482 MHz:s adventskalender: Lucka 11

Det bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran och kommer från Umeå. De är en trio, bestående av Ingrid Marklund, Linus Johansson och Oskar Alm, och de spelar en sorgtyngd och melodiskt fulländad blandning av dream pop, postpunk och en nypa goth. De debuterade 2014 med EP:n Talliden, och sedan dess har det blivit ytterligare en EP och fyra singlar. Jag vet inte hur jag snubblade in på dem, men jag är glad att jag gjorde det – och sedan dess har jag funderat på ett bra tillfälle att lyfta fram dem. Den här adventskalendern är väl ett tillfälle så gott som något?

Endast tio låtar har de släppt, med en total speltid på runt en trekvart. Men varenda sekund går rakt in i hjärtat och ställer till med oreda, och hela tiden vill man bara ha mer. Som jag skrev ovan är deras melodier i en klass för sig – och finns det något jag dyrkar är det när låtskrivare för samman riktigt starka, och mollstämda, melodier med ett djupt, tätt mörker. Detta gör Nattskärran, och ramar på så vis in texterna om kärlekslöshet, förlust, alienation och helt enkelt hur jävla svårt det är att finnas till, på ett utsökt vis. Och de lyckas med det varje gång.

Skulle jag plocka ut favoriter bland deras många fullträffar väljer jag den hjärtskärande hymnen ”Deep”, depp- och utanförskapspoppen i ”The Years Go by I Feel the Same” samt senaste singeln ”Feel”, som för tankarna till Slowdive. Men bry er inte om detta, lyssna i stället på allt de gjort. För att göra det så enkelt som möjligt har jag samlat allt i en spellista (se nedan).

Det är uppslitande att lyssna på Nattskärran, men har man väl börjat förstår man snabbt varför man måste. Och finns det minsta rättvisa i musik-Sverige blir 2021 Nattskärrans år. Jag ska göra det lilla jag kan för att bidra till det.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 4

Azure Blue pressfoto: Daniela Gullström

Tobias Isaksson tillhör det allra finaste vi har i det här landet när det kommer till atmosfärisk, vemodig pop. Som Azure Blue har han släppt en rad plattor som alla slagit rot i mitt melankoliska hjärta. Nu är han tillbaka – och det med julsingeln ”All I Want for Christmas Is My Baby” (ute idag via Hybris)! Och den är lika vemodig och briljant som den pop vi annars är vana att höra från honom. Och eftersom det dessutom varit ont om julkänsla i den här adventskalendern bestämde jag mig för att ta ett snack med Tobias, om nya singeln, julen och julmusik. Varsågoda.


För det första: Du har knäckt mig igen. Du är alltjämt en mästare på melankolisk pop i det här landet.

Tack för de fina orden! Det betyder mycket! Speciellt eftersom jag är inne på lite ny mark soundmässigt!

I din presstext refereras det till en rad inspirationskällor och influenser, men i mina öron låter ”All I Want For Christmas is My Baby” kvintessentiellt Azure Blue. Det går inte att ta miste på dessa molltoner. Däremot är inramningen annorlunda och dina synthar har bytts ut mot ett mer organiskt arrangemang. Finns det planer på att fortsätta med ett sound likt detta även i framtiden? Jag tänker tidiga Scott Walker goes vemodig Dream pop.

Egentligen har jag alltid pendlat mellan mer eller mindre av gitarrer och synthar. Det har varit som ett växelbruk mellan skivorna. Själva arketypen för min första Azure Blue-skiva var ju Roxy Musics Avalon, China Crisis och New Order samt samtida favoriter som The Chromatics och Destroyer. Och jag började ju min bana som singer-songwriter redan som 20-åring men jag har behövt två decennier för att våga nämna Scott Walker som influens. All pop och elektronisk musik jag gjort mellan 2004 och nu har varit ett säkrare kort på många sätt. Det är svårare att skapa organiska ljud och jag spelar ju numera allt jag kan själv och resten programmerar jag. Det kräver en del av mixen. Men jag har övat mig i ett och ett halvt år  genom att spela in demos till ett nytt soloprojekt med organiskt bandsound som ska färdigställas så fort situationen stabiliseras med pandemin. Där kommer jag att inkludera andra musiker! Men det finns flera Azure Blue-låtar i den här stilen som jag siktar på att färdigställa själv inom kort!

Inte nog med att du har skrivit en fantastiskt fin poplåt – du har ju också lyckats med konststycket att skriva en smakfull och tidlös jullåt. Sådana är sällsynta – särskilt nuförtiden. Om man blickar bakåt i historien, vilka jullåtar tycker du håller än idag?

