading Trails (på tal om Jason Molina…).
Där tidigare Kingfisher-plattor inte väjt för att använda rätt friskt med pålägg låter Transit relativt sett mer som Jonssons live-set. Den akustiska gitarren bär otvunget americana-arrangemangen och rösten ligger långt fram i mixen, och de pålägg som används är utsökt placerade här och var på skivan. Lite porlande elektronik där, en stämningsfull elgitarr där (på fina Silent Spring signerat just Christian Kjellvander), och några stråkar som accentuerar och bygger på. Detta är ett smart drag. Den intima känslan frammanar illusionen av att Jonsson sitter bredvid dig på verandan i vårskymningen och berättar sina historier om folk som kommit och gått, tid som flytt och tid som är, och om framtiden man med behärskad tillförsikt kan se fram emot. Det är ingen dum känsla alls.
Allra bäst blir det på de många vemodiga numren. Där kommer Jonssons oklanderliga fingertoppskänsla för varma alt-country-melodier bäst fram och rösten, denna ensliga, sköra och oändligt fina tenorstämma, får det utrymme den förtjänar. Som på innerliga The Oaks Rule, den lätt bluesiga Luck Underwhelms Me eller den sanslöst vackra Can’t Wait For the Future. För att inte nämna den försiktiga, knäckande falsetten på Superman in a Wake, som är en höjdpunkt i sig.
Transit är Jonssons mest fokuserade och mest personliga platta hittills. Vi får hoppas att fler hajar till den här gången och ger Thomas den kärlek han och hans musik förtjänar.
På torsdag drar I’m Kingfisher ut på en lång turné. Bland höjdpunkterna märks en releasefest på Bar Teatral i Karlstad på fredag, och 27/4 öppnar han för kanadensiska indiefolksångerskan Weather Station på Mejeriet i Lund. I oktober agerar han återigen förband åt amerikanska indie- och americana-legendaren (och inte minst inspiratören!) Damien Jurado på inte mindre än tre konserter, bland annat en intim spelning på Folk å rock i Malmö. Se fullständig turnéplan här. Och förboka plattan här.
Betyg: 8/10
Bästa låt: Can’t Wait For the Future
Om ni gillar detta:
482 MHz 
En reaktion på ”RECENSION: I’m Kingfisher – Transit”