Recension: STHLMIANA – Längtan och resurser

IMG_9388

Über-romantikerna Johan Rahmström och Markus Bergström Björn i Sthlmiana är tillbaka med sitt andra fullängdsalbum. Deras hjärtan är alltjämt krossade, deras längtan driver dem än och motvilligt färdas de mot gryningen – så mycket känns igen – men soundet på nya plattan är annorlunda mot förra skivan, 2015 års Rakt in i gryningen.

Till stor del är synthpoppen borta, och detta till förmån för ett varmare sound, som är lite rundare i kanterna. Det är souligare och lite mer sentimentalt, med färre omedelbara poplåtar. Om förra plattan var Ratata är Längtan och resurser snarare solo-Mauro eller rent av Orup, när han är på sitt vemodigaste humör (tänk ”Regn hos mig” eller ”Som isarna”). Dessa influenser blir som tydligast på habila öppnaren ”Tidsfördriv”, men gör sig kanske bäst på fina valsen Sommarsömn. 

En annan som kastat sin skugga över plattans sound är Jonathan Johansson. På låtar som ”Jacqueline, ”Nattfåglar ” och (i synnerhet) ”Lilla Italien” får jag känslan av att herrarna Rahmström och Bergström Björn lyssnat väl hungrigt på dennes album Lebensraum och Love & Devotion. Sthlmiana gör onekligen snygga och mycket välkomponerade låtar även med hjälp av denna inspiration, men likväl får jag känslan av att det kostat en del på originaliteten. De har en bra bit kvar innan de kört om Johansson på hans egen bana.

Desto bättre är då de båda avslutande och mycket drabbande numren Två år till, om sår som aldrig läker och tomrum som aldrig fylls, och Rakt in i gryningen (som alltså hämtar, något förvirrande, sitt namn från bandets debutalbum). Den sistnämnda en låt som sammanfattar allt som är Sthlmiana – längtan, romantik, omöjlig kärlek och nätter som aldrig får ta slut. På den låten gör de något de egentligen aldrig gjort innan – de facar gryningen de alltid fruktat så och nätterna som tog slut, gör ansatser till att acceptera det som de förlorat och konstaterar att ”allt som nånsin betytt nåt kan räknas på fingrarna”. Dessa båda hör till några av årets bästa svenska popballader.

På det hela taget fortsätter Sthlmiana att göra snygg sophistipop på svenska. De har alltjämt en bit kvar till toppen, men de närmar sig.

Längtan och resurser släpps i morgon, 6/12, på bandets egna label Strindbergshimmel.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Två år till” eller ”Rakt in i gryningen”

Om ni gillar detta: Jonathan Johansson – Lebensraum, Blue Nile – Hats

 

Recension: Azure Blue – Images of You

CD86cover10x10

Tobias Isaksson är tillbaka med sitt femte album som Azure Blue, och första på nya, egna labeln The Future Sound of Stockholm (som ger ut plattan i samarbete med Hybris, Matinee och Zeon Light).

Isaksson gjorde sig ett namn i indiesverige som motor och frontfigur i twee:iga indiepopbandet Irene, som släppte två hyggliga album på Labrador i mitten av 00-talet innan de försvann igen. När han några år senare började göra musik som Azure Blue blev det avsevärt intressantare. Mellan 2011 och 2015 gav han ut tre hopplöst nostalgiska drömpopalbum som står sig mot det mesta indiesverige någonsin haft att erbjuda. Till drömska, atmosfäriska popmelodier av hög rang sjöng Isaksson från botten av sitt hjärta om den som försvann och det som aldrig blev.

För ganska exakt ett år sedan kom senaste plattan – den jämförelsevist punkiga, smått kaxiga, men samtidigt nyförälskade och helt igenom jättefina synthpopplattan Fast Falls the Eventide. Och nu är det alltså dags igen. Synthpopen är fortfarande den föredragna stilen, men nyförälskelsen har utvecklats till djup, genuin tillbedjan och enligt presstexten är varje spår ett ljudpoem tillägnat musan/flickvännen. Allt som oftast funkar det jättebra, men ibland, som på Entropy och den innerliga Images of You, känns det som att man tjuvlyssnar på en förtrolig stund två nyförälskade emellan. Då blir jag generad och måste dra mig undan.

Den som älskade den hjärtekrossade Isaksson från decenniets första hälft kanske ryggar tillbaka här, rädd för att bli översköljd av hurtiga durtoner. Ingen fara. Isakssons sånger må handla om lycklig kärlek, men de kommer från någon som alltjämt står med ena foten cementerad i dysterlandet. Texterna vittnar om en sökare som äntligen hittat hem, om den evigt sårade som äntligen fått läka, om den där kärleken alla vi människor vill åt. Men hur mycket de analoga syntharna än bubblar och skimrar och hur kristallklara poplåtar Isaksson än skriver står det lika klart som i en pekbok för barn att molltonerna och melankolin är Isakssons livsblod. Och tack och lov för det. Låtarna på skivan är skrivna av någon som sett kärlekens baksidor och som, hur lycklig han än är, ändå vet, någonstans i bakhuvudet, att det en dag kan ta slut. Ibland finns det ingenting värre än att vara kär och den dualismen hörs genom hela albumet – i kampen mellan text och musik. Love’s the reason why I’ll stay forever blue, sjunger Isaksson på albumets i särklass bästa låt, Millions of Stars. Den textraden sammanfattar hela skivan.

Images of You släpps nu på fredag, 14/6.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nyss nämnda Millions of Stars, men även Event Horizon (klump-i-halsen-fina verser och vilken refräng sedan! Världsklass) samt instrumentala öppnaren Hökarängen (Söderorts-Twin Peaks!)

Om ni gillar detta: Azure Blue – Beyond the Dreams There Is Infinite Doubt