Recensioner: 2022-04-02

No Suits in MiamiNothing Ever Happens (album)

– Med nya plattan, uppföljaren till 2019 års lysande debut I Hope That No One Sees Me, fortsätter lundabandet No Suits in Miami på den inslagna vägen. Det låter fortsatt som en blandning mellan det tidiga 90-talet och skivbolag som Sarah Records och svenskt 00-tal, med smakfulla inslag av både Johnny Marr och Robert Smith. För det mesta är det lika briljant och hjärtekrossande som vanligt, och särskilt singlarna bränner till – låtar som ”Buffy” och ”The Robins Sang” tillhör det bästa bandet spelat in – men jag förvånas över att plattan faktiskt innehåller vad som känns som utfyllnad. Det har jag aldrig tidigare varit med om när det kommer till NSIM. Hur jag än försöker kan jag inte få låtar som ”Couldn’t Say”, ”Sunday” och ”Stay Here” att fastna. Det är inga dåliga låtar – sådant sysslar inte NSIM med – men de är långt under bandets guldskimrande snitt. Men detta till trots är NSIM i mitt tycke landets bästa gitarrpopband och jag fortsätter hålla fanan högt.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Buffy”

Om ni gillar det här: No Suits in Miami – I Hope That No One Sees Me


Premiere – ”Sunkissed

Två år sedan senaste släppet (den magnifika singeln ”Motivation”). Två år är lång tid, men stockholmsslynglarna i Premiere skyndar långsamt, och de släpper inget som inte bränner hål i en. Med nya singeln ”Sun Kissed” cementerar de sitt uttryck, skapat från 90-talets dance och house och lika kaxig som drömsk och vemodig indie från 00-talets Göteborg, och understryker på nytt att vill man ha indie som känns längst in i maggropen är det till Premiere man ska vända sig.


Bauhaus – ”Drink the New Wine

Goth-pionjärerna Bauhaus gör comeback med ny musik för första gången på 14 år – och de imponerar. Låten är baserad på ett beat av trummisen Kevin Haskins. När låten sedan skulle skrivas fick övriga medlemmar en minut var att göra vad de ville med, men med förutsättningen att de inte delade sina idéer med varandra. Kvartetten satte sedan ihop låten och skrev crescendot. Vidare är låten inspirerad av när André Breton, Marcel Duchamp, Jacques Prévert och Yves Tanguy tillsammans skapade cadavre exquis-tekniken, som går ut på att ett gäng konstnärer tillsammans skapar ett verk sekventiellt. Ja, ni hör ju själva. Det är pretentiöst och artsy så det förslår – men oj vad bra det är. Det hade varit lätt för Bauhaus att antingen ”rehasha” det de gjorde för 40 år sedan eller sko sig på det som unga band och efterföljare som Boy Harsher, Lebanon Hanover eller Tempers gör idag, men nej. Drink the New Wine är något helt annat och har mer med Bowie anno Blackstar att göra, fast ännu underligare, ännu mer artsy, ännu mer moody. Fantastiskt!


Harriet Nauer – ”A Brief Moment

Svenska singer-songwriter- och folkscenens vackraste röst tillhör sannolikt Harriet Nauer. På nya singeln, det första smakprovet från en kommande EP, sjunger hon modigt om självmord och om att bli kvar när någon väljer att avsluta sitt liv, men hon gör det helt utan att bli morbid eller romantiserande och utan att vältra sig i svärtan. Snarare är ”A Brief Moment” varm och trösterik, med ett luftigt och atmosfäriskt sound som för tankarna till Tracy Chapman, akustiska Springsteen och Azure Ray.


Vincent Neil Emerson – ”Son of a Bitch

– Countrymusiken, min, sedan nästan två år, största kärlek, mår förträffligt. Särskilt den kärva, aviga och alternativa varianten, som hämtar inspiration från Townes, Willie, Waylon och Merle, för att nämna några. En av de främsta fanbärarna heter Vincent Neil Emerson, bördig, precis som tre fjärdedelar av ovanstående gubbar, från Texas. Nya singeln är en akustisk slow-burner av yppersta snitt, där Emerson med skärande närvaro besjunger kärlekslöshet, otur och självförebråelser. Man sitter som på nålar och lyssnar på varenda stavelse, tar in varenda fras, för man vet att det är sanningar, idel sanningar, som kommer ut ur Emersons mun och gitarr. Precis som det ska vara när det kommer till country, alltså.

