Recensioner: 2021-09-21

Billy IdolThe Roadside EP (EP)

– Billy Idols output har varit förskräckligt ojämn under 2000-talet. Pinsamma pekoral har avlösts av punkig poprock lika genial som under storhetstiden 1982-1990, och vice versa. Jag upptäckte honom kring millennieskiftet, som 15-åring, under en period då min personlighet och musiksmak utvecklades rejält. Därför har jag alltid haft en ”soft spot” för honom och lär vidhålla till döddagar att han är en av rockhistoriens mest underskattade sångare och låtskrivare. Därför har jag också sett mycket fram emot föreliggande EP, Idols första platta sedan det på det hela taget undermåliga albumet Kings and Queens of the Underground från 2014.

EP:n inleds med stökiga MeToo-låten ”Rita Hayworth” – en övertänd, klumpig rocker utan melodi, där en överårig Idol försöker åkalla sitt 80-tals-jag och samtidigt vara PK och ett med nutiden. Bättre blir det med ”Bitter Taste”, som också var EP:ns enda singel. Här skruvas tempot ner väsentligt och Idol återfår sin värdighet. Till ett närmast Chris Isaak-aktigt arrangemang sjunger han fenomenalt bra och drabbande om den motorcykelolycka som 1990 nästan tog död på honom, om överlevnadsskuld och om att leva sig igenom vedermödor. Det är en fantastiskt bra låt som visar vad Idol är kapabel till om han bara vågar släppa på den badboy-image han och publiken fortfarande förväntar sig. Efterföljande ”U Don’t Have to Kiss Me Like That” är ännu en rocker, men avsevärt intressantare och charmigare än ”Rita Hayworth”. Dess retrokänsla (den låter lika mycket 50- som 80-tal) påminner om gamla hitten ”To Be a Lover”, och texten är klassiskt Idol-snusk. EP:n avslutas sedan med ”Baby Put Your Clothes Back On”, som ihop med ”Bitter Taste” är plattans bästa låt. Texten är kanske inte lika sofistikerad som i ”Bitter Taste”, men melodin är fantastisk, produktionen är plattans mest atmosfäriska och Billy croonar som den punkens Perry Como han enligt John Lydon är.

Enligt uppgift är planen att släppa flera EP:s och jag hoppas att introspektion, atmosfär och crooning dominerar på dem – då kan det blir riktigt bra.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Bitter Taste”, ”Baby Put Your Clothes Back On”

Om ni gillar detta: Billy Idol – Billy Idol, Billy Idol – Whiplash Smile


Folke Nikanor & Dolce – ”Olika håll” (singel)

– 80-tals-känsla, gränslöst vemod och samhörighet kontra rädsla, och så en sångmelodi som alla som sysslar med pop borde vilja döda för. Ungefär så kan man sammanfatta Folke Nikanors och Dolces magnifika samarbete, som utan tvekan tillhör årets absoluta toppskikt. En fullkomligt mästerlig poplåt är vad det är. Ute nu via Sing a Song Fighter.


Deine Lakaien – ”Nightfall

– Tyska coldwave-legendarerna Deine Lakaien följer upp vårens dubbelalbum med nya singeln ”Nightfall”, och lyckas låta sköra, mörka och eleganta på en och samma gång. Mäktigt!