– Tack igen och åter tack! Jag tycker att de flesta av alla gamla tidlösa jullåtar håller sig bara de inte tjatas ut in absurdum som typ Felix Navidad. Nya jullåtar kan var superfina men det är svårt för dem att kvala in bredvid favoritalbumen i samlingen och de låtar som blivit radiostandards. Min heliga graal för julskivor är A Christmas Gift For You From Phil Spector. Elvis, Frank Sinatra och The Carpenters har också julskivor jag återkommer till. I övrigt tycker jag mycket om klassiska julvisor och psalmer som ”Det strålar en stjärna”. Kristen musik är underskattad.

Vad har du själv för relation till julen? Och hur kommer det sig att det blev en jullåt för Azure Blue i år?

Julen har alltid varit min favorithögtid. Ingen annan högtid är lika viktig för mig. Så att maxa stämningen inför jul är en strategi jag lärt mig av min barndomsvän Henrik. Fram med pyntet och spela julmusik hemma. Men det får inte bli för mycket på en gång. Bygg upp det över december och låt julstämningen nå sitt klimax på julafton!

Jag påbörjade den här låten förra året men julstressen gjorde att den inte blev klar och det är jag glad för. Jag har skrivit en massa musik de senaste två åren som känns som en del av en mognadsprocess. Jag har hobbypluggat studioteknik och skaffat nya prylar för att växa som producent och mixare. Och texten har blivit klar i år och fått en annan innebörd av världsläget. Min gode vän Johan Holmlund från Easy och jag gjorde varsin jullåt och skulle släppt dem på samma singel men det blev lite rörigt så vi körde dem separat. Jag skickar en varm hälsning till Johan och rekommenderar alla att lyssna på hans The N.O.O. – ”I’m Falling For Christmas”.

Till sist, tack för att du ställer upp, Tobias – och god jul!

Tack själv! Det var så lite! Jag önskar dig och alla läsare en trygg och God Jul!

Recensioner: singel-special

Bara singlar den här gången. Jättebrett möter jättesmalt och förenas någonstans i mitten. Som vanligt bara kvalitet. Varsågoda.


Chivvy – ”Red Water

– På sin debutsingel blandar Chivvy xx-gitarrer med Cure-atmosfärer, slänger in lite välbehövlig djuretik (som gör en sån som jag mycket glad), och slutprodukten är en av årets bästa svenska låtar. Det är en mäktig känsla att bli golvad av en debutsingel. Tack vare Chivvy och deras suggestiva, drömska, fantastiska ”Red Water” har jag fått erfara denna känsla igen. Tack för det.

Ute nu via kvalitetslabeln Novoton.


Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– På nya singeln visar Liam återigen vilken Gallagher som gör intressantast och mest drabbande musik, med bäst melodier. ”All You’re Dreaming Of” är en ballad av klassiskt Liam-snitt – lika vemodig som den är stärkande, och den är lika lennonsk tidlös som den är precis det vi behöver detta onådens år 2020. Den är redan bland det allra bästa han gjort.


Harriet Nauer – ”December

– Nauer släppte tidigare i höstas en av årets bästa EP:s, den mycket imponerande Human. Nu är hon tillbaka med en singel som ska följa oss in i vintermörkret – och sämre sällskap än Harriet Nauer kan man ju tänka sig. ”December” är mörka Humans ljusa kontrast, och Harriets röst är fortfarande ett väsen från det tidiga 60-talets Greenwich Village på besök hos oss vanliga dödliga 2020-tals-människor. Med sån här musik blir det lite lättare att klara de många mörka månaderna som väntar.


Miley Cyrus (featuring Billy Idol) – ”Night Crawling

– Yrvädret Miley Cyrus har på sin nya platta haft den goda smaken att bjuda in en av rockhistoriens bästa och mest förbisedda röster till att sjunga. Ikonen Billy Idol gästar på den pulserande, suggestiva, smått åttiotalifierade bangern ”Night Crawling”, och det är inte utan att gåshuden är ett faktum. Såhär tänd, och med såhär starkt material i händerna, har vi inte hört den i morgon 65-årige(!) Idol på många herrans år, och Miley håller utan tvekan jämna steg med den forne punkhjälten. Låten i sig är fantastisk, och den hade utan vidare platsat på klassiska Idol-plattor som Rebel Yell och Whiplash Smile. Och hade vi fått lov att dansa hade den fyllt vartenda dansgolv. Detta är en av höstens mest potenta energishots!

Recensioner 2020-11-22


Övervägande obskyr, tungsint elektronik den här omgången, men det går väl an? Sverige, USA och Ukraina är representerade. Det känns ju rimligt i dessa tider. Varsågoda.

