Benjamin Tod – Songs I Swore I’d Never Sing
Med drygt två månader kvar av året kommer så äntligen en skiva som slår ens värld i bitar. Helt och hållet akustiska Songs I Swore I’d Never Sing, Benjamin Tods tredje soloalbum och första sedan A Heart of Gold Is Hard to Find från 2019, är skivan, som med små medel, gör just det. Här vänder Tod, den alternativa countryns allra finaste låtskrivare, ut och in på sitt liv, sina brister och tillkortakommanden och sjunger naket och uppriktigt, men med en poets känsla för ord och form, om att leva ett liv där folk dör ifrån en, missbruket bara är en lina eller en flaska bort, moral och godhet är något man måste kämpa för att upprätthålla och aldrig ta för givet, och där kärlek och att gå rakryggad vinner alla segrar i slutändan. Lyssna på mästerverket ”Wyoming”, ett slags sista vilja och testamente, och de obönhörligt uppriktiga öppningsraderna: Well, men like me probably die alone/With some broken dream on a dusty road/And it may be sad/But so is everything that’s true. Lyssna på ”Mercy Bark”, om förluster man aldrig återhämtar sig från. Lyssna för allt du är värd på magnifika ”Dark Before the Dawn” och lär dig ett och annat om hur man tar sig upp från den bottenlösa botten och om hur det känns att äntligen hitta sin plätt på jorden. I’m living clean, oh, I’m getting redeemed on this land. Lyssna på Songs I Swore I’d Never Sing och låt dig förloras i ett album där allting finns med av ren och skär nödvändighet, där varje textrad är en exorcism och inga toner eller melodier, hur briljanta de än må vara, betyder mer än detta behov av att rensa själen på allt slagg.
Detta är årets första (enda?) fullpoängare och jag känner tacksamhet och vördnad inför Benjamin Tod som skänkt oss musik av denna kaliber. Det är det ytterst få som förmår.
Betyg: 10/10
Bästa låt: ”Wyoming”
Om ni gillar detta: Benjamin Tod – A Heart of Gold Is Hard to Find, Jason Molina – Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go
Chris Canterbury – Quaalude Lullabies
Louisiana-sonen Chris Canterbury är en annan som var dag stirrar missbruk och jävelskap i vitögat. Det är en konstant kamp, och en kamp som får breda ut sig på nya albumet (med den mycket passande titeln) Quaalude Lullabies. Här är återfallet ständigt ett hot, likaså hjärtesorg och spelningar där publiken valt att stanna hemma. Men folk tror på honom, även om han själv inte längre är så säker. Canterbury ramar in sina kompositioner i klassisk, om än stundtals ömsom soulig, ömsom bluesig, countryskrud och tankarna förs till samtida giganter som Cody Jinks, som i ”Kitchen Table Poet” och hädangångna ikoner som Merle Haggard, som i ”Over the Line”.
Detta är musik för, av och om människor med väldigt mänskliga problem, många mil från storvulna pretentioner och gester. Vi har hört det förr, men det blir aldrig omodernt, även om det ibland kan kännas väl bekant.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”The Devil, the Dealer and Me”
Om ni gillar detta: Cody Jinks – The Wanting
482 MHz 