Dags att nyansera bilden av a-ha: Deras 20 bästa låtar rankade

I samband med att SVT visar den sprillans nya dokumentären om a-ha har jag tagit på mig att lyfta fram och nyansera bilden av detta fantastiska popband. För min mening är a-ha tidernas kanske mest underskattade, missförstådda och förbisedda popband. Så många har bara hört (den visserligen magiska) popsingeln och miljonsäljaren ”Take On Me” och trott att a-ha är ett one-hit-wonder som bara gjorde catchy pop. Inget kunde vara längre från sanningen. Bakom grabbarnas tjejtjusar-looks och denna monsterhits oemotståndliga melodi döljer sig djup och otröstlig nordisk melankoli, och en repertoar som bjuder på ett pärlband av mästerliga låtar, de flesta drömska och vemodiga.

a-ha har alltid haft mer gemensamt med anglosaxiska mörkermän och vemodsivrare med smak för dramatik, som Echo & the Bunnymen, The Church och Morrissey, än med till exempel flickfavoriterna Duran Duran de oftast förknippas med. Med den här listan vill jag lyfta fram det a-ha. Ett a-ha bortom Smash Hits- och Okej-omslag och skrikande tonårstjejer.

Själv upptäckte jag a-ha när jag som 15-åring kring millenieskiftet var i en djupt sökande period, utforskandes massor av olika genrer. Jag fastnade bland annat för synthpoppen, men kanske allra mest för just a-ha och deras debutalbum Hunting High and Low. Det skulle dock ta ytterligare några år innan jag, tack vare en hyllande krönika av den mästerlige skribenten Carl Reinholdtzon Belfrage i Nöjesguiden någon gång i början av 2007, fick upp ögonen för hela deras repertoar. Deras varmkalla och elektroniska ljudbilder, deras melodier genomdränkta i sorg och texter om att som Sisyfos kämpa sig uppför livets många uppförsbackar, om att stå utanför och se på, om kärlek som allt som oftast går om intet, var precis vad jag behövde höra vid den här tiden (även det en sökandeperiod). Sedan dess har jag aldrig riktigt släppt dem. Som så många andra band jag älskar kan de vara ifrån skivtallriken under perioder (ibland långa sådana), men när jag är på humör för vemodig pop finns det inget band jag hellre vänder mig till än a-ha.

Nedan följer en topp 20-lista över a-ha:s bästa låtar. Spellista längst ner. Varsågoda.

20. ”What There Is

År: 2009

Album: Foot of the Mountain

Foot of the Mountain var bandets första rena synthpop-album sedan 80-talet. Materialet var naturligtvis inte lika starkt som då, men någon egentlig brist på bra låtar var det inte. Bäst är sannolikt halvballaden ”What There Is”.

19. ”Butterfly, Butterfly (The Last Hurrah)

År: 2010

Album: 25

– Menad som en avskedssingel, den enda nya låten från samlingsplattan 25, släppt i samband med att a-ha gjorde vad som sades vara sin sista turné. Så blev det förstås inte, för bandet återförenades inte många år senare. Icke desto mindre är detta en magnifik och mollstämd midtempolåt i vacker synthskrud. Klassisk a-ha.

18. ”Make It Soon

År: 2005

Album: Analogue

– Albumet Analogue var till soundet sett en snygg avvägning mellan a-has moderna och mer gitarrbaserade sound och deras ursprungliga elektroniska. Dessvärre svajade det rejält bland låtmaterialet. Men allt var långt ifrån svagt. En riktig pärla är ”Make It Soon”, som perfekt binder samman gitarrer med synthar. Börjar subtilt och försiktigt för att sedan explodera i distorsion.

17. ”East of the Sun

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– Ett nytt årtionde, ett nytt sound. Med fjärde plattan ville bandet åt ett mognare, mörkare sound, mer i linje med det de hörde i sitt inre. Syntharna fick därför kliva tillbaka för ett lite mer organiskt uttryck. Resultatet blev ganska lyckat, ur ett konstnärligt perspektiv, och de fick dessutom en hit med sin utmärkta cover på Everly Brothers balladklassiker ”Crying in the Rain”. Bland övriga höjdpunkter märks också bland annat det nedtonade, närmast akustiska och bluesiga titelspåret. Ett styrkeprov som visade att a-ha hade en bredd man kanske inte hade räknat med.

16. ”Lifelines

År: 2002

Album: Lifelines

– År 2000 gjorde a-ha comeback efter sju års tystnad. Vuxenpop stod på menyn och lite för ofta lät det oförargligt och vänt. Men även oförarglig och vän musik kan vara briljant. Lyssna bara på fantastiska ”Lifelines”. Hade kunnat platsa på kents Vapen och Ammunition.