Kirsten KnickClose Your Eyes

– Kirsten Knick gjorde tidigare musik under namnet Völuspa, men med nya plattan Close Your Eyes går hon under eget namn. Musiken hon gör är i grund och botten pop, men pop insvept i ett drömskt skimmer. Gott så, kan man kanske tycka, men faktum är att albumet både är för långt och för ojämnt. Jättefina låtar som ”Miss You Too” och ”Leave Me Alone” varvas med tjocka sjok av låtar som aldrig lyfter och istället flyter in i varandra, där Knick inte tycks veta om hon vill göra pop eller ambient och därmed misslyckas med bådadera.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Leave Me Alone”

Om ni gillar detta: Beach HouseBloom


RoyaBound

– Roya släppte i våras den grymma plattan Pulse (8/10 i betyg här på 482 MHz). Den plattan bestod av tunga synthar och suggestiva toner som förde tankarna till såväl body som till Cocteau Twins debutalbum Garlands. Nya albumet Bound är helt instrumentalt och drar än mer åt både synth- och ambient-hållet än Royas tidigare släpp. För det mesta funkar det alldeles förträffligt, men vissa låtar känns mer som skisser än färdiga verk. Och visst saknar man både Royas röst och hennes texter? Bäst blir det på blytunga ”mörker” och på skräckfilms/Brian Eno-minnande ”night rain kush”.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”mörker”

Om ni gillar detta: Roya – Pulse


A<MBlack EP

– Bakom det egendomliga namnet A<M döljer sig Johan Risberg, en veteran i musikergejmet. Men bortsett från en sjutummare härom året är detta Johans första släpp som A<M. Han gör elektronisk musik som skiftar mellan anarkistiskt oljud á la Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och Clair Obscur, och majestätiskt ödslig i stil med Joy Division och tidiga The Cure. Och faktum är att han fixar bägge stilarna bra. För en evig melankoliker som undertecknad drabbas jag hårdast av ”When Dying”, som är en av höstens finaste svenska låtar inom facket synth/postpunk. En annan höjdpunkt är den lika delar malande, lika delar vackra ”Post Modern Irony”, som blandar de bägge ovanstående stilarna utmärkt bra.

Hade EP:n drygats ut med två spår till, i samma stil som antingen ”When Dying” eller ”Post Modern Irony”, hade plattan fått tydligare fokus och mer tyngd, och nedanstående betyg hade blivit högre. Nu känns Black EP väldigt mycket som en provkarta över alla de saker Risberg kan göra i studion med sina maskiner. En mycket lovande provkarta, dock.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”When Dying”

Om ni gillar detta: Cabaret Voltaire – The Voice of America


Anna ÖbergVarelser inuti

– Före detta Ladomir-medlemmen Anna Öberg är tillbaka med sitt tredje soloalbum i eget namn. Som vanligt varvar hon karg body med synthpop, som vanligt både imponerar och frustrerar hon. Bäst blir det när hon stiger ner i avgrunden och släpper på fyndigheter, putslustigheter och försök till starka melodier. Tyngst och mest imponerande är låtarna ”En kropp”, ”Skorna står kvar” och ”Din trampolin”. De förstnämnda är två köttiga, pulserande body-stycken, med känsla för atmosfär, den sistnämnda snuddar vid både dungeon synth och ambient och är plattans mest stämningsfulla stund. Annars är det just den alltför ofta återkommande ironin och fyndigheterna i texterna samt de halvdana försöken till pop som drar ner helhetskänslan. Fick jag bestämma skulle hon helt strunta i både pop och fyndigheter till nästa platta och bara gå på atmosfär och tyngd – för där är hon grym.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Din trampolin”

Om ni gillar detta: Twice a ManOn the Other Side of the Mirror


The Glass BeadsTherapy

– Ukrainska Glass Beads är ett band bland många band frontade av en Nico-besatt sångerska och som gör atmosfärisk cold wave med världsfrånvända texter djupt nedtyngda av svår Weltschmerz. Lebanon Hanover älskar vi ju, Selofan är också bra, för att nämna ett par, så behöver vi ännu ett band i samma stil? Inte alls, men Glass Beads behöver inte skämmas för sig för det, och när Lebanon Hanover underpresterade med sitt senaste album är det bra att ha en reserv att ta till. De saknar spetsen i texterna, men atmosfäriska ljudbilder har de däremot i närapå överflöd. Lyssna bara på fullträffar som ”Dark Side”, ”City of Anger” och ”Hall of a Thousand Fears”. På minussidan fastslår jag, förutom den totala bristen på originalitet, att plattan är för lång och rymmer lite för många bleka låtar som bara harvar på. Hade de varit lite mer kritiska i urvalet hade betyget blivit snällare.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”City of Anger”

Om ni gillar detta: Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo?