H. Self Broken Live On (album)

Bakom artistnamnet H. Self gömmer sig Henric Hammarbäck, som tidigare främst skrivit musik åt andra samt spelat i band. Broken Live On är albumdebuten som soloartist. Och det är i sanning ett välsjunget och välproducerat countryalbum med gott om roots-känsla. Men efter den fenomenala öppningstrippeln – de båda I’m Wide Awake It’s Morning-doftande pärlorna ”Ain’t One” och ”A Thin Layer of Him” samt ”To Know and To Change”, skivans kanske bästa låt, som även den låter Bright Eyes, men även M. Ward – stannar det av och vad som sedan följer är åtta låtar som alla låter och känns ungefär likadant. Inget sticker ut eller griper tag och vad som kan misstas för enhetlighet är i själva verket brist på nyans och dynamik – och starka melodier. Att två av de tre öppningslåtarna också släpptes som singlar är slugt, men det förvånar mig inte. Skivan släpar sig fram som någon med cement i skorna, och jag blir både irriterad och frustrerad – inte minst eftersom inledningen lovade så oerhört gott. Med detta sagt ser jag dock fram emot att följa Hammarbäcks vidare soloutflykter. Det känns som att han i framtiden kan bjuda på något stort.

Ute nu via Ella Ruth Institutet.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”To Know and To Change”, ”Ain’t One”

Om ni gillar detta: Bright Eyes – I’m Wide Awake It’s Morning

Recensioner 2021-08-13 – SINGELUPPLAGA

Kaelan Mikla – ”Stormurinn

– Isländska goth- och cold wave-bandet Kaelan Mikla är tillbaka med tredje singeln för i år – och fan om det inte är den bästa av de tre. Här är soundet luftigare och melodiöst. Låten har en popkänsla man annars hittar hos keyboardisten Solveig Matthildurs utmärkta soloalster. Detta lite nya grepp för bandet passar utmärkt och de går från klarhet till klarhet. Kommande album lär bli ett av höstens mest mörkskimrande – och bästa – släpp.

Pink Turns Blue – ”You Still Mean Too Much to Me

– Legendariska Berlin-goterna i Pink Turns Blue har inte varit så här heta på över 30 år. Soundet de ”slog igenom” med (de slog aldrig igenom brett utan var och har förblivit ett nischband) har de senaste, säg, 5-10 åren varit glödhett. Rimligt, då, att de försöker smida medan järnet är varmt. Men att materialet skulle bli så bra som det varit på de senaste singlarna var det nog ingen som tog för givet. Breakup-låten ” You Still Mean Too Much to Me” är deras senaste singel från kommande plattan Tainted. Med ett arrangemang som lyckas med bedriften att vara både stramt och emotionellt laddat förmedlar de mer än väl känslan av en ödeläggande skilsmässa. Pop och postpunk i en drömsk allians.

Billy Idol – ”Bitter Taste

Det är alltid med spänning och nervositet man tar sig nytt material från barndomshjältar. Särskilt barndomshjältar som Billy Idol, som inte släppt ett helgjutet album på 35 år (vansinnigt underskattade och förbisedda Whiplash Smile). Sedan 1986 har det inte blivit mer än fyra album, några liveskivor, några ströspår, en remixplatta, ett julalbum och ett antal greatest hits. Albumen har varit alltifrån ganska bra (Charmed Life), katastrofala (Cyberpunk) samt rejäla besvikelser (Devil’s Playground och Kings and Queens of the Underground). Jag brukar som bekant inte vurma för EP-formatet, men när det tillkännagavs att det är just en fyraspårs-EP som Billy ska släppa om en månad blev jag lycklig. Han skriver inte längre låtar som han gjorde på 80-talet, och det behöver han ju inte för han har inget att bevisa, så en EP är nog alldeles lagom, tänkte jag. En lyssning på första smakprovet från kommande The Roadside EP och jag kände mig trygg i min analys.

”Bitter Taste” är inget försök till att återuppliva hårdingen med pumpande näve och läderställ från 80-talets mitt. Men det är heller inget desperat försök till att låta modern (den hemska remix-plattan Revitalized från härom året rensade ut de tendenserna ur systemet, hoppas jag). Nej, ”Bitter Taste” är tidlös. Arrangemanget andas och produktionen är atmosfärisk – i fokus ligger en akustisk gitarr och ett piano och i bakgrunden skriar en elgitarr, och Billy sjunger alltjämt fantastiskt bra. Och trots att texten inte är utan några corny formuleringar är den ljusår bättre än de många pekoralen på förra studioalbumet. Inspirationen har hämtats från den motorcykelolycka som nästan tog hans liv 1990 och är ett utmärkt exempel på varför textförfattare gör bäst i att släppa på poserna och fokusera på att skriva om sig och sitt.

