482 MHz gratulerar Ossler – och listar hans 10 bästa låtar

Pelle Ossler fyller år. 57 är väl inget att fira, kanske, men jag bangar inte ett bra tillfälle att hylla denna inspiratör, detta kreativa geni – vars penna, gitarr, pensel skapar stämningar vi dödliga bara kan drömma om – denna all-around-good-guy. Inte bara är han en stor favoritartist: han var även tidigt något av en förkämpe för den här lilla musiksidan och han har sedan dess ställt upp på än det ena än det andra som jag kommit dragandes med. Alltid inspirerad, alltid inspirerande. Alltid chosefri och bjussig. Vilken annan artist som helst skulle tröttna på nolltid. Så tack, Ossler. Och grattis.

Nedan följer den obligatoriska listan. Osslers tio bästa låtar. Varsågoda! Spellista längst ner!

10. En dag på sjön

År: 2002

Album: Nationalsånger (blandade artister)

– Ett wildcard och cover som jag slänger med mest för att den förtjänar att uppmärksammas (egentligen råder det ju ingen brist på fullträffar skrivna av Ossler själv). Ulf Dagebys gamla discopärla från 1983 blir i Osslers händer…well, ”osslersk”. Disig, suggestiv och med ett fantastiskt mullrande tremolodarr. Och så har vi ju den makalöst absurda texten, full av galghumor och märkliga bilder.

Låten gavs ut 2002, på en hyllningsplatta till Ulf Dageby och Nationalteatern.

 

9. Smak av hund

År: 2002

Album: Den siste som kom ut

– Mer absurdism, mer märklig humor och underliga bilder, men också en låt som hintar om Osslers musikaliska utveckling och vart han var på väg. Resten av skivan, Den siste som kom ut, var för det mesta mer lättlyssnad, men här finns ett underbart svärtat driv och en frenetiskt skriande gitarr som parat med texten bildar en av Osslers tidigaste fullträffar.

 

8. Tysk höst

År: 2013

Album: Stas

– En omåttligt drabbande skilsmässoskildring. Lyssnas på med största försiktighet.

 

7. Botten av ditt hav

År: 2017

Album: Evig himmelsk fullkomning

– En låt om någon som under en flykt över medelhavet förlorat sin älskade (ett barn, en make/maka, en mor, en far, en syster, en bror) och nu desperat försöker bearbeta skulden och den hemsökelse som plågar den. Men om jag fick vända tiden tillbaka, kunde jag vända tiden tillbaks, skulle jag bli hos dig, skulle jag stannat kvar. Ånger och skuld och en textrad applicerbar på vem som helst som upplevt förlust och den skuld som inte sällan följer med.

 

6. Vägen är stängd

År: 2005

Album: Krank

– Doom-jazzen på lysande Krank låter ingenstans mörkare eller doom:igare än på detta lilla mästerverk om alienation och existentiell kollaps.

5. Sommardröm i grått

År: 2017

Album: Evig himmelsk fullkomning

– En vacker hymn om det som varit men gått förlorat, den man var och som man inte längre är och om spillrorna man försöker pussla samman igen. Lika skör som den är storslagen, lika obönhörligt sorgsen som den är full av hopp. Och vid 8:40-strecket river Ossler av vad som mycket väl kan vara sitt livs mest känslosamma solo. Bara en sån sak!

