Jag skriver. För första gången på nästan ett halvår – ett halvår präglat av arbete, förkovran, avkoppling och själsligt och andligt frosseri – skriver jag. I april, efter ett antal oinspirerande och trevande månader, beslöt jag mig för att inte skriva. Inte sluta, kanske, men åtminstone låta bli på obestämd tid. Jag hade inget att säga och det märktes i mina texter, och den nya musiken jag hörde berörde mig inte. Musiken jag lyssnade på (mestadels country från sextio- och sjuttiotalen) lyssnade jag förvisso på med dundrande passion och glädje, men jag gjorde det för för mitt eget höga nöjes skull och var inget jag behövde meddela världen om. Så jag lät bli. Lät livet handla om annat än skriverier.
Men nu sitter jag här, och ni få som faktiskt hängt kvar, ni sitter på andra sidan och tar emot det jag skriver. Vad har då förändrats? Egentligen inte särskilt mycket. Jag kämpar fortfarande med väldigt mycket av den nya musiken jag hör (är 2022 det på det hela taget blekaste musikåret i mannaminne eller är det bara jag som blivit gaggig?) och än mer med mina ord och mina tankar. Men de senaste veckorna har jag känt något röra sig inom mig. Det är något som vill ut. Viss musik (ny musik!) har nått mig, och jag känner att jag behöver föra det vidare. Dessutom smärtar det mig att se 482 MHz ligga och ruttna i något ensligt hörn i cyberrymden. Även om detta kanske blir ett tafatt försök att väcka sajten till liv igen är det alltjämt ett försök.
Hur framtiden kommer att se ut och vilken utgivningstakt jag kommer att hålla har jag ingen aning om, men jag kan lova att jag inte kommer att skriva om jag inte känner mig motiverad eller inspirerad.
Vad som följer nedan är några tankar om ett gäng riktigt fina plattor som släppts under tiden sajten legat nere.
***
Martin Küchen – Utopia (album)
Martin Küchens musik är som ett sepiatonat fotografi täckt av sot, hittat på gatan i valfri centraleuropeisk stad i ett parallellt universum där hela Europa (återigen) ligger i krig. Här finns nerver, som i oroliga och osaliga ”A Desert on Fire, A Forest/The Indispensible Warlords”. Här finns saknad ([”Love, Flee thy House (In Breslau”]). Och överallt denna mardrömsstämning, djupt förankrad i en möjlig verklighet.
Jag älskade Küchens förra platta, Det försvunnas namn, och Utopia, med sin kärva och mycket förtätade blandning av avantgarde och neo-classical, känns som en naturlig fortsättning på det albumet. Och avslutande och skräckinjagande sorgestycket ”…während die Mutter bloss gesungen hat” hör hemma på var mans årsbästalista.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”…während die Mutter bloss gesungen hat”
Om ni gillar detta: Martin Küchen – Det försvunnas namn, Scott Walker – The Drift
Få saker kan skapa stämningar som riktigt välskriven postpunk. Och det är precis det som legendarerna i Stormavd. skapar. De bildades på åttiotalet, men utgivningen sedan dess har varit minst sagt sparsam. Sedan dess har medlemmarna sysslat med annat. Bland annat har sångaren och gitarristen Pär Wickholm blivit formgivare av rang, med tunga namn som Thåström, Ossler och Mikael Wiehe på sitt ofantligt digra CV. Men i våras gjorde de alltså comeback. Och soundet är troget genrens tyngre element, och ekar Chameleons och tidiga Killing Joke, medan texterna tar upp sådant som rör sig i vårt innersta och berör allmängiltiga ämnen som religion, ett trasigt samhälle och de dumheter vi människor mot oss själva och varandra. Det är inte nyskapande för fem öre, men det koncentrerat, inspirerat och väldigt bra.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Epilog 25”
Om ni gillar detta: Killing Joke – Killing Joke
Ulf Ivarsson & Bill Laswell – Nammu
Sveriges sannolikt bästa bassist, Ulf Ivarsson, har släppt tyglarna och en gång för alla blivit ett med hela sin musikalitet – och de gränser som måhända finns kvar, finns kvar endast för tillfället (de luckras upp allteftersom). Med Nammu, ett samarbete med basikonen Bill Laswell, bekräftas allt detta. Laswell, som samarbetat med alla möjliga, från Swans till Jah Wobble och Bootsy Collins, och som inspirerats av blytunga motkulturikoner som William S. Burroughs och Miles Davis, utmanar Ivarssons musikalitet och Ulf svarar med besked. Resultatet är hypnotiskt och glödande – inspirationen de båda herrarna visar prov på är något man önskar höra på fler album, hos fler artister och låtskrivare. De rör sig sömlöst mellan dub, frijazz och no wave, lynchsk ambient-jazz och elektroniska ljudattacker. London, New York, L.A. och Ruhr. Jag förlorar mig och njuter.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Im-Num”
Om ni gillar detta: Ulf Ivarsson – Lower Zone
482 MHz 