Recensioner: 2020-11-13

Förra veckan var öken. Fanns inget intressant att skriva om. Lite bättre den här veckan. Ett album, en EP, två singlar. Varsågoda.


Ceremoni Iris

– Efter två fullängdare (det senaste släppt i fjol) är Stockholms/Malmö-bandet Ceremoni tillbaka. Likt föregående släpp är musiken på Iris förankrad i ett dunkelt pojkrum där husgudarna heter The Cure, New Order (vars debutsingel jag gissar att bandet tagit sitt namn från) och framförallt kent. Eskilstunabandet är så fastetsade i Ceremonis DNA att det blir en last snarare än en tillgång. De förvisso mycket snygga gitarrerna ekar mer än lovligt Sami Sirviö, medan den kanske inte helt genuint lidelsefulla sången, sångmelodierna och de stundom ansträngda och av liknelser nedtyngda texterna fullkomligen skriker Jocke Berg. Berörd blir jag endast av låten ”Skriet”, vars text om utanförskap och hemstadsångest framförs med vad jag tolkar som uppriktig smärta.

Till nästa gång hade jag gärna sett att Ceremoni breddar sig och letar nya influenser – för skriva låtar kan de ju.

Iris är ute nu via Svart Kaffe Records.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Skriet”

Om ni gillar detta: kent – Isola


Molchat DomaMonument

– Jag blev verkligen knockad av det belarusiska postpunkbandet Molchat Doma när jag upptäckte dem för två år sedan. Nu är de tillbaka med sitt tredje album. Och vad har hänt sedan sist? Well, inte mycket. Vad som en gång var fräscht och nytt känns nu gjort. Missförstå mig inte, Molchat Doma är jättebra på det de gör, men sedan de signades av den annars så fantastiska labeln Sacred Bones känns de farligt nära ett konceptband, hårt hållna av gnidna skivbolagsbossar som vädrar kitsch-value. Jag tvivlar på att de hade fått lov att utvecklas ens om de ville. Istället får vi ännu en platta som låter som de andra. Vi snackar alltså alltjämt stram, rigid postpunk i mid/upp-tempo, intimt förbunden med det tidiga 80-talet samt texter sjungna på ryska och med burkigt inspelad sång. Det är bra, men jag blir rastlös. Bränner till gör det endast på makalösa ”Udalil Tvoy Nomer”. Där visar bandet upp sig från sin mest atmosfäriska och melodiösa sida, och visar samtidigt att de ju faktiskt har fler nyanser och lager än man kan tro. Mer av den varan till nästa platta och det kan bli riktigt bra.

Betyg: 6/10

Bästa låt: ”Udalil Tvoy Nomer”

Om ni gillar detta: Lyssna på Molchat Domas två första plattor


Keeley Forsyth – ”Glass” (singel)

– Brittiska Keeley Forsyth har med Debris från i våras redan släppt ett av årets bästa album. Nu är hon tillbaka med första singeln från en kommande EP, och fan om detta inte är hennes bästa låt hittills. Mer elektronisk än Debris, men med samma knäckande ödslighet, och samma märkliga, men fängslande, lyrik.


Corduroy – ”Blomster” (tvåspårssingel)

– Min älskade morfar kom från Norrköping, och det gör även bandet Corduroy, som för en månad sedan debuterade med den lysande tvåspårssingeln ”Blomster”. Corduroy gör drömsk, atmosfärisk shoegaze på svenska, och de gör det med ofelbar känsla för hur denna fina genre ska förvaltas. I låtarna ”Blomster” och ”Blasé” ryms både ett bottenlöst vemod och en stark längtan efter något större. Fortsätter de såhär kommer de nå det där stora snarare än de tror. Detta är en av årets bästa svenska debutsinglar. Ute nu via Luxurious Indie.

Bäst just nu: augusti 2020

Augusti närmar sig sitt slut, och medan världen står i brand fortsätter musikåret 2020 att leverera. Allt är alltså inte hopplöst, kört och ledsamt.


Cabaret Voltaire – ”Vasto

– Industripionjärerna från Sheffield, Cabaret Voltaire, släpper nytt album i november. Nya singeln ”Vasto” är närapå åtta minuter mekaniska rytmer, tungt dunkande, och malande elektronik. 26 år har gått sedan Cabaret Voltaire senast släppte ett album, över 30 år sedan de senast släppte ett klassiskt album. Idag är Richard Kirk enda medlemmen. Hur slutresultatet blir återstår att se, men första singeln lovar gott.