15. ”Locust

År: 1993

Album: Memorial Beach

Memorial Beach är a-has märkligaste platta. Moody och avig så det förslår, i något skumt gränsland mellan Bowie, den amerikanska södern och klassiska a-ha-melodier. Knappt en synth så långt örat kan nå och lite för många bredbenta och tidstypiska gitarrer, och flickorna som skrek sig hesa efter bandet på 80-talet lär knappast ha brytt sig nämnvärt – och inte främst för att de vid det här laget hade annat att tänka på. Men det är långt ifrån en dålig skiva. Knappast ens a-has sämsta. Och bland höjdpunkterna hittar vi denna fenomenala och mycket suggestiva låt, om ett tillstånd i skriande behov av radikal förändring. Otroligt snygg!

14. ”Here I Stand and Face the Rain

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– a-has debutalbum är ett så gott som fläckfritt popalbum och höjdpunkterna är många. En av dessa är det dramatiska och atmosfäriska avslutningsspåret. Redan här hör man hur pass mycket mer ambitiösa och djupsinniga a-ha var jämfört med övriga tonårsidoler på den tiden. Att detta aldrig riktigt gått in hos folk är obegripligt.

13. ”Memorial Beach

År: 1993

Album: Memorial Beach

– Mer moody och suggestiva tongångar från underskattade femte plattan. Detta är ett slags belöning för de som vill och orkar gräva djupt i bandets katalog. a-ha har gott om sådana belöningar.

12. ”I’ve Been Losing You

År: 1986

Album: Scoundrel Days

– Även om debutplattan från året innan var betydligt mer ambitiös och mogen än dess rykte gjorde gällande var det inte nog för grabbarna. På uppföljaren Scoundrel Days är ambitionsnivån uppskruvad ytterligare och mycket av popmusiken har fått stryka på foten till förmån för drömskare, mörkare låtar – och, som i fallet med hitsingeln ”I’ve Been Losing You”, vemodig rock. Återigen hör man David Bowie, och även framtida dysterkvistar som Placebo och kent.

11. ”Waiting For Her

År: 1990

Album: East of the Sun, West of the Moon

– En fenomenal, djupt atmosfärisk och hjärtskärande vemodig ballad om en relation bortom all räddning. a-has klassiska 80-tals-sound möter det nya uttrycket.

10. ”Summer Moved On

År: 2000

Album: Minor Earth, Major Sky

– a-has comebacksingel efter sju års bortavaro är ett mästerstycke inom den vemodiga poppen och ett sanslöst prov på Morten Harkets makalösa pipa. Lyssna på falsetterna, lyssna på hur länge han håller tonerna, lyssna på kraften. Ett utmärkt exempel på någon som har båda tekniken och hjärtat.

9. ”The Blue Sky

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En popbagatell kan tyckas, men samtidigt så otroligt atmosfärisk och med en av Paal Waaktar-Savoys bästa texter om utanförskap. Tidlös både vad gäller musik och budskap.

8. ”Out of Blue Comes Green

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– Sophisto-pop på skyhög nivå, med en sångmelodi att dö för. Bandets tredje platta är, de få, men skyhöga, topparna undantagna, utan tvekan en av deras allra sämsta och det kändes som att de hade målat in sig i ett omöjligt hörn. Men, som sagt, topparna är inte att leka med.

7. ”Cosy Prisons

År: 2005

Album: Analogue

– Fantastisk synthballad om att leva med en rädsla för livet. Återigen med en av bandets allra starkaste sångmelodier, återigen med en av Harkets snyggaste falsetter.

6. ”Take On Me

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Den må ligga till grund för a-has orättvisa rykte om sig att vara ett one-hit-wonder-band, men det går inte att komma ifrån att detta är en perfekt poplåt. Från den molliga melodislingan, till sångmelodin och texten om ung och klumpig kärlek – det är lätt att förstå varför ”Take On Me” är en av 80-talets största och mest bestående hits.

5. ”Living a Boy’s Adventure Tale

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Episkt och bitterljuvt när a-ha tonsätter och besjunger en ung mans alienation och kärlekslöshet. En av bandets allra starkaste melodier, och vid 3:50-strecket och typ 13 sekunder fram bjuder Morten Harket på en av sina mäktigaste och mest imponerande sånginsatser.

4. ”Hunting High and Low

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– En perfekt blandning mellan lågmäld akustisk ballad och melodramatiskt synth-epos, hela tiden med brännande närvaro, hela tiden med sårigt hjärta, hela tiden ytterligt atmosfäriskt.

3. ”The Sun Always Shines on TV

År: 1985

Album: Hunting High and Low

– Debutalbumets mest ambitiösa stund är lika mycket en explosiv och symfonisk synth- och gitarrurladdning som en djupt sorgsen och lågmäld historia om depression, längtan och om att aldrig riktigt känna sig hemma eller till rätta. Hänförande!

