Och så närmar sig ännu ett årtionde sitt slut. På det personliga planet har det varit minst sagt blandad kompott. Bara påfrestande eller även karaktärsdanande? Jag antar att tiden får utvisa det.
Musikaliskt har det emellertid varit mestadels njutbart – om man förstås bortser från alla ikoner som gått ur tiden (Bowie! Lou Reed! Scott Walker! Dr John!), att albumformatet tappat mark till förmån för spellistor, EP:s och enstaka låtar och att den kommersiella popmusiken bara blivit mer och mer urvattnad (varför tittar folk fortfarande på Idol? Hur kan Ed Sheeran sälja plattor som han gör? Varför går folk i taket av Swedish House Mafia? Vad fan hände med hiphoppen? Har världen förändrats eller är det jag? Frågorna är ändlöst många.).
Men detta tänker jag inte fokusera på. Nej, istället ska jag med början i dag, första advent, med diverse olika listor och annat sammanfatta det allra bästa med 2010-talet. Först ut är listan Årtiondets bästa album: lista 1/4 (platserna 50-41). Varje advent kommer en ny lista ut. De tre första är topp 10-listor, och den sista är således en topp 20. Har alla fattat? Inga frågor? Bra. Då kör vi igång.
50. Kent – Jag är inte rädd för mörkret
År: 2012
– Kents 10-tal tillhör på det hela taget inte deras starkaste period, men 2012 års album Jag är inte rädd för mörkret står som ett lysande undantag. Efter överjästa och tungfotade Röd (2009), som avslutade deras annars så fantastiska 00-tal, och ojämna En plats i solen (2010) var Jag är… en jättefin återgång till starka melodier och vemodig pop. Dessutom är det ett av bandets bäst producerade album, med ett luftigt och atmosfäriskt sound. Att deras efterföljande två album (som också kom att bli deras sista) tillhör deras sämsta är en annan historia.
49. Maria Taylor – In the Next Life
År: 2016
– Även detta en return-to-form-platta. Marias bästa album sedan 2007 års Lynn Teeter Flower eller åtminstone LadyLuck (2009) och full av utsökta, melankoliska folkpoplåtar. Bäst är ”If Only” – den otröstligt vemodiga duetten med gamla flamman Conor Oberst. Maria förgyllde ju mången Bright Eyes-låt under 00-talet med sin himmelska stämma, men när relationen upphörde, upphörde också samarbetet. ”If Only” var deras första låt ihop sedan 2007.
År: 2012
– Ett av det här årtiondets mest hypade band – särskilt under dess andra halva. Men till skillnad från många andra (brittiska) upphaussade band, lever The xx i regel upp till lovorden. Bättre än på Coexist har de dock aldrig varit, varken förr eller senare. Här drar de sin ljusskygga, kyliga och romantiska minimalistpop så nära perfektionen man förmår. Det är sårigt och coolt, om vartannat.
47. Lebanon Hanover – Why Not Just Be Solo
År: 2012
– Bland det bästa med det här årtiondet har varit cold wave-genrens storstilade återtåg, efter att ha varit hopplöst ute i många år. Och tysk-brittiska Lebanon Hanover har i sanning gått långt (längst?) fram i ledet. På andragiven Why Not Just Be Solo blandas The Cures strama, karga Seventeen Seconds-sound med 80-talets franska cold wave och band som Asylum Party, och parat med sångerskan Larissa Iceglass djupt misantropiska och uppgivna texter har Lebanon Hanover skapat ett av genrens bästa album.
46. Azure Blue – Beneath the Hill I Smell the Sea
År: 2015
– Tobias Isaksson är en popsnidare av rang. Under 10-talet, närmare bestämt mellan 2011-2015, gav han ut inte mindre än tre av de bästa svenska indieplattorna under årtiondet. Allihop genomdränkta i melankoli och saknad, allihop fullproppade med fina melodier, allihop otroligt drömska. Jämnast och mest sammansatt av dessa är 2015 års Beneath the Hill I Smell the Sea – från plågsamt vackra öppnaren ”A Town Like Alice”, till avslutande och ytterligt nostalgiskimrande Sommerlied. ”Bitterljuvt” är ett uttjatat begrepp, men vad det passar fint in på den här skivan.
45.Iggy Pop – Post Pop Depression
År: 2016
– Jag älskar riktigt fina comebacker. När äldre, uträknade, lite förbisedda artister lyckas ta sig tillbaka in i finrummen och rampljuset – och det tack vare ett riktigt bra album. Våren 2016 gjorde Iggy Pop precis detta. Till sin hjälp hade han något av en supergrupp, bestående av kapellmästareJosh Homme (Queens of the Stone Age), Dean Fertita (Queens of the Stone Age) och Matt Helders (Arctic Monkeys), och tillsammans skapade de Iggys starkaste platta sedan 1977 års båda mästerverk The Idiot och Lust for Life. Kåt, kaxig, cool och sårbar, lät han, och musiken…vad den svängde!
År: 2017
– Ännu en förbaskat stark comeback. Sedan förra skivan, Pygmalion (1995), hade soundet Slowdive var med och skapade blivit hett, hippt och trendigt igen och gett upphov till en uppsjö av drömska, shoegaziga band – vissa riktigt bra, andra sämre. Men med sin självbetitlade comebackplatta visar Slowdive att gammal är äldst.
43. Mark Lanegan – Blues Funeral
År: 2012
– Lanegan har varit extremt produktiv under 10-talet. Åtta studioalbum har det blivit (fem i eget namn, tre samarbeten). Ibland har låtkvalitén lidit av hans höga produktionstempo och några album är ojämna. Närmast en riktig fullträff kommer han med suveräna Blues Funeral, från 2012. Här existerar murrig, sotig blues jämsides med elektroniska influenser – något som sedan dess blivit Marks signum och modus operandi – och det låter fantastiskt.
År: 2019
– Mindre BD, mer sena Ebba Grön utblandat med postpunk, men framförallt har Hurula aldrig låtit skörare, mer genuin. Bättre. Klass är ett förödande album. En modern klassiker i samma sekund som sista låten tonade ut.
41. Frida Hyvönen – Kvinnor och barn
År: 2016
– Epitetet ”modern klassiker” kan utan vidare tillskrivas även Frida Hyvönens monumentala, omtumlande Kvinnor och barn. Med den skivan började Hyvönen skriva och sjunga på svenska, och med ens kom hon närmare nerverna, köttet, blodet och anden än hon någonsin varit förr. Kvinnor och barn är tolv mer eller mindre förkrossande låtar om barndom, föräldraskap, ensamhet, död och kärlek. Tolv låtar där Hyvönen visar att hon är en av de bästa sångarna och textförfattarna vi har.
***
Det var allt för denna gång. Andra advent avslöjas platserna 40-31. Försök att lägga band på er tills dess.
482 MHz 