Nu ser jag mycket fram emot att höra resten av EP:n!

Pink Milk”Blue Eyes (River of Glass)”

Jag hade kunnat fokusera på vilken som helst av de fantastiska singlarna som magnifika Pink Milk släppt i sommar (den senaste, Vill ha dig, så sent som idag), men jag väljer att fokusera på ”Blue Eyes”, som släpptes i juni när 482 MHz låg i dvala. En annan anledning till varför det är lämpligt att fokusera på den låten är för att den tillhör 2021 års absoluta toppskikt. Aldrig förr, aldrig senare, har Pink Milk låtit skörare än på detta av shoegaze, dream pop och hjärtesorg komponerade mästerstycke. Reverben får tillvaron att skaka. Gitarrerna skär genom muren man byggt upp. Melodin krossar dig men bygger upp dig igen. Såhär ska popmusik låta.

Male Tears -”Hit Me

L.A.-baserade Male Tears gör synthpop som om 80-talet aldrig slutade. ”Hit Me” är lika mycket neondränkt noir-drama som klubbbanger, och inspirationen hämtas från EBM likaväl som från Depeche anno Black Celebration och Human League anno Travelogue. Men framförallt är det fantastiskt bra pop.

Billy Idol 65 år: 482 MHz lyfter fram 20 deep cuts

Idag fyller Billy Idol pensionär, och det är ju ett ypperligt tillfälle att hylla denna underskattade och förbisedda rockhjälte.

För mig blev han inkörsporten till punken och den alternativa rockvärlden (en gärning jag knappast kan tacka honom nog för). Jag upptäckte honom som sökande 15-åring när MTV hade 80-tals-helg. I de gamla videorna de spelade var han tanig, blek och blond, precis som jag, men oändligt mycket coolare. Videon till White Wedding är fortfarande en av de märkligaste och bästa jag vet. John Lydon lär ha kallat honom för punkens svar på Perry Como, och det är mitt i prick. Han var en gång i tiden punk, visst, men han var lika mycket tvålfager crooner och popsångare – en oförlåtlig kombination hos puritaner och den gamla skolans rockmurvlar. Och det var ju detta som gjorde att han aldrig riktigt blev tagen på allvar – det och hans hedonistiska leverne, skandalerna, attityden och den vid första anblick stereotypa rocker-imagen. Men jag menar att detta är orättvist. Han har (än idag) en gudabenådad röst, mitt emellan Jim Morrison och Elvis Presley, som behärskar ursinniga primalskrik lika väl som såriga ballader. Jag vidhåller till döddagar att han är en av rockhistoriens bästa rocksångare. Och under storhetstiden på 80-talet brann hans av kritiker så nonchalerade låtskrivartalang furiöst, och tack vare sin (och gitarristen Steve Stevens) imponerande känsla för hits radade han upp listframgångar- för publik hade han, det ska gudarna veta. Men när jag nu ska hylla Idol väljer jag att strunta i hitsen (de har ni ju hört ändå). Istället lyfter jag fram 20 av hans bästa och mest försummade ”deep cuts”. Vi snackar alltså albumspår och annat udda material. Hitsen må ha varit epokgörande, men som mest intressant var han på albumspåren. I spellistan nedan hittar vi ballader, blytung rock, tidstypisk new wave och cyberpunk – allt sorterat kronologiskt och inte en hit i sikte. Varsågoda – och grattis, Billy!

Recensioner: singel-special

Bara singlar den här gången. Jättebrett möter jättesmalt och förenas någonstans i mitten. Som vanligt bara kvalitet. Varsågoda.