2. ”Manhattan Skyline

År: 1986

Album: Scoundrel Days

Scoundrel Days största och mest ambitiösa stund hämtar viss inspiration från nyss nämnda ”The Sun Always Shines” i sitt sätt att varva skörhet med explosivitet. Verserna är atmosfäriska och genomsyrade av ett otröstligt vemod, medan refrängerna är kärva som granit – men det håller ihop. För precis som i verkliga livet sitter ju sorgen inte sällan sida vid sida med frustrationen, och de båda känslorna triggar varandra, flyter in i varandra. a-ha vet hur man skapar bitterljuva och atmosfäriska epos och ”Manhattan Skyline” är ett utmärkt exempel på det, men ingenstans än i nästa låt blir det faktumet tydligare…

1. ”Stay On These Roads

År: 1988

Album: Stay On These Roads

– I min mening är ”Stay On These Roads” den drömska, vemodiga och atmosfäriska poppens magnum opus. Allt, från det dramatiska, olycksbådande och samtidigt fruktansvärt vackra ovädersarret, den djupa sorgen i sångmelodin och i synthslingan som löper genom hela låten, till Mortens sköra röst, hjälper till att göra detta till ett mästerverk i genren. Detta är musik för drömmare, för romantiker, för ensampromenader längs en öde kustremsa i november, för allt man älskat som gått förlorat. a-ha kommer aldrig att toppa ”Stay On These Roads”, men vad gör det när ingen annan heller kommer göra det?

Bäst just nu: september 2017, del 1

Attachment-1-10

 

Efter ett litet uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Och det är storartade tider för en musikälskare. Här är sju låtar som motiverar det påståendet:

a-haThis Is Our Home

– Nästa månad släpper ett av historiens mest underskattade och missförstådda popband ett livealbum med avskalade versioner av några av sina mest klassiska låtar. Med på skivan finns även en ny låt vid namn This Is Our Home. Och med den visar a-ha än en gång upp sin oklanderliga fingertoppskänsla för über-melankolisk popmusik. This Is Our Home har en melodi som Jocke Berg skulle sälja merparten av sina designerkavajer för.

 

The National Walk It Back

– Knappt sedan Oasis glansdagar har världens största band också varit det bästa. Men så är fallet just nu. The National är sannolikt både störst och bäst, och så har det sett ut de senaste åren. Sleep Well Beast är ett av årets hittills tre bästa album, och The Nationals bästa sedan 2007 års mästerverk Boxer. Jag skulle kunna välja i stort sett vilken låt som helst från plattan, men jag stannade vid Walk It Back. En låt om att till varje pris undvika att bli totalt knäckt, om att vara i krig med sig själv och sina gnagande tankar.

I can’t stay in
And I can’t come back
I just keep awake 
And I won’t react
I walk through Lawrence town
Along the tracks
My own body in my arms
But I won’t colapse
So don’t go dark on me

 

Club 8Breathe

– Ett av Labradors flaggskepp och allra skickligaste popkreatörer överraskar stort med senaste singeln Breathe – som visar sig vara ren och skär ambient av allra vassaste sort. Det här är så långt man rimligen kan komma ifrån t.ex The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming från 2007, eller syntpopen på förra plattan Pleasure från 2015. Singeln Lost från tidigare i år drog åt samma håll, men Breathe är en förbättring, fördjupning och ett finslipande man bara måste lyfta på hatten för. Fruktansvärt bra.

 

Alice BomanDreams

– Alice Boman är tillbaka och det är tamejfan på tiden. Och vilken återkomst sedan! Låten, som gör skäl för sin titel, är en drömsk och skör ballad om förlust och om att kravla sig tillbaka. Sorg och hopp på tre väldigt vackra minuter. Välkommen tillbaka, du har varit saknad.

 

Susanne Sundfør Undercover

– Sundførs nya album heter Music For People In Trouble, och med den titeln understryker hon något av det viktigaste musiken är och kan vara, nämligen något att ta till när livet försatt en i knipa. Och lyssnar man skivan, och inte minst höjdpunkten Undercover, hör man att hon menar allvar med titeln. Det är varm, innerlig musik, som inte hymlar med djävulskapen i livet, men som också erbjuder tröst och kärlek.

 

Deptford GothYou Can’t Paint it All

Daniel Woolhouse har släppt vad som troligtvis är sin hittills bästa låt. Man är van vid att få suggestiva och förvridna (och förbaskat fina) soulballader från honom, men här levererar han vad som måste ses som en närapå rak popballad. Jag säger närapå, för den innehåller en del experimentella inslag, så räkna inte några spelningar på reklamradion, men samtidigt är det en låt som många kan och bör uppskatta. Om de hör den.

 

R.E.M.Mike’s Pop Song

– Veckans oldie är både gammal och ny(utgiven). Inom kort släpper R.E.M. en jubileumsutgåva av sitt klassiska album Automatic for the People, som i år firar 25 år. Med på plattan finns två outgivna låtar, bland annat Mike’s Pop Song. Visserligen hör man att det är en demo, men samtidigt är låtkvalitén såpass hög att många band, med rätta, hade gett ut den som singel. Men R.E.M., som samma år ger ut tidlösa klassiker som Everybody Hurts, The Sidewinder Sleeps Tonite och The Man on the Moon, väljer att förpassa den till arkivet. 25 år senare får den upprättelse. Det är suverän, jangly gitarrpop från ett av banden som verkligen visste hur det skulle låta.

 

Jag kan bara säga varsågoda. Här har ni fått sju(!) makalösa poplåtar.

Fotot är mitt.