Recensioner: 2021-11-26

Epilogen Den tysta massan (album)

Mitt nya svenska favoritband heter Epilogen. Bakom detta mycket postpunkiga namn döljer sig stockholmarna Jakob Berglund, sång, synthar och maskiner, samt Anders Carlström, på gitarrer och bas. Det hela känns influerat av mästare som Ossler och Sällskapet, när gitarrerna och elektroniken sprakar ikapp och rytmerna maler långsamt och monotont, och Berglund sjunger sina kolsvarta, långsamma sånger om vad som närmast måste förklaras som existentiell utplåning. Men till skillnad från hos Ossler finns här ingen bot eller bättring, inget hopp eller spricka där ljuset kommer in. Inte ens i kärleken, som i ”En kärlek” beskrivs som kall som graven (inte plattans vassaste textrad, men får fungera som exempel). Pretentiöst, kanske, men som alltid blir jag glad när pretentioner bärs upp av en uppriktighet. Och på Den tysta massan finns det, för det mesta, gott om just uppriktighet. Uppriktighet och en oantastlig känsla för post-industriella och sotsvarta sånger och ljud. Allra bäst är sannolikt den långsamma, nakna öppnaren, ”Prologen”, samt eposet ”Män utan minne” – en till en början känslig ballad om upprättelse, men som mynnar ut i hotfull – och mycket mäktig – dark ambient.

Ska jag klaga på något på plattan är det väl det att texterna ibland hade kunnat jobbas igenom något varv till. Ibland blir de lite väl ”nu jävlar ska jag vara svår”. Men oftast sitter även de, och summa summarum är detta ett av årets allra bästa svenska album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Män utan minne”

Om ni gillar detta: Ossler – Regn av glas, Sällskapet – Sällskapet


JónsiObsidian

I slutet av oktober överraskade Sigur Rós-frontaren Jónsi med ett nytt album. Obsidian, hans tredje soloalbum, flög under radarn för de flesta, vilket är synd, för det är en alldeles utmärkt ambient-platta.

Jónsi komponerar sina eteriska vildmarkshymner med varm, böljande elektronik, och världen man faller ner i må vara regnpiskad, men naturens klaraste färger bryter igenom det grå – melankolin må vara den förhärskande känslan, men den lämnar en med hopp snarare än förtvivlan. Och det är den dynamiken som bär plattan – samma dynamik man finner på Sigur Rós bästa plattor. Mäktigast blir det på ”Ambrox”. Där skär Jónsis kristallklara falsett som iskallt källvatten genom våra novembertunga och utslitna kroppar och själar, och på himlen börjar grånaden med ens krackelera. Det är ett fantastiskt musikstycke.

På minussidan kan nämnas att plattan ibland blir lite väl meditativ och på gränsen till new age. Då glömmer jag bort att jag överhuvudtaget lyssnar på något och mitt fokus sviker. En skiva på över en timme har inte råd med sådana misstag. Ska man pressa albumformatet så långt vill det till att man har material som är starkt nog plattan igenom. Det finns gott om dynamik vad gäller stämning och känsla (vilket jag var inne på ovan), men lite mindre av den varan när det kommer till kompositionerna. Lyckligtvis väger fördelarna tyngre och är fler till antalet än nackdelarna, och Obsidian är till syvende och sist ett mycket bra album.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Ambrox”

Om ni gillar detta: Rafael Anton IrrisarriA Fragile Geography


Azure Blue – ”Define Your Dreams” (singel)

– Tobias Isaksson firar tio år som Azure Blue, och han gör det med att skicka ut sin bästa låt på åratal. Den synthpoppiga ljudbilden vi är vana vid från Isaksson har polerats och snyggats till, men det låter aldrig överproducerat och Isakssons närvaro är total. Hans gladsorgsna vemod blöder ut genom högtalarna och smittar mig. Jag vet varken ut eller in. Närvarande är också hans makalösa känsla för magisk popmelankoli och sångmelodier som kan ta knäcken på vem som helst. Ja, ni förstår ju själva – detta är förstklassig alternativpop, och Tobias Isaksson visar att han alltjämt tillhör genrens toppskikt i detta land.