Chivvy – ”Red Water

– På sin debutsingel blandar Chivvy xx-gitarrer med Cure-atmosfärer, slänger in lite välbehövlig djuretik (som gör en sån som jag mycket glad), och slutprodukten är en av årets bästa svenska låtar. Det är en mäktig känsla att bli golvad av en debutsingel. Tack vare Chivvy och deras suggestiva, drömska, fantastiska ”Red Water” har jag fått erfara denna känsla igen. Tack för det.

Ute nu via kvalitetslabeln Novoton.


Liam Gallagher – ”All You’re Dreaming Of

– På nya singeln visar Liam återigen vilken Gallagher som gör intressantast och mest drabbande musik, med bäst melodier. ”All You’re Dreaming Of” är en ballad av klassiskt Liam-snitt – lika vemodig som den är stärkande, och den är lika lennonsk tidlös som den är precis det vi behöver detta onådens år 2020. Den är redan bland det allra bästa han gjort.


Harriet Nauer – ”December

– Nauer släppte tidigare i höstas en av årets bästa EP:s, den mycket imponerande Human. Nu är hon tillbaka med en singel som ska följa oss in i vintermörkret – och sämre sällskap än Harriet Nauer kan man ju tänka sig. ”December” är mörka Humans ljusa kontrast, och Harriets röst är fortfarande ett väsen från det tidiga 60-talets Greenwich Village på besök hos oss vanliga dödliga 2020-tals-människor. Med sån här musik blir det lite lättare att klara de många mörka månaderna som väntar.


Miley Cyrus (featuring Billy Idol) – ”Night Crawling

– Yrvädret Miley Cyrus har på sin nya platta haft den goda smaken att bjuda in en av rockhistoriens bästa och mest förbisedda röster till att sjunga. Ikonen Billy Idol gästar på den pulserande, suggestiva, smått åttiotalifierade bangern ”Night Crawling”, och det är inte utan att gåshuden är ett faktum. Såhär tänd, och med såhär starkt material i händerna, har vi inte hört den i morgon 65-årige(!) Idol på många herrans år, och Miley håller utan tvekan jämna steg med den forne punkhjälten. Låten i sig är fantastisk, och den hade utan vidare platsat på klassiska Idol-plattor som Rebel Yell och Whiplash Smile. Och hade vi fått lov att dansa hade den fyllt vartenda dansgolv. Detta är en av höstens mest potenta energishots!

My Formative Teenage Albums

img_4375

This entry is inspired by something I read on Pitchfork yesterday. There, the staffers had listed the ten albums from their formative teenage years that have made the most lasting impression on them. As a list geek I immediately figured I wanted to do the same. In chronological order, here are the ten most important albums from my formative years, age 14-18. I interpret ”lasting impression” as either meaning albums that opened important doors to musical worlds in which one still dwells, or simply albums one thought was great back then and still does.

Billy Idol Billy Idol

– Time of discovery: late 2000, aged 14.

To be quite honest, Billy Idol is the original reason for me listening to alternative (pop/rock) music. Before seeing the White Wedding video on MTV’s ”So 80’s” Weekend in the fall of 2000, the only music I listened to was hiphop and Michael Jackson (which is great, of course). Seeing this video, this sinister, weird, gothic video, changed everything. The song was equally sinister and weird, yet catchy, and with strange lyrics. It didn’t sound like anything I had ever heard before, or like anything my friends or classmates listened to. And the guy singing it was pale, skinny, wearing a red leather vest (with nothing underneath) and black pants, looking all cool and threatening. This was the first time I could even remotely see myself in a musician (even though we only had the pale and skinny thing in common – I was the least cool person you would ever meet). Earth-shattering. I went out and bought his self-titled debut album. I remember being disappointed that the other songs were kind of poppy, but it didn’t matter. I became a Billy Idol fanatic, and through him I discovered punk rock, and through punk I discovered…everything else. I became a…person. I developed some sort of style. I got ideas. Opinions.  Values. Stuff that’s still at the core of my being. Thank you, Billy. You’re one of the most criminally underrated singers/songwriters of all time (not to mention vocalists!).