4. Borra hål

År: 2008

Album: Ett brus

– Jag började att upptäcka Ossler på allvar i samband med Sällskapet-plattan, 2007. Jag hade förstås hört honom på diverse Thåström-plattor och -konserter, men 2007 var polletten på god väg att trilla ner på allvar. Samma år köpte jag skivan Desorienterad, Osslers andra sologiv, på grund av Thåström-duetten (som förstås var en kandidat till denna lista). Året därpå utannonserades nya skivan Ett brus, och Borra hål släpptes som ett första smakprov (var det på Myspace?). Och jag blev Ossler-fan på livstid. Jag hade inte hört något liknande. Såhär lät ju inte Desorienterad! Min främsta referens var Sällskapet, men detta var ju inte elektroniskt. Men det var lika mystiskt, lika suggestivt. Texten förstod jag inte mycket av (det gör jag inte i dag heller), men likväl var den fängslande – om tyska aggregat, nysmorda maskiner, och så det där nästan hotfulla, egendomliga påståendet om att ”jag har kommit för att borra hål”. För att inte tala om de underbara, gränslöst gnissliga gitarrerna. Inget annat låter så. Ossler har ett uttryck vars like man kan leta sig galen efter. Det uttrycket finns bara i en enda man. Och i Borra hål hörs det tydligt.

 

3. Fars dag

År: 2013

Album: Stas

– En disig och tremolo-mullrig vals om förlust och den eviga frågan: vad händer sen, på andra sidan? Finns det ens en andra sida? ”Den som verkligen vet finns ju inte längre kvar, han har gått över bron, samma väg som min far.” Ett otroligt stämningsstycke från vad som kan vara det svenska tiotalets mest sorgtyngda platta, Stas.

 

2. Lergraven

År: 2008

Album: Ett brus

– Ossler själv har liknat sitt sound vid en skånsk leråker i november, och på ingen annan låt än Lergraven passar den beskrivningen bättre. Öppningsraden sätter tonen direkt: Dimman ligger tät över åkern. Parat med darret i Osslers gitarr och Christian Gabels suggestiva, försiktiga trumkomp öppnas en lerig, kall och osäker värld upp. Diktjaget sitter kontemplativ vid köksbordet med en flera timmar gammal, och urdrucken, kaffekopp framför sig. Han tänker tillbaka på en bror han haft, men som mystiskt drunknat i en lergrav ute på ön. På andra sidan fönstret är tillvaron målad med tjock, mjölkgrå färg och det är som om tiden inte rör sig alls. Lergraven är en av Osslers obehagligaste och råaste låtar – både vad gäller text och musik (lyssna på gitarrerna ungefär tre minuter in och hör Ossler och Conny Nimmersjö karva sig igenom mardrömmen). Låten handlar mer om att blint och desperat leta efter något essentiellt i en värld som endast ter sig mörk och svåråtkomlig och som hur lätt som helst kan sluka den som släpper på garden, än om en bror som på ett märkligt sätt försvunnit eller drunknat. I intervjuer har Ossler berättat att lergraven existerar (på Ven, där även Lergravsvägen finns), och en bror har han – men han är i livet. I den osslerska världen är verklighet något illusoriskt och formbart. Vad som är sant, stabilt och tryggt är alltid högst oklart.

 

1. Helsingborg

År: 2017

Album: Evig himmelsk fullkomning

– Om att genom att söka sig tillbaks till dåtiden försöka hitta svar i nuet. Vad gick fel? Varför? Varför täpps vissa hål aldrig igen? Varför är jag som jag är? Var hör jag hemma? Också en låt om saknad, om varför vissa människor dröjer sig kvar i en. Funderingar man som kännande och tänkande människa aldrig riktigt lyckas skaka av sig. I Osslers händer blir de till en atmosfärisk ballad så vacker att till och med fåglarna på himlen stannar upp och måste lyssna. Lyssna på den majestätiska synthen i introt, lyssna på de patenterade, skärande gitarrerna som i introt skapar kontraster och sedan dröjer sig kvar och skapar oro i allt det vackra och atmosfäriska. Lyssna på de försiktiga, men markerade trummorna, och på Amanda Wernes lika sensuella som spöklika bakgrundssång.

Låtar som den här finns det inte för många av, det är ett som är väldigt säkert. Jag skulle inte bli förvånad om Ossler framöver lyckas toppa Helsingborg, men tills vidare är det hans allra bästa låt.

* * *

Tack och grattis igen.