Bloc Party – ”Traps

– Engelska postpunkarna i Bloc Party släppte ett av 00-talets bästa och mest tongivande indiealbum i form av debuten Silent Alarm. Sedan dess dog deras relevans snabbt ut i takt med att uttrycket och soundet blev alltmer elektroniskt. Nu är de tillbaka med en ny singel – och ett nygammalt sound. Borta är syntharna och återigen är de taggiga postpunkgitarrerna i förgrunden. Men är det bra? Nja. Vi har det förr, och vi har hört bättre förr – från deras konkurrenter, deras förebilder och inte minst från dem själva. Är en trött och stabbig upprepning av gamla meriter det bästa de kan åstadkomma i form av en comeback, well…då kan det kvitta.


zeug – ”Hazeover” (låt)

Berlinska experimentella drone-bandet zeug släpper snart albumet Womb, och mäktiga ”Hazeover” är sista smakprovet därifrån. Låten, som klockar in på strax under halvtimmen, genomgår under sin långa speltid en rad skiftningar. Mörkerjazz med inslag av tidiga Nick Cave, gothigt malande och mässande som för tankarna till de mest experimentella av de mörkare postpunk-banden i England tidigt 80-tal (Struggler, In Camera osv) och rundas av med tung drone-rock. Hela halvtimmen igenom är det intressant, hypnotiskt och väldigt, väldigt bra.

482 MHz:s adventskalender: Lucka 4

Azure Blue pressfoto: Daniela Gullström

Tobias Isaksson tillhör det allra finaste vi har i det här landet när det kommer till atmosfärisk, vemodig pop. Som Azure Blue har han släppt en rad plattor som alla slagit rot i mitt melankoliska hjärta. Nu är han tillbaka – och det med julsingeln ”All I Want for Christmas Is My Baby” (ute idag via Hybris)! Och den är lika vemodig och briljant som den pop vi annars är vana att höra från honom. Och eftersom det dessutom varit ont om julkänsla i den här adventskalendern bestämde jag mig för att ta ett snack med Tobias, om nya singeln, julen och julmusik. Varsågoda.


För det första: Du har knäckt mig igen. Du är alltjämt en mästare på melankolisk pop i det här landet.

Tack för de fina orden! Det betyder mycket! Speciellt eftersom jag är inne på lite ny mark soundmässigt!

I din presstext refereras det till en rad inspirationskällor och influenser, men i mina öron låter ”All I Want For Christmas is My Baby” kvintessentiellt Azure Blue. Det går inte att ta miste på dessa molltoner. Däremot är inramningen annorlunda och dina synthar har bytts ut mot ett mer organiskt arrangemang. Finns det planer på att fortsätta med ett sound likt detta även i framtiden? Jag tänker tidiga Scott Walker goes vemodig Dream pop.

Egentligen har jag alltid pendlat mellan mer eller mindre av gitarrer och synthar. Det har varit som ett växelbruk mellan skivorna. Själva arketypen för min första Azure Blue-skiva var ju Roxy Musics Avalon, China Crisis och New Order samt samtida favoriter som The Chromatics och Destroyer. Och jag började ju min bana som singer-songwriter redan som 20-åring men jag har behövt två decennier för att våga nämna Scott Walker som influens. All pop och elektronisk musik jag gjort mellan 2004 och nu har varit ett säkrare kort på många sätt. Det är svårare att skapa organiska ljud och jag spelar ju numera allt jag kan själv och resten programmerar jag. Det kräver en del av mixen. Men jag har övat mig i ett och ett halvt år  genom att spela in demos till ett nytt soloprojekt med organiskt bandsound som ska färdigställas så fort situationen stabiliseras med pandemin. Där kommer jag att inkludera andra musiker! Men det finns flera Azure Blue-låtar i den här stilen som jag siktar på att färdigställa själv inom kort!

