Tredje advent, tredje listan. Skyhög kvalitet nu. Och vad det drar ihop sig. Nästa vecka presenteras avslutande listan – topp 20! Men nu platserna 30-21. Varsågoda.
30. Rafael Anton Irisarri – A Fragile Geography
År: 2015
– Blytung och samtidigt finstämd drone från en av USA:s intressantaste ljudmakare. Irisarri är flitig i studion och har gett ut en lång rad album, men bäst är A Fragile Geography.
29. Nicole Sabouné – Miman
År: 2015
– Från TV4:s The Voice, till kantig indierock, till Miman – ett modernt, gothigt postpunkmästerverk – inom loppet av några få år. Hur många hade klarat av den resan? Hur många har den integriteten? Totalt ointresserad av breda framgångar förfinade Nicole Sabouné sitt uttryck och sin oefterhärmliga röst, draperade världen i skimrande svart och gav oss ett album med åtta mörka, hotfulla, vackra sånger som var lika stärkande som de var skrämmande.
28. The National – Sleep Well Beast
År: 2017
– När det var dags för The National att släppa Sleep Well Beast hade de redan gett ut två starka album under 10-talet, så chansen att även den skulle vara grym var en lågoddsare. Men att skivan skulle vara deras bästa sedan makalösa Boxer (2007) var ändå en trevlig överraskning – milt sagt! Att den dessutom var deras mest experimentella och suggestiva gjorde förstås inte saken sämre. De aviga, mullrande och sprakande ljudbilderna gick ihop med Matt Berningers existentiellt nerviga lyrik som cornflakes med mjölk.
27. Neurosis – Fires Within Fires
År: 2016
– Jag och metal går generellt inte ihop. Det blir för mycket machofasoner, för mycket teater och poserande, och för lite substans. Men Oakland-bandet Neurosis sotigt droniga och ångestfyllda sludge-metal är ett av få undantag. Här finns inga machofasoner, inget poserande, mycket lite teater och i Steve Von Tills och Scott Kellys texter finns ett överflöd av existentiell smärta som är omöjlig att inte drabbas av. 2016 års Fires…är ett av deras allra bästa album, och hämtar egentligen lika mycket (eller mer) inspiration från ambient industri, drone och experimentell goth och postpunk som från metal.
26. Mark Kozelek & Jimmy LaValle – Perils from the Sea
År: 2013
– Gängse uppfattning gör gällande att Kozeleks moderna mästerverk är Sun Kil Moon-plattan Benji (2014). Glöm det. Perils from the Sea slår den på fingrarna. Melodiskt är det inget snack om saken (lyssna på ”Gustavo”, ”You Missed My Heart” eller ”By the Time That I Awoke”, för att nämna ett fåtal). Textmässigt har Kozelek på Perils…fortfarande ett filter, vilket han kort därpå helt skulle överge, men väver trots det fantastiska historier om närstående som gått bort, kärlek, ensamhet och svek. Dessutom tillför Jimmy LaValle (till vardags mest känd som The Album Leaf) enormt mycket. LaValles luftiga, elektroniska arrangemang ger Kozelek och hans texter gott om utrymme att andas och röra sig på, vilket annars inte alltid är fallet. Gitarren saknas icke.
25. Mount Eerie – Lost Wisdom pt. 2
År: 2019
– Efter ett par djupt personliga, rent privata, album centrerade kring hustruns alltför tidiga död i cancer var Phil Elverum hösten 2019 tillbaka på något som liknade och kändes som gamla jaktmarker. Lost Wisdom pt. 2 (uppföljare till 2008 års Lost Wisdom) är i mångt och mycket klassisk Mount Eerie. Ödsliga arrangemang och existentiella texter, som visserligen tar ett visst avstamp i dels hustruns bortgång och dels i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men som i grund och botten handlar om vad det innebär att vara en människa, en prick i världsalltet, en kort stund innan allting slocknar.
24. Rome – Nos Chants Perdus
År: 2010
– Med franska motståndsrörelsen som fond målar Jerome Reuter på den lysande Nos Chants Perdus (”de glömda sångerna”) upp svarta, vemodiga bilder om kärlek, uppror, ensamhet och gemenskap. Ett av Romes allra jämnaste, sammansatta album – vilket antingen säger väldigt mycket eller ingenting alls om bandet som gjort sig kända för jämn kvalitet och starka album.
23. Grouper – Grid of Points
År: 2018
– På Grid of Points löste Liz Harris upp sitt redan ambienta, drömska sound ytterligare. Resultatet blev ett fantastiskt, om än kort, album. Vindpinat, regnvått, romantiskt.
22. Conor Oberst – Ruminations
År: 2016
– Märkt av sjukdom, depressioner och andra personliga prövningar låste Conor Oberst vintern 2016 in sig i sitt hus i Nebraska och spelade och skrev av sig den värsta ångesten. Meningen var att de akustiska låtarna skulle funka som demos och sedan spelas in på nytt med Obersts band, men av olika anledningar blev det inte så (åtminstone inte direkt – 2017 gavs skivan Salutations ut, där bandversioner av låtarna från Ruminations fanns med). I stället gjorde han en Springsteen anno Nebraska(!) och gav ut demoversionerna. Och precis som i fallet med Springsteen är vi alla mäkta glada att det blev som det blev – för Ruminations är det mest drabbande och sammansatta Oberst släppt sedan tiden med Bright Eyes. Inte sedan då hade han låtit så öppenhjärtig, så skör, så brutalt ärlig, så melodiskt oantastlig.
År: 2013
– Soundet var på Osslers sjätte soloalbum fetare än det någonsin hade varit tidigare. Synthar mullrade nästan lika tungt som Pelles gitarrer och gitarrerna i sig var om möjligt än mer hotfulla än normalt. Men melodierna var sköra, dränkta i melankoli. Rösten likaså. Texterna, präglade av ett nyss genomlevt personligt inferno, var mycket naknare än förr. Han sjöng, stirrande olyckan i vitögat, om personliga förluster, kärlek som kanske aldrig dör och alla minnen man bär med sig. Jag lyssnar, och har alltid lyssnat, på Stas med viss varsamhet och med mycket respekt, för det är i min mening årtiondets vemodigaste svenska platta.
482 MHz 