Epilogen – Den tysta massan (album)
Mitt nya svenska favoritband heter Epilogen. Bakom detta mycket postpunkiga namn döljer sig stockholmarna Jakob Berglund, sång, synthar och maskiner, samt Anders Carlström, på gitarrer och bas. Det hela känns influerat av mästare som Ossler och Sällskapet, när gitarrerna och elektroniken sprakar ikapp och rytmerna maler långsamt och monotont, och Berglund sjunger sina kolsvarta, långsamma sånger om vad som närmast måste förklaras som existentiell utplåning. Men till skillnad från hos Ossler finns här ingen bot eller bättring, inget hopp eller spricka där ljuset kommer in. Inte ens i kärleken, som i ”En kärlek” beskrivs som kall som graven (inte plattans vassaste textrad, men får fungera som exempel). Pretentiöst, kanske, men som alltid blir jag glad när pretentioner bärs upp av en uppriktighet. Och på Den tysta massan finns det, för det mesta, gott om just uppriktighet. Uppriktighet och en oantastlig känsla för post-industriella och sotsvarta sånger och ljud. Allra bäst är sannolikt den långsamma, nakna öppnaren, ”Prologen”, samt eposet ”Män utan minne” – en till en början känslig ballad om upprättelse, men som mynnar ut i hotfull – och mycket mäktig – dark ambient.
Ska jag klaga på något på plattan är det väl det att texterna ibland hade kunnat jobbas igenom något varv till. Ibland blir de lite väl ”nu jävlar ska jag vara svår”. Men oftast sitter även de, och summa summarum är detta ett av årets allra bästa svenska album.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Män utan minne”
Om ni gillar detta: Ossler – Regn av glas, Sällskapet – Sällskapet
I slutet av oktober överraskade Sigur Rós-frontaren Jónsi med ett nytt album. Obsidian, hans tredje soloalbum, flög under radarn för de flesta, vilket är synd, för det är en alldeles utmärkt ambient-platta.
Jónsi komponerar sina eteriska vildmarkshymner med varm, böljande elektronik, och världen man faller ner i må vara regnpiskad, men naturens klaraste färger bryter igenom det grå – melankolin må vara den förhärskande känslan, men den lämnar en med hopp snarare än förtvivlan. Och det är den dynamiken som bär plattan – samma dynamik man finner på Sigur Rós bästa plattor. Mäktigast blir det på ”Ambrox”. Där skär Jónsis kristallklara falsett som iskallt källvatten genom våra novembertunga och utslitna kroppar och själar, och på himlen börjar grånaden med ens krackelera. Det är ett fantastiskt musikstycke.
På minussidan kan nämnas att plattan ibland blir lite väl meditativ och på gränsen till new age. Då glömmer jag bort att jag överhuvudtaget lyssnar på något och mitt fokus sviker. En skiva på över en timme har inte råd med sådana misstag. Ska man pressa albumformatet så långt vill det till att man har material som är starkt nog plattan igenom. Det finns gott om dynamik vad gäller stämning och känsla (vilket jag var inne på ovan), men lite mindre av den varan när det kommer till kompositionerna. Lyckligtvis väger fördelarna tyngre och är fler till antalet än nackdelarna, och Obsidian är till syvende och sist ett mycket bra album.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Ambrox”
Om ni gillar detta: Rafael Anton Irrisarri – A Fragile Geography
Azure Blue – ”Define Your Dreams” (singel)
– Tobias Isaksson firar tio år som Azure Blue, och han gör det med att skicka ut sin bästa låt på åratal. Den synthpoppiga ljudbilden vi är vana vid från Isaksson har polerats och snyggats till, men det låter aldrig överproducerat och Isakssons närvaro är total. Hans gladsorgsna vemod blöder ut genom högtalarna och smittar mig. Jag vet varken ut eller in. Närvarande är också hans makalösa känsla för magisk popmelankoli och sångmelodier som kan ta knäcken på vem som helst. Ja, ni förstår ju själva – detta är förstklassig alternativpop, och Tobias Isaksson visar att han alltjämt tillhör genrens toppskikt i detta land.
Bloc Party – ”Traps”
– Engelska postpunkarna i Bloc Party släppte ett av 00-talets bästa och mest tongivande indiealbum i form av debuten Silent Alarm. Sedan dess dog deras relevans snabbt ut i takt med att uttrycket och soundet blev alltmer elektroniskt. Nu är de tillbaka med en ny singel – och ett nygammalt sound. Borta är syntharna och återigen är de taggiga postpunkgitarrerna i förgrunden. Men är det bra? Nja. Vi har det förr, och vi har hört bättre förr – från deras konkurrenter, deras förebilder och inte minst från dem själva. Är en trött och stabbig upprepning av gamla meriter det bästa de kan åstadkomma i form av en comeback, well…då kan det kvitta.
Berlinska experimentella drone-bandet zeug släpper snart albumet Womb, och mäktiga ”Hazeover” är sista smakprovet därifrån. Låten, som klockar in på strax under halvtimmen, genomgår under sin långa speltid en rad skiftningar. Mörkerjazz med inslag av tidiga Nick Cave, gothigt malande och mässande som för tankarna till de mest experimentella av de mörkare postpunk-banden i England tidigt 80-tal (Struggler, In Camera osv) och rundas av med tung drone-rock. Hela halvtimmen igenom är det intressant, hypnotiskt och väldigt, väldigt bra.
482 MHz 