Inte nog med att du har skrivit en fantastiskt fin poplåt – du har ju också lyckats med konststycket att skriva en smakfull och tidlös jullåt. Sådana är sällsynta – särskilt nuförtiden. Om man blickar bakåt i historien, vilka jullåtar tycker du håller än idag?

– Tack igen och åter tack! Jag tycker att de flesta av alla gamla tidlösa jullåtar håller sig bara de inte tjatas ut in absurdum som typ Felix Navidad. Nya jullåtar kan var superfina men det är svårt för dem att kvala in bredvid favoritalbumen i samlingen och de låtar som blivit radiostandards. Min heliga graal för julskivor är A Christmas Gift For You From Phil Spector. Elvis, Frank Sinatra och The Carpenters har också julskivor jag återkommer till. I övrigt tycker jag mycket om klassiska julvisor och psalmer som ”Det strålar en stjärna”. Kristen musik är underskattad.

Vad har du själv för relation till julen? Och hur kommer det sig att det blev en jullåt för Azure Blue i år?

Julen har alltid varit min favorithögtid. Ingen annan högtid är lika viktig för mig. Så att maxa stämningen inför jul är en strategi jag lärt mig av min barndomsvän Henrik. Fram med pyntet och spela julmusik hemma. Men det får inte bli för mycket på en gång. Bygg upp det över december och låt julstämningen nå sitt klimax på julafton!

Jag påbörjade den här låten förra året men julstressen gjorde att den inte blev klar och det är jag glad för. Jag har skrivit en massa musik de senaste två åren som känns som en del av en mognadsprocess. Jag har hobbypluggat studioteknik och skaffat nya prylar för att växa som producent och mixare. Och texten har blivit klar i år och fått en annan innebörd av världsläget. Min gode vän Johan Holmlund från Easy och jag gjorde varsin jullåt och skulle släppt dem på samma singel men det blev lite rörigt så vi körde dem separat. Jag skickar en varm hälsning till Johan och rekommenderar alla att lyssna på hans The N.O.O. – ”I’m Falling For Christmas”.

Till sist, tack för att du ställer upp, Tobias – och god jul!

Tack själv! Det var så lite! Jag önskar dig och alla läsare en trygg och God Jul!

Recension: Azure Blue – Images of You

CD86cover10x10

Tobias Isaksson är tillbaka med sitt femte album som Azure Blue, och första på nya, egna labeln The Future Sound of Stockholm (som ger ut plattan i samarbete med Hybris, Matinee och Zeon Light).

Isaksson gjorde sig ett namn i indiesverige som motor och frontfigur i twee:iga indiepopbandet Irene, som släppte två hyggliga album på Labrador i mitten av 00-talet innan de försvann igen. När han några år senare började göra musik som Azure Blue blev det avsevärt intressantare. Mellan 2011 och 2015 gav han ut tre hopplöst nostalgiska drömpopalbum som står sig mot det mesta indiesverige någonsin haft att erbjuda. Till drömska, atmosfäriska popmelodier av hög rang sjöng Isaksson från botten av sitt hjärta om den som försvann och det som aldrig blev.

För ganska exakt ett år sedan kom senaste plattan – den jämförelsevist punkiga, smått kaxiga, men samtidigt nyförälskade och helt igenom jättefina synthpopplattan Fast Falls the Eventide. Och nu är det alltså dags igen. Synthpopen är fortfarande den föredragna stilen, men nyförälskelsen har utvecklats till djup, genuin tillbedjan och enligt presstexten är varje spår ett ljudpoem tillägnat musan/flickvännen. Allt som oftast funkar det jättebra, men ibland, som på Entropy och den innerliga Images of You, känns det som att man tjuvlyssnar på en förtrolig stund två nyförälskade emellan. Då blir jag generad och måste dra mig undan.