Sex PistolsNever Mind the Bollocks, here’s the Sex Pistols

Time of discovery: late 2000, aged 15.

– I had learned that Billy Idol was originally a punk and lead singer with original punks Generation X. This made me terribly interested in the genre, and for my 15th birthday I got a gift certificate at the record store CD Land and I bought this album. Another earth shattering moment. Again, it sounded like nothing I had ever heard. It was totally aggressive, but the lyrics were hilarious (without failing to convey important messages such as anti-royalism, solidarity and alienation) and their attitude was so off, so un-cool (the traditional sense of cool) and antisocial it instantly felt super cool. I was on my path to becoming an individual.

Ebba GrönKärlek och uppror

Time of discovery: 2000, aged 15.

-The dearest thing I ever discovered through punk rock. Cemented my love for all things Thåström – a love that gets stronger with each passing day. There’s no-one like him.

The CureThree Imaginary Boys

Time of discovery: early 2001, aged 15.

– I discovered The Cure on the same So 80’s Weekend on MTV as I did with Billy Idol (and a-ha! and The Clash!), although I had heard of them before. I knew they were moody and weird, and the video for Close to Me didn’t change that idea. It took me a few months, however, before buying my first Cure CD (and this was the only one that the record store had), but I liked it. It was guitar-driven, like the punk rock I usually listened to, but it was more understated, moodier, weirder. Mood-wise, this suited me better than punk and I got deeper and deeper into The Cure in the following years. They are still very dear to me.

Oasis(What’s the Story) Morning Glory?

– Time of discovery: mid-late 2001, aged 15 or 16.

I missed the Britpop wave of the mid 90’s (I was too busy trying to learn how to Moonwalk and rap along to Biggie songs). But after listening to punk and Billy Idol and The Cure for a year or so, I knew I wanted to take it further. I knew of Oasis and I knew their most famous songs, so I decided to borrow their albums from the public library. And I don’t know what it was exactly, but they spoke to me. Their music had the attitude I loved from punk, combined with the wistfulness I more and more felt I needed from music. And so, another life long love began.

Bruce Springsteen The Rising

Time of discovery: mid-late 2002, aged 16.

– I was exploring my increasingly deeper interest in music and decided to check out this legend and his newly released and much talked-about comeback album. It was instant love and Bruce is now one of my all-time favorite artists, and someone I keep returning to. This is far from his greatest album, but it was the first one I heard and that’s important.

KentIsola

– Time of discovery: late 2002, aged 17.

My teen angst had really started to gain serious momentum at this point, and this album spoke to me. It was like discovering an album you always knew was out there, but one you never really seemed to find – until one day.

Joy DivisionSubstance: 1977-1980

Time of discovery: early 2003, aged 17.

– I bought it because I had been knocked out by Love Will Tear Us Apart, and even though the other stuff on the album was far less catchy, I loved it. It had a seriousness to it that I had never heard before. The lyrics were very abstract to my 17-year-old ears. Very pensive.  Very contemplative. They matched my more and more frequent…moods. My love for the band would however grow even stronger in the years to come and I now consider them one of my top 5 all time favorite bands.

The SmithsThe Queen Is Dead

Time of discovery: early-mid 2003, aged 17.

Solidified my lifelong love for Morrissey (and Marr). Helped me survive my teens, my twenties and with a little luck, my thirties and beyond.

Bright Eyes Fevers and Mirrors

Time of discovery: late 2003, aged 18.

I would become a full-fledged hardcore Conor Oberst fan in 2007, but this album blew me away four years prior. Conor is a more interesting songwriter now, but this album is definitely intense. I bought it on a whim, without having heard a single note from it, having read a blurb at the back of a three-year old music rag. I remember it said something overblown about angst. That sealed the deal for me. Glad it did!

 

Photo by me.