 

Orochen – ”Burial Mounds

– Göteborgarna i Orochen har med nya singeln ”Burial Mounds” släppt sin i särklass bästa låt. Äntligen har Sverige ett band som med gott samvete kan nämnas i samma andetag som Have a Nice Life och A Place to Bury Strangers. Vi snackar alltså högemotionell, blytung rock insvept i svart, med lika mycket melodi som råstyrka som känsla. Sverige, lyssna!

 

Lust for Love – ”Just Dreams

– Smutsig, hedonistisk och drömsk pop – med Jocke Berg-minnande känsla för mollstämda melodier. Det låter väl det?

 

David Josephson – ”Stålblå luft

– Äntligen har David Josephson släppt de värsta och mest tyngande pretentionerna från tidigare släpp. Nya singeln ”Stålblå luft” låter ärlig och är utan minsta tvekan det bästa han har gjort. Till en sömnig (i ordets bästa bemärkelse), vemodig och elektronisk ljudbild sjunger Josephson, uppfriskande befriad från nödrim, om någon som försvann. Fortsätter han så här blir han någon att räkna med.

 

Bells Fell Silent – ”Big Night Won

– Gustav Haggren, motorn bakom Bells Fell Silent, skrev nya singeln ”Big Night Won” dagen efter att Donald Trump valdes till president, men lät sedan låten ligga. Nu, däremot, är tiden inne – och det med nya bandet Bells Fell Silent. Enligt bandet själva är låten mer en kamplåt än ett uttryck för besvikelse – och det hörs. Ljudbilden må vara dov, suggestiv och hotfull, men samtidigt är texten allt annat defaitistisk eller pessimistisk. Den inleds stärkande med raderna ”I have not come to see the end of kindness”, och vi har härmed fått en osannolik – men uppfriskande nyanserad – kampsång.

 

Bonus:

Michael Jackson – ”They Don’t Care About Us 2020” (video)

– 1995 släppte Michael Jackson en av sitt livs mest fly förbannade låtar. Låten hette ”They Don’t Care About Us” och var en fem minuter lång drapa om alla de socioekonomiska och rasrelaterade farsoter som tynger ner, sätter käppar i hjulet för och kväver många av oss människor. 25 år senare är Michael tragiskt bortgången, men hans musik lever kvar. Vännen och filmregissören Spike Lee regisserade inte mindre än två versioner av musikvideon till låten år 1996, och igår, på vad som skulle varit Michaels 62-årsdag, hade en tredje version av videon premiär, också den regisserad av Lee. ”They Don’t Care About Us 2020” tar med de tyngsta klippen från originalvideorna (Rodney King-misshandeln, Martin Luther King, massakern på Himmelska fridens torg m.m.) och varvar dem med helt nya klipp. Till Michaels aggressiva och djupt funkiga protestgospel ser vi nu även bilder från Black Lives Matter-rörelsens globala protester från i år, och det blir snabbt uppenbart hur väl Michaels musik överlevt årtiondena, och hur tragiskt det är att världen inte blivit en bättre plats. Och man vet, man vet, att någonstans däruppe sitter Michael i sina svarta loafers och vita strumpor och gläds åt och känner stolthet över att få vara med i kampen.

Han är djupt saknad.

 

 

Recensioner, 14/6 2020

Hast – Förlorarens hämnd (EP)

Christian Hast gör det inte lätt för sig – eller för mig som lyssnare. Debut-EP:n Förlorarens hämnd är full av urstarka låtar, men hans uttryck påminner så mycket om Robert Hurulas att det komplicerar lyssningen. Den emotiva rösten, de ringande gitarrerna, melodierna, arrangemangen och utanförskapet, destruktiviteten och ungdomsångesten i texterna och hur dessa formuleras. Allt är mer eller mindre skamlöst plockat från Hurula.

Sådant kan lätt bli lite fånigt – och genomskinligt. Men det hade blivit ännu fånigare om inte låtarna varit så förbannat bra som de är. Hast lyckas med det omöjliga och känns både drabbande och trovärdig – trots att uttrycket egentligen är Hurulas. ”Barnen av de svarta hålen” är årets bästa svenska rocklåt – en underbar vemodspunkig historia om sammanhållning och gemenskap som jag önskar jag hade hört när jag var ung. ”Tripprapporters” fenomenala riff och melodi är lika stärkande som knäckande. Och avslutande ”Fallande stjärnor” ringar in allt det som gör Hast till en grym låtskrivare – nostalgin och empatin i texterna, melodikänslan och förmågan att få lyssnaren att känna sig både stärkt och knäckt.