Den som älskade den hjärtekrossade Isaksson från decenniets första hälft kanske ryggar tillbaka här, rädd för att bli översköljd av hurtiga durtoner. Ingen fara. Isakssons sånger må handla om lycklig kärlek, men de kommer från någon som alltjämt står med ena foten cementerad i dysterlandet. Texterna vittnar om en sökare som äntligen hittat hem, om den evigt sårade som äntligen fått läka, om den där kärleken alla vi människor vill åt. Men hur mycket de analoga syntharna än bubblar och skimrar och hur kristallklara poplåtar Isaksson än skriver står det lika klart som i en pekbok för barn att molltonerna och melankolin är Isakssons livsblod. Och tack och lov för det. Låtarna på skivan är skrivna av någon som sett kärlekens baksidor och som, hur lycklig han än är, ändå vet, någonstans i bakhuvudet, att det en dag kan ta slut. Ibland finns det ingenting värre än att vara kär och den dualismen hörs genom hela albumet – i kampen mellan text och musik. Love’s the reason why I’ll stay forever blue, sjunger Isaksson på albumets i särklass bästa låt, Millions of Stars. Den textraden sammanfattar hela skivan.

Images of You släpps nu på fredag, 14/6.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nyss nämnda Millions of Stars, men även Event Horizon (klump-i-halsen-fina verser och vilken refräng sedan! Världsklass) samt instrumentala öppnaren Hökarängen (Söderorts-Twin Peaks!)

Om ni gillar detta: Azure Blue – Beyond the Dreams There Is Infinite Doubt

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Popnyheter att lyssna extra på: tre kortrecensioner

 

Morrissey It’s Over

– Moz bejakar både sina crooner- och sina greaser-influenser när han väljer att tolka Sun Records-rockern, och sedermera balladkungen, Roy Orbisons klassiska tårdrypare It’s Over, och resultatet blir föga förvånande bländande – och alldeles naturligt. Han har ju varit och nosat där förr. Tolkat och bedyrat sin kärlek för Elvis, Sinatra, Billy Fury och Al Martino. Kammat sitt hår i oantastliga quiffs genom åren. Flörtat med och förfört den kanske största greaser-publiken som finns – nämligen latinopubliken. Och då har jag inte ens nämnt hans egen musik och låtar som rockabillynumren Sing Your Life, Shakespeare’s Sister eller The Loop. Eller hjärtat-på-utsidan-ballader som Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, Now My Heart Is Full och Dear God Please Help Me. Han må i grunden vara ett engelskt popgeni, men fan om han inte är som allra bäst när han rör sig i gränslandet mellan attityd och blödande hjärta, när han byter regntunga Lancashireskyar mot smoggiga East LA-diton och ståtande en perfekt fönad quiff sjunger ut om all kärlek han haft och mist eller aldrig ens fått känna smaken av. Som här, på Orbison-covern It’s Over.

Ett helt album fyllt av väl valda covers och som fått titeln California Son, släpps 24/5 (två dagar efter att han fyllt 60). Det ser vi fram emot.

 

Azure Blue – The Rose

– En annan som hittat helt rätt är den briljante popsnidaren Tobias Isaksson. Med sin nya singel som Azure Blue levererar han en hjärtskärande ballad som får vem som helst att tappa andan. Den är mer avskalad än vad vi är vana att höra från Azure Blue – men likt förbannat lyckas han ändå låta mer skimrande drömsk än de flesta andra i indie-Sverige. På The Rose sätter han ord och ton på den där monumentala, gränslösa kärleken man annars bara ser på film. Men Isaksson är ju en melankoliker av rang och låten fullständigt dryper av vackra molltoner, vilket sannolikt kommer att göra den förödande att lyssna på för den lämnade, den olyckligt kära, som ser tillbaka och minns och förbannar sig själv och sina snedsteg.

Isaksson har inte låtit så här innerlig sedan 2015 och fantastiska plattan Beneath the Hill I Smell the Sea och låtar som A Town Like Alice och There Was a Time. Det är bara att tacka och ta emot.

Singeln släpps digitalt nu på fredag. Albumet Images of You släpps i mars. Allt via Hybris. Omslagsbilden här ovan är signerad Viktor Blomstergren.

