I fem långa år har man gått och väntat. På de varmkalla taggtrådsgitarrerna, på stålverksklangerna och högspänningselektroniken. På de där tonerna som bättre än någonting annat gestaltar skymningen som vårt Europa hopplöst sitter fast i. I fem långa år har man väntat på Sällskapets tredje platta. Nu är den här. På fredag, 16/3, släpps Disparition.
En hel del har förändrats sedan 2013 års Nowy Port. Grundaren och sångaren Joakim Thåström är inte längre fast medlem. I stället sjungs merparten av låtarna på plattan av Berlin-baserade sångerskan Andrea Schroeder – på tyska. Vi var många som fick lite magknip när detta tillkännagavs hösten 2016, men det krävs inte många lyssningar innan den känslan är som bortblåst. Schroeder vet hur man förvaltar Sällskapet-soundet. Hon sjunger med en gränsgångares röst, likt den hos landskvinnan Nico. Hon flyter otvunget och mellan vår värld och den hinsides, och jag kan inte föreställa mig en röst – möjligen med undantag för just Thåströms – som bättre hade kunnat ikläda sig Pelle Osslers och Niklas Hellbergs europeiskt vemodiga och karga ljudbilder.
Och just ljudbilden på albumet är något som känns igen. Även om kompositionerna till stor del drar mer åt låthållet än på tidigare skivor (utan att för den skull trilla in i någon vers-refräng-vers-mall!) känner vi igen den värld Ossler och Hellberg skapar. Med sitt patenterade maskinella driv, som är lika suggestivt och subtilt som det är kärvt och hotfullt, framställer de en monokrom värld av glas, betong, fuktig asfalt, överhettad diesel och disiga hamnkranar. Och så ibland gnistrar en ljusskärva till, om så bara likt reflektioner i en vattenpöl. Skivan är producerad av Sällskapet själva, och mixad i Hansa Tonstudio, Berlin, av maestron Michael Ilbert. Och man måste lyfta på hatten åt samtliga inblandade – för detta är i det närmaste ett ljudmässigt mästerverk. Perfekt balanseras de skarpa gitarrljuden, den mullrande maskinbasen och elektroniken, med Andreas sång, och jag försöker förgäves att komma på när jag senast hörde en skiva – där nämnda herrar inte var inblandade – som lät såhär bra. Varje pianoackord, varje vridning på varje ratt och varje furiöst utfall mot gitarren tas till vara på och vägs på guldskål. Resultatet blir därefter.
Men hur är det med låtmaterialet, undrar ni? Det är starkt, ska jag säga er. Mycket starkt. Inledande trojkan Disparition, Pt. 1 – Morgenlicht – Die Zeit vergeht rör sig mellan smygande lågintensitet och kokande feberpuls. Mittpartiet, bestående av Westerplatte, L’Autostrada och Wandler, utgör emellertid plattans koncentrerat starkaste stund. Instrumentala, dova Westerplatte är ”gamla” Sällskapet, och en låt som med sitt maskinella, malande stöveltrampsbeat perfekt levandegör minnet av nazisternas övergrepp på Polen 1939, på halvön utanför Gdansk med samma namn. Westerplatte följs sedan av vad som måste betraktas som årets hittills mäktigaste låt – L’Autostrada. Från introts ritual-rytmer, fräsande syntar och Osslers åskmolnsgitarrer, till Schroeders mässande sång. Och så från ingenstans dyker han upp – maskinisten från Högdalen. Som en osalig ande fladdrar Thåström sedan in och ut ur L’Autostrada. Han låter lika unikt och förbannat hungrig och angelägen som vanligt. Och hans blotta närvaro skänker minst två ton extra tyngd och emfas åt en låt som redan är allt man vågar önska sig. Och har Ossler någonsin spelat mer emotionell eller sårbar gitarr än vad han gör vid 2:58-strecket? Jösses, vad fint. Från denna omtumlande upplevelse tas vi till Wandler. Det är ingen lätt uppgift att följa en mästerlig låt som L’Autostrada, men Wandler gör ett finfint jobb. Schroeder sjunger om en drömvärld där verklighet och dikt flyter samman, och Hellberg och Ossler tonsätter detta ypperligt med skarp och industriell perkussion och subtila gitarr- och syntfigurer. Efterföljande Waltzer påminner oss sedan om den nyss nämnda europeiska skymningen, och låter som om Leonard Cohen gjort en låt ihop med Blixa Bargeld, med Niklas Hellberg på piano. Tiefenrausch, skivans näst sista låt, är en annan höjdpunkt. Med porlande, puttrande elektronik och drömlik stämning skapas ett kvintessentiellt berlinskt sound, minnande om Bowie och Eno, som just dessa ljudmakare skulle betalat dyrt för 1977 – eller 2018, om så var fallet! Skivan avslutas sedan med Disparition, pt. 2. Schroeder sjunger med sin ömtåligaste röst och man slussas motvilligt ut ur Sällskapets värld, till ljudet av ödsliga pianotoner och gitarrer som ömsom smeker, ömsom hugger i en.
Jag har till leda pratat om vad Sällskapet betyder för mig, så jag skippar det, den här gången. I stället trycker jag för femtielfte gången på ”play”, och önskar (kanske förgäves) att det inte ska ta fem år till nästa platta. Och så säger jag tack.
Betyg: 9/10
Bästa låt: L’Autostrada
Om ni gillar detta: Sällskapet – s/t, Andrea Schroeder – Where the Wild Oceans End, Ossler – Evig Himmelsk Fullkomning, Citizen H – Transference
482 MHz 