Betyget nedan hade blivit högre om Hast vågat vara mer egen, men med tanke på den mycket imponerande kvaliteten på låtarna och det faktum att det ändå känns som att Hast menar det han sjunger kan betyget heller inte bli lägre. Och att fler gör rock som Hurula kanske är precis vad svensk musik behöver?

Förlorarens hämnd släpptes igår via Gaphals Records.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Barnen av de svarta hålen”, ”Tripprapporter”

Om ni gillar detta: Hurula – Klass


Boy with Apple – ”Green Eyes” (singel)

– Göteborgarna i Boy with Apple gör pop precis som jag vill ha den: 90-talets shoegaze varvas med 80-talets synthmattor och det svenska 00-talets oemotståndliga vemod. Dessutom är låtmaterialet jättebra. ”Green Eyes” är deras tredje och senaste singel, tillika deras hittills bästa låt. Lyssna på synthslingan. Lyssna på den melankoliska basen runt  1:50-strecket och igen vid 3:16. Tänk The Cure mellan 1987-1992.

Ute nu via VÅRØ Records.


Nightbird – ”Travelin’ Baby” (singel)

– Finska singer-songwritern Anna-Stina Jungerstam är i färd med att släppa nytt album under namnet Nightbird. På senaste singeln därifrån, ”Travelin Baby”, reser hon till en dunkel plats där gudarna heter Chan Marshall, Nick Drake och Laura Marling. I en intervju med Hymn berättar hon att det är en låt ”om olycklig kärlek, där räddningen är en slags romantisk eskapism: att rymma iväg till nya distraktioner och om att tillåta sig själv att ta avstånd till [sic] det som skapat sorg […]” Rösten är fantastisk, stämningen i låten likaså. Albumet släpps i höst via Ella Ruth Institutet och jag ser fram emot det.

Intervju med Henrik Ryftenius från BLÅ TIMMEN

artistpic_blatimmen

482 MHz har följt Blå timmen sedan hösten 2017 och deras två första singlar. Jag föll omedelbart för deras förmåga att varva atmosfär, popkänsla, tyngd och romantik. Jag föll för deras förbaskat snygga låtar, som bara blir mäktigare och mer komplexa för varje ny singel. Nu är de tillbaka med singel nummer fem, den lika vackra som omtumlande ”Den evige”, och jag tog tillfället i akt att styra upp något jag tänkt på i ett par år nu: en intervju med bandets sångare och låtskrivare Henrik Ryftenius.

Hej! Till att börja med: tack för att du ställer upp!

Hallå, Niklas! Givet. Tack själv.

Ni är äntligen tillbaka med nytt material. Var har ni hållit hus?

Ja du, det kan en undra… Vi jobbar långsamt. Långkok [är] tydligen vår grej. Gillar att vända och vrida på saker. Inte med avsikt utan det bara blir så. Livet kommer också emellan. Det både inspirerar och sinkar oss lite kanske. Men vi har ett träsk vi hämtar inspiration ur. Och det är inte alltid vi befinner oss där – i träsket alltså. Dessutom är kärnan av Blå timmen lite utspridda (Gotland/Stockholm) och jobbar således rätt distanserade från varandra – ett speciellt recept som kanske är nyckeln till att resultatet blir som det blir. Vi har låtar liggande som på travar. En låtidé i taget tas upp och färdigställs. Nya singeln ”Den Evige” tror jag funnits några år om jag ska vara ärlig. Det blev rätt tid för den just nu tydligen.

IMG_0082

I min värld är ni ett av de allra bästa unga banden, men världen är en orättvis plats och alldeles för få känner till er. För alla ännu ej frälsta – vilka är Blå timmen? Berätta om er musik och ert uttryck.

Tack! Den beskrivningen värmer. Men unga och unga… då syftar du inte på den biologiska åldern på oss, alltså. Den ska vi inte prata mer om. Haha.

Blå timmen är ett musikkollektiv grundat av två personer. Jag själv och Martin. Mer om det senare. BT levererar rockmusik med melankoliska och experimentella inslag. Långa låtbyggen. Stora ljudkulisser. Det tror jag karaktäriserar oss. Ofta lite avigt, lite skevt. Men med en stor dos närvaro. Vi är nog rätt egna i vårt uttryck. Svårt få in oss på t.ex radion därav, kanske. Folk vill ju ofta ha något att relatera till. Inte alltid de klassiska låtstrukturerna vi väljer att jobba i. Inga skrivna regler. Jag känner att det måste finnas en stor frihet i skapandet och i själva musiken. Att sätta en genre eller hitta beröringspunkter och referenser i annan musik är alltid svårt. Det får någon annan syssla med istället. Svårt vara objektiv i det här.