 

Premiere Premiere (EP)

– Debut-ep från Filip Spetze (Holograms) och hans kusin Oskar Engström. Tillsammans gör de fullständigt briljant pop perfekt för oss som fortfarande inte kan släppa att 00-talet är dött och begravet. Det svänger som hos Studio, är rytmiskt som hos Boat Club, melankoliskt som hos nyss nämnda Azure Blue eller varför inte Radio Dept. anno Pet Grief, medan attityden kan härledas till The Tough Alliance. Men framförallt rör det sig om ett knippe självlysande poplåtar, lika atmosfäriska och luftiga som de är iskallt coola, frammejslade med akustiska gitarrer, samplingar, beats och drömska synthar. Jag var inte beredd på den här plattan. Jag är golvad.

Släpptes digitalt i fredags via Hybris.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Sela

Om ni gillar detta: kolla in alla ovanstående referenser

Bäst just nu, juni 2018

 

Efter ett uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Juni är blott en vecka gammal, men redan har det öst in förträfflig musik. Här är ett axplock, som vanligt utan inbördes ordning:

I’m Kingfisher The Best Forgettable Act

– Ett nyutgivet överblivet spår från vårens utmärkta platta Transit (recension av den skivan hittar ni här). En lågintensiv, men mycket dramatisk pärla, som i ärlighetens namn borde fått en plats på albumet.

 

Hatchie Sugar and Spice (EP)

Cocteau Twins anno Heaven or Las Vegas jammar ihop med Haim och Janet Jackson anno Control. Vi snackar drömskt, skimrande, melodistarkt, coolt och svängigt. En riktigt stark debut.

 

Agent BlåMedium Rare (EP)

– När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade det ändå rätt habila debutalbumet eftersökte jag mer dynamik. Det har jag med denna EP nu fått. Öppningsspåret fick mig visserligen att tveka (den är av samma skramliga gymnasiala skrot och korn som de sämre spåren på fjolårets fullängdare), men resten är förträfflig vemodspop. Gitarrerna är kyligare än någonsin, Emelie Alatalo sjunger ursnyggt med hela världen på sina axlar, de poppiga låtarna får stå tillbaka för tyngre och släpigare nummer, och melodierna sitter konsekvent. Bäst är Hindsight, med sina gitarrer som hämtade från Verkligens bästa stunder och Alatalos mumlande sång från avgrundens brant. Alla tiders!

 

StarsOne Day Left

– Allra bäst denna omgång torde vara kanadensiska indiepopgruppen Stars senaste singel. Det är ett ojämnt band, så man vet aldrig vad man får. Den här gången serverar de emellertid vad som mycket väl kan vara en av deras två, tre bästa låtar överhuvudtaget. En innerlig, oändligt sorgsen poplåt (och årets bästa poprefräng?), där de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan byter verser med varandra om ett förhållande de båda vet är över men som de inte riktigt lyckas glömma. Men det är lika mycket en låt om att tappa bort sig själv och om självdestruktivitet. Fenomenalt vackert.

 

Azure BlueCrimsom Red

– Häromsistens recenserade jag Azure Blues senaste album Fast Falls the Eventide, och nämnde som hastigast låten Crimson Red som en av höjdpunkterna – en känsla som bara blir starkare. På Crimson Red möts nya pulserande Azure med forna tiders bottenlösa vemod. Resultatet blir en melodistark minimal wave-dänga som blandar ut neonfärgerna med mattsvart spleen. Ännu en låt på denna lista som har en sanslös refräng.

 

[Ingenting]Emilio

Kent lever! Men om bara den gode herr Berg gjort fler låtar av den här kalibern på sina två sista plattor… Nåväl, stockholmarna i [Ingenting] närmar sig en comeback. Senaste fullängdaren kom 2009. Det är en hiskligt lång tid. Den plattan innehåller deras två bästa låtar – Lång väg och Låt floden komma. Den förstnämnda av dessa rör mig till tårar – hulkande, snoriga, bittra tårar – varje gång jag hör den. Blir spännande att se om nästa platta bjuder på samma kraft. Emilio är i varje fall en jättebra, pulserande och elektonisk poplåt.

