INVSN, Hurula, Hast...och nu Malmöbandet Dödskällan. Det går inflation i ångestdriven svensk punk. Problemet är att allt låter så förbannat likriktat - stick i stäv mot punkens ideal, alltså. Dessvärre bryter inte heller Dödskällan mot normen. Det är, som ni kanske gissar, mollstämt, ilsket, med ringande BD-gitarrer och texter om hat, trasiga människor och trasiga … Fortsätt läsa Recension: Dödskällan – Dödskällan
Kategori: Reviews
Recension: Orochen – Thylacine (EP)
Med sin tredje EP, skriven och inspelad under coronapandemin, visar svartrockarna i Orochen äntligen vad de är kapabla till. De två föregående EP-skivorna hintade om potential, men var i slutändan för snälla, nästan poserande, lite för runda i kanterna. Lät stundtals mer Him än det Neurosis- och Mannen som blev en gris-sound man kände på … Fortsätt läsa Recension: Orochen – Thylacine (EP)
Recensioner, 2020-09-12
______________________________________________________________________________ And We Should Die of That Roar - Deathbed Lullabies - Bakom det matiga, men coola, artistnamnet döljer sig svensken Hardy Hum (ett annat artistnamn?), och Deathbed Lullabies är vederbörandes andra album. I Hardys värld är det 1800-tal, i Klondike, Alamo, Calgary eller längs the Oregon Trail. Dammet yr när de laglösa och deras … Fortsätt läsa Recensioner, 2020-09-12
Recension: Harriet Nauer – Human (EP)
Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent. Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och … Fortsätt läsa Recension: Harriet Nauer – Human (EP)
Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)
Isak Sundström har sedan han debuterade med garagerockiga postpunkarna i Pascal, via drömska, vackra Skriet, alltid vandrat på en helt egen stig. Men han är aldrig så egendomligt egen som när han gör musik i eget (nåväl) namn. Dubbelalbumet Antropofagernas rike är Sundströms tredje soloalbum - och nog måste det väl ändå vara hans bästa? … Fortsätt läsa Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)
Recension: Jason Molina – Eight Gates
Jason Molina dog i mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag. Han dog ensam och gravt alkoholiserad i en liten lägenhet i Indianapolis. Han var djupt respekterad av sina likar efter att i över 15 år givit ut en lång rad klassiska album som Songs: Ohia, med Magnolia Electric Co. och i eget namn. Men … Fortsätt läsa Recension: Jason Molina – Eight Gates
Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was
Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People's Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once … Fortsätt läsa Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was
Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough
Med Neurosis åkallar Steve Von Till all världens tyngd och mörker - ofta med katarsis som följd. Som soloartist har han i tjugo år skapat mycket kärv, pastoral och nästan sakral folkmusik. De båda uttrycken kan tyckas vara varandras motsatser, men faktum är att soloalbumen varit minst lika kraftfulla som Neurosis plattor. På nya given … Fortsätt läsa Recension: Steve Von Till – No Wilderness Deep Enough
Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed
Storbritanniens egentlige hovskald Steven Patrick Morrissey överraskar oss plötsligt med att släppa en tidigare outgiven låt. Lite detektivarbete visar att "I Couldn't Understand Why People Laughed" är en relativt nyskriven låt, skriven ihop med vapendragaren Boz Boorer, och utgiven gratis på Youtube som ett tack till alla de som lämnade blommor vid Morrisseys nyligen … Fortsätt läsa Ny låt från Morrissey: I Couldn’t Understand Why People Laughed
Bright Eyes: album-för-album-guide
Idag fredag sker något jag länge trodde aldrig skulle ske: Bright Eyes gör comeback. Conor Obersts allra heligaste projekt/band, som han har ihop med Mike Mogis och Nate Walcott, har tonsatt så många stunder av sorg, glädje, förälskelse, fylla och depression i mitt liv att det är löjligt. I perioder har jag lyssnat religiöst på … Fortsätt läsa Bright Eyes: album-för-album-guide
482 MHz 