Blå timmen är ju även som bekant ett uttryck för skeendet då dag går över i natt. Ett gränsland. Det är där vi hämtar inspiration. Det är där känslorna hämtas upp till det vi skapar. Blå timmen är för oss något som ständigt pågår. Hoppas fler kan känna så. Någon gång. Kanske.

Lite om vår historia. BT bildades 2016. Jag och Martin har en lång historia ihop, både i musiken och utanför den. Inte läge att gå på djupet om allt om oss här och nu. Skulle bli för långt. Även om det är just vår historia tillsammans som på flera sätt återspeglas i våra låtar. Vi kommer båda från Gotland. Martin lovade hjälpa mig med några låtar jag höll på med i min hemmastudio. 2015 tror jag det var. En av dem kom att bli första singeln Kom låt dom gå. Sedan dess har vi fyllt på med musiker och kompisar som vill vara med och bidra. BT existerar nu mer som ett musikkollektiv. I perioder. Vi är lite av motsatsen till den klassiska kärnfamiljen, inga fasta stolar. Än så länge i alla fall. Musiken och uttrycket går före, vilka vi jobbar med styrs av låten och var vi är just då.

Varje ny låt ni släpper känns som er potentiellt bästa. Ni utvecklas ständigt och förfinar era kompositioner. Den evige är inget undantag. Berätta om den! Vad handlar den om?

Kul att höra! Vi känner att våra låtar har många gemensamma grundstenar, men att vi hela tiden strävar efter att addera något nytt. För att t.ex nämna när vi bjöd in kompisen Kalle på sax/blås. Vilken energi och vilket jävla lyft det blev. Skapade helt nya dimensioner. Jag har länge drömt om att ha blås i musik jag skapar. Äntligen blev det av på ”Som bly”. Och sedan även i ”Blå timmen blues”. I ”Den Evige” fick dock blåset stå tillbaka för mer fokus på syntar, fuzzgitarr och annat oljud i ljudbilden. Måste erkännas att det alltid är lite nervigt inför varje nytt släpp. Inte så ovanligt, kanske. Svårt att vara objektiv, även här. När du har hört låten hundratals gånger. Vad har vi nu skapat? Ett odjur eller en tam kanin? Båda kan i och för sig vara givande att möta.

Vad har inspirerat till ”Den evige”?

Allt skapande handlar för mig om existens och närvaro. Att försöka ge en bild av något som pågår och händer, eller har hänt, bredvid mig eller mitt emot. Det är just där ”Den Evige” fick sin början textmässigt. I gamla familjefoton från 70-talet på Gotland. Sedan tog livet en omväg för vissa av oss och det i sig gav låten en delvis ny riktning. Så kan det vara. Låtstrukturerna i våra låtar kommer ofta ur långa improvisationer. Jag och Adam (synt och produktion) låser in oss i min hemmastudio. Och trycker på rec. Dagen efter vet vi om vi skapat något hållbart. Samma kväll har vi ingen aning. Sedan går låten över Östersjön till Martin för fortsatt jobb. Tror så var fallet även med Den Evige. Sound och speciellt syntarna kommer ur ett ganska nyfunnet intresse för progressiv rock/pop från 70-/80-tal. Allt sammansmält blev till slut ”Den Evige”. Det tog dessutom en evighet…

 Ni är från Gotland, och för mig tycks det vara något särskilt med band från Gotland. Hur har Gotland påverkat ert sound och uttryck?

Inte så himla mycket egentligen, tror jag. Eller? Dialekten, så klart. Den glömde jag. Den sitter i ryggmärgen och är svår komma ifrån. Sen att jag valt att ha den kvar i sången är kanske lite ovanligt. Många artister med dialekt i tal sjunger ju utan dialekt, speciellt gällande gotländskan, uppfattar jag. Som att ens dialekt är något fult och opassande i dagens musik. Det ogillar jag. Musik på gotländska förknippas för mig ofta med gammelbuskis, ploj och skoj. Varför måste det vara så? Kan skåningar och norrlänningar ha dialekten kvar i populärmusik så kan väl andra dialekter få komma fram? Instämmer i att det finns många intressanta band och musiker från Gotland. Ta Pascal, Mirny Mine, Allergic To Humans och Eric Palmqwist, t.ex, bara för att nämna några. Om det finns något i myllan, kanske? Skulle vara ensligheten och kalkstenen där, då, som färgar. Kanske ligger något i det. Jag bor dock inte själv längre på Gotland, men Martin gör det. Vår musikbakgrund fick en speciell start där på 90-talet med många band på liten yta och få spelställen i Visby. Det har säkert påverkat oss till viss del. Alla krigade för att vara bäst och få spela. Med det är ju inte så unikt för Visby egentligen. För mig är det mer livet nu idag som påverkar och styr mig dit jag är i mitt musikskapande – upplever jag. Men vi går ju inte omkring och tänker på var en kommer ifrån hela tiden. Svårt säga hur allt påverkar. Det vet vi nog först efteråt.