 

Wild NothingLetting Go

– Vi avslutar med ännu en stundande comeback. Amerikanske drömpopparen Jack Tatum och hans fina projekt Wild Nothing har släppt ny singel. Efter ett par svajiga släpp låter det som om Jack hittat tillbaka till fornstora dagars drömska glans. Här får vi en lagom jangly, lagom atmosfärisk poplåt om att bryta sig loss från dåligheter och bygga upp sig själv på nytt. Kanske inte hans bästa låt, men en välkommen och lovande comeback.

RECENSION: AZURE BLUE – FAST FALLS THE EVENTIDE

Album-01

Tobias Isaksson har släppt musik i olika konstellationer i över 15 år. Bäst har hans skivor som Azure Blue varit. Trilogin som föregick nya plattan Fast Falls the Eventide hör till indie-Sveriges sorgsnaste och mest skimrande drömpop. På de skivorna sjöng han knäckande texter om förlust, saknad, ånger och framförallt kärlek, till atmosfärisk och melodistark popmusik.

Till nya plattan är läget något annorlunda. Nu är syntarna och elektroniken mer framträdande. Pulsen är hårdare. Tempot (stundtals) högre. Minimal wave-dängor som Don’t Turn Me On, Post Affect och My Final Candle hade nog aldrig kunnat vara med på, säg, den smått mästerliga tårdryparen Beyond the Dreams There’s Infinite Doubt från 2013. Men framförallt är texterna ljusare. Tobias är enligt uppgift nyförälskad. Dessutom verkar självkänslan i stort vara starkare. Han sjunger självsäkert,  men utan att låta pompös eller arrogant, om att vara sann mot sig själv och ge fan i vad andra tjommar tycker och tänker om en. Som i det alldeles underbart atmosfäriska spoken word-stycket Beneath the Sphere, som också fungerar som ett slags programförklaring för Isakssons nya giv. ”Stay true to yourself and always kind to others”, mässar Isaksson. Han fortsätter sedan med att citera den mexikanske revolutionären Emiliano Zapata: ”I’d rather die on my feet than live on my knees.” Så enkelt, men så träffande. Detta skulle mycket väl kunna vara skivans bästa låt.

Vanligtvis kan man ju med rätta bli lite fundersam när artister börjar snacka om nyförälskelse, att de hittat sig själva och fått självförtroende. Inte sällan innebär detta rätt svajiga slutresultat (ingen har glömt Springsteens sjukt nöjda dubbelgiv Human Touch/Lucky Town från 1992). Så är emellertid ej fallet med Azure Blue och Fast Falls the Eventide. Isaksson må vara lyckligare och på jämnare köl, plattan må överlag vara poppigare, men känslan som genomsyrar albumet är lika melankolisk för det. Molltonerna dominerar tvärs igenom albumet och några spår hade inte låtit oävna på tidigare Azure-plattor. Detta gäller i synnerhet singeln Love Will See You Through och And Then You Came Along That Road –  två atmosfäriska ballader som tydligt bär Isakssons prägel. Även upptempospåren genomsyras av ett mörker och en melankoli som inte ens nyvunnen kärlek helt kan rå på. Poplåtar som New Moon, Crimson Red och redan nämnda Don’t Turn Me On fungerar som broar mellan gamla Azure och nya.

Och det är just denna dynamik som gör skivan till en av Isakssons allra bästa. Han har tydligt bytt kurs, men lyckas trots det bibehålla sitt ID, sin prägel och framförallt sin förmåga att skapa utsökt bitterljuv popmusik.

Skivan släpps digitalt i morgon, 6/6, via Hybris.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Beneath the Sphere eller möjligen Crimson Red

Om ni gillar detta: Nyss nämnda trilogi (Rule of ThirdsBeyond the Dreams There’s Infinite DoubtBeneath The Hill I Smell The Sea) samt norska syntentusiasterna a-ha:s melankoliska debut från 1985, Hunting High and Low