Bäst just nu: november 2018

 

På grund av den långa recensionen av The Good, the bad & the Queens nya formidabla platta som publiceras samtidigt blir det en något kortare bäst-just-nu-lista den här gången. Men misströsta icke: det är hög kvalitet rakt igenom. Borås och Omaha samsas. Punk, drömpop och folk. Med vemodet som gemensam nämnare. Varsågoda!

 

Free Monkeys with Shoes – Towards the Day

– Ångest, kåthet, hedonism och läktarrefränger ryms utan minsta problem på boråsarna i Free Monkeys with Shoes starka debutsingel. Den är lika mycket frustrerade Docs mot busskurer på Allégatan som den är förtvivlade vrål i kudden under nätter som aldrig tycks ta slut. Lika mycket gemenskap, öl och allsång som utanförskap. Allra bäst är refrängen och det atmosfäriska munspelet som skänker låten flera nyanser. Jag ser fram emot att lyssna mer.

 

Rottenheim – Everything

– Förra året skrev jag om Rottenheims debutsingel. En vindpinad och imponerande vacker drömpoppärla. Nu är duon (äntligen) tillbaka. Everything är minst lika ödslig som föregångaren, men här tillåts en akustisk gitarr ta plats, medan sångerskans hemsökta röst gäckar låten och ett filmiskt piano dyker upp. Rottenheim har (redan) utvecklats, men visar att de utan problem är lika intressanta som när de släppte debutsingeln. Everything släpps digitalt i dag fredag 23/11.

 

Det jordiska – Det jordiska (album)

– Umeåbandet Det jordiska spelar punkig och nihilistisk postpunk. Det är distat, kantigt och på tvären. Basen mullrar, trummorna skramlar, gitarrerna är som taggtrådar. Texterna, om neuroser, döden, sjukdom, lidande och om hur svårt det är att vara människa i dagens Sverige, är genomsyrade av galghumor, och de gastas fram. Det låter som ett tvärförbannat Velvet Underground. Som om Brända barn eller Ståålfågel tvingats genomlida det svenska 2010-talet. Det är stundtals förbaskat bra och en jävligt spännande debut.

Släpps i morgon via Lazy Octopus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Den jordiska

Om du gillar detta: Ståålfåågel – s/t

 

Conor Oberst – The Rockaways

– Conors nya dubbelasida No One Changes/The Rockaways är sannolikt det allra bästa han släppt under hela årtiondet. No One Changes har jag redan hunnit prata om både en och två gånger när den ännu var osläppt, men The Rockaways är alldeles färsk. Här återvänder Conor till sin gyllene era omkring 2000-2002, när han på löpande band gav ut mästerliga, berättande, personliga och väldigt sorgsna folkballader. Samma sak uppnås på The Rockaways. Här bjuds vi på allmänmänskliga utsnitt ur vardagslivet, som lyckas fånga exakt det man själv upplever och uthärdar, utan att vara det minsta högtravande eller ”svår”.

Här sjunger han:

Scared of everything
Everything’s on blast
Never travel light
I carry the past
In an armored car
That’s my skeleton

Lite senare liknar han desillusionerat förgängligheten i en raketuppskjutning med sin älskades röst när hon säger hejdå. Båda försvinner sakta och bleknar bort. Närvarande en kort stund, sedan borta.

The Rockaways är Conor Oberst när han är som allra, allra bäst.