Era texter är en av flera styrkor som ni har. De är drabbande och personliga, men alltid i viss mån abstrakta. Vad har ni för förebilder eller inspirationskällor där?

Återigen – tack! Extra kul att få höra det, Niklas. Texter har nämligen tidigare varit ganska sekundära i mitt musiklyssnande och musikskapande. Men – plötsligt vände det. Tror det var när Thåström gjorde entré i mitt liv. Och att jag samtidigt gick från att vara enbart gitarrist i tidigare band till sångare, låtskrivare och textförfattare. En helt ny dimension som öppnade sig. Thåström har som sagt betytt en stor del. Bruno K [Öijer] likaså. Sättet de målar upp bilder – med ord. Bilder som fastnar, etsar sig fast. Vi hämtar nog lite ur samma träsk. [Thåström] blir för övrigt mer och mer lik Bruno K för varje ny platta han släpper. Den store. Fler inspirationskällor? Annika Norlin, Freddie Wadling… listan kan göras lång. Men jag har verkligen gjort en helomvändning och det tackar jag speciellt Thåström för. Så mycket går förlorat utan orden. Eller åt andra hållet. Så mycket mer det blir MED ord. Jag kan nuförtiden vända och vrida på ord i en evighet.

Hur ser framtiden ut för Blå timmen? Personligen hoppas jag på både fullängdare och livespelningar – om vi någonsin får gå på spelningar igen!

Framtiden… om vi får drömma? Folk fattar vår grej. Vi släpper en fullängdare på vinyl. Det utspridda kollektivet blir en solid enhet live. Vi får se Sverige från norr till söder. Gärna en höst. Ska vi säga 2021? Och den där jävla coronan är utplånad. Punkt.

En mer realistisk framtid… vi fortsätter ta låtar från traven. Näst på tur är troligen ”Tala Tala” sedan ”10 år” och sedan ”Segla med mej”. Förhoppningsvis i lite snabbare takt än nu. Svårt att vara långsammare.

Hur det blir… det svaret får vi först efteråt.

 Slutligen: Kan du nämna fem album du inte kan leva utan?

Leva eller inte leva. Jag hade säkert levt men inte varit samma person, varken i eller utanför musiken, utan dessa fem album:

Skebokvarnsv. 209 – Thåström

Rasera Imperiet

The Colour of springTalk Talk

WindGigi Masin

Coltrane John Coltrane Quartet

 

Tack för att ni tog er tid!

Tack själv!

Tre gånger: nytt, svenskt


 

Svensk alternativmusik mår förträffligt. Här är tre bevis.

 

Hast – ”Barnen av de svarta hålen

– Ringande Hurula-gitarrer, ett thåströmskt vemod (tänk sena Ebba och låtar som ”Heroinister och kontorister” och ”Scheisse”) och en sanslöst snygg sångmelodi. Lägg därtill en rakryggad, sårig utanförskapslyrik som aldrig någonsin känns ur tiden och du har en hygglig bild av hur Hasts nya singel låter. Verkar det bra? Det är för att det är bra. Faktum är att ung, svensk rock inte blir mycket bättre just nu.

 

RegnetSista natten på jorden (album)

– Det är inget fel på gravallvar, vad folk än vill få dig att tro. Snarare är det uppfriskande att få slippa hurtig, lekfull indierock med putslustiga texter. Joel Alexandersson i Regnet gör sig på intet vis skyldig till det sistnämnda. Men allvar finns det gott om. Det och personliga texter (med gott om poetisk potential) parat med den drömska musiken och de stundom kentiga melodierna gör Sista natten på jorden till en av vårens finaste, mest drabbande svenska debuter.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Sista natten på jorden II

Om ni gillar detta: Kent – Du & jag döden, SkrietDet beslutande organet

 

Diamond is Forever – ”In Frequency

– Göteborgsbandet Diamond is Forevers nya singel är ödslig. Men det är ingen ödslighet som gör ont. Det är en vacker ödslighet och samma som uppstår när allt utom det där som betyder allra mest rämnat runtomkring en. ”In Frequency” är askregn och promenader kl 02:30 när bara du är ute. ”In Frequency” är också en storslagen, men samtidigt återhållen, postpunk-ballad – fylld av det där vemodet som bara hopp och lycka kan fylla en med. Man har nånting, men man vill inte mista det. Och har man det inte längre vill man inte mista minnet. Men framförallt är ”In Frequency” en enastående låt.