David Dondero – The Filter Bubble Blues
– David Dondero bör i allt väsentligt klassas som en av de allra bästa av de mest förbisedda amerikanska indie-låtskrivarna. Sedan tiden med punkbandet Sunbrain under 90-talets första hälft och som indietrubadur de senaste 20 åren har han släppt en lång rad album, varav de flesta varit riktigt bra. Han har influerat Conor Oberst i Bright Eyes, turnerat med The Mountain Goats, Spoon och David Bazan, och NPR har kallat honom ”one of the best living songwriters”. Jag upptäckte honom av en slump när jag 2007 gick på en Mountain Goats-konsert och slogs av hur den för mig okända öppningsakten var bättre än huvudakten. Sedan dess har jag lyssnat, periodvis intensivt, på hans många album. Så om han nu, mer än 25 år in i karriären, skulle släppa ifrån sig en undermålig platta vore det väl inte så himla farligt, eller? Han har ju gjort så många starka plattor, liksom. Visst, men det vore tråkigt. Och detta är precis vad som har hänt.
Dondero har alltid flörtat med humor i sina texter. Tidigare var den finslipad och den togs fram för att driva hem en poäng eller få folk att haja till på budskapet. På Filter Bubble Blues är den så gott som överallt. Det känns aldrig subtilt, och väldigt sällan så finslipat och skarpt som det har gjort förr. Med undantag för ”Easy Chair” och ”Empty Gestures”, som båda bland annat tar upp folks enerverande beteenden på sociala medier på ett väldigt träffande vis.
Men även om texterna tar upp högst allvarliga ämnen känns det ibland närmare Weird Al än Dondero-klassiker som Spider West Myshkin and a City Bus, på grund av Donderos infernaliska behov av att skoja till det. Vilket för mig till nästa punkt på listan över klagomål: tematiken.
Politik har alltid varit ett ämne som Dondero brunnit för. Det har alltid varvats med personliga texter och aldrig känts kvävande att lyssna på. Förrän nu. Missförstå mig inte, jag håller med honom i sak. Det som hänt med USA sedan Trump tog makten är oförsvarbart, deprimerande och sorgligt. Men när hela plattan består av politiska humorlåtar tröttnar jag. Jag saknar vemodet i gamla låtar som ”Twenty Years”, ”Jackson Crosses” och ”When the Heart Breaks Deep”, och jag saknar Fante-inspirerade luffarbetraktelser som ”South of the South” och ”I Had to Get Back East”.
Filter Bubble Blues saknar kort sagt balans – både vad det gäller approach och tematik. Och efter att ha lyssnat i 13 år har David Dondero för första gången släppt en platta jag verkligen känt mig besviken på.
Betyg: 5/10
Bästa låt: Easy Chair
Om ni gillar detta: kolla in Donderos sex första album, främst Spider West Myshkin and a City Bus.
Steve Buscemi’s Dreamy Eyes – Sweetie
– SBDE har ägnat de senaste fyra åren åt att släppa kvalitativ drömpop med melankoliska undertoner. Och efter en rad singlar och EP:s har det nu blivit dags för bandet med landets lustigaste bandnamn att albumdebutera.
Man funderar ju alltid på om band och artister som länge envisas med de kortare formaten alls håller för hela album. Sysslar vederbörande med drömpop tvingas man tänka ett extra varv. Och om sanningen ska fram får SBDE svårt att hävda sig på debutalbumet. De tidiga singlarnas melankoli saknas i hög grad och har istället kraftigt blandats ut med rusig, dansant pop. Detta gör avkall på den dynamik man hittar hos riktigt bra drömpopband, som lyckas varva känsloyttringarna bättre. Detta gör också att det mesta på plattan låter ungefär likadant och att skivan med sina 43 minuter känns alldeles för lång. En tredjedel hade kunnat skalas bort utan att någon skulle märkt något. Det bränner egentligen bara till på skivans två avslutande spår, ”Distances” och ”To Define is to Limit”. Den första är en vemodig xx-doftande sak och den sistnämnda är SBDE på sitt allra mest suggestiva humör. Jag hade önskat mer av den varan.
Betyg: 5/10
Bästa låt: ”Distances”
Om ni gillar detta: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me
Los Angeles-baserade Niff Nawor har äntligen albumdebuterat. Som Riki står hon med ena foten i en åttiotalistisk Blade Runner-värld och den andra i den moderna cold wave-värld som befolkas av sådana som Drab Majesty, Minuit Machine och Boy Harsher. Med ett förflutet i death rock-genren vet Nawor en del om mörker. Men plattan är mycket mer nyanserad än så. Här ryms mörker, visst, men också skimrande syntmattor och en drivande puls. Hör bara på grymma ”The Spirit of Love” eller singeln ”Napoleon”. Men är det just mörker man vill ha är det bara att låta sig omslutas av vackra ”Monumental”, ”Know” eller EBM-mörka ”Böse Lügen”.
På sin solodebut gör Nawor det mesta rätt. Riki är resultatet av en artist med kristallklar skärpa, med full kontroll över sitt uttryck.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Napoleon”
Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains
482 MHz 