Etikett: amanda werne

Recension: Slowgold – Aska

aska

På Slowgolds sjätte album Aska finner vi en Amanda Werne uppstigen ur just aska. Relationer och platser som en gång betytt något har brunnit ner och det har blivit dags att gå vidare. Kärleksdemonerna som gäckade henne på 2018 års grymt starka Mörkare dröjer förvisso kvar, men de är blekare nu. Svagare. De styr henne inte. Snarare är det Werne som har överhanden.

Skivan kryllar av pikar mot kärleksintressen som sårat eller gjort henne besviken. Men det är samtidigt ingen arg eller bitter skiva. Ambivalent är den, men inte bitter. Långt, långt ifrån. Gång på gång öppnar hon sig och blottar sitt innersta – redo att bli sårad igen. Hon bjuder in, och en del av henne hoppas ännu på kärlek, men inte till vilket pris som helst. Det hörs i den Neil Young-doftande höjdpunkten ”Inte här” och i det avslutande, sköra mästerverket ”Ett regn” (som nog kan vara hennes bästa låt hittills). Där, till endast en elektrisk gitarr, sjunger hon med sin trollbindande, varma röst: ”Jag vet att du vill älska mig/men du går hellre till/en annan/och det är okej/jag har övat på att ta ett nej”. Det finns mängder av liknande exempel på skivan. Och det är inte tal om några koketterier. Nej, detta är någon som säger som det verkligen är. En sviken, sårad människa som inte orkar sörja mer. Och det är just det, komplexiteten, ambivalensen och den ständiga kampen mellan hängivelse och självbevarelse, som sammanfattar skivan. Att Werne inte skyr detta gör Aska till hennes ärligaste, modigaste och mest drabbande skiva. Ihop med den för varje släpp alltmer drömska, melodiskt utsökta, musiken blir det också Slowgolds bästa skiva.

Aska släpps i morgon, 21/2, via Playground.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Ett regn”

Om ni gillar detta: Slowgold – Mörkare

Recension: Slowgold – Nåt

slowgold

Slowgolds kommande platta heter Aska. Och det är just ur aska som Amanda Wernes låtjag reser sig på nya, helt igenom fantastiska, singeln ”Nåt”.

En relation som nog inte varit annat än ett ok, med en person som bara en mor kan älska, har äntligen rivits ner och eldats upp. Ur bråten och askan reser sig låtjaget, starkare än någonsin innan och med ett järngrepp om sig själv och tillvaron. Nu är hon onåbar. ”Jag har samlat allt det smutsiga/det ska du ha med dig”, sjunger hon ack så svalt innan den lysande refrängen kommer in: ”Och jag har hittat andra vänner/så jag orkar ut igen”.

Slowgold har ju själva länge kallat sin musik för drömrock, men den har nog aldrig låtit mer drömsk än på Nåt. Wernes gitarr är luftigare, lättare än nånsin förr. Dess klanger varvar Johnny Marrs vemod med ett slags nedtonad och inte så fuzzig Neil Halstead och svävar utan minsta problem in och ut mellan denna världen och nästa. Allt medan producent Mattias Glavå, basisten Johannes Mattsson och batteristen Viktor Hansson, försiktigt fyller i och fyller ut det varma skymningslandskap som låten vecklar ut sig till.

”Nåt” är årets första fullträff. Albumet Aska släpps 21/2 via Playground.

Recension: Slowgold – Mörkare

morkare_signerad-42628195-

2017 var ett bra år för Amanda Werne och hennes Slowgold. Hennes platta Drömmar var hennes bästa dittills. Turnén som följde var med rätta bejublad. Och hon förgyllde Pelle Osslers mästerliga album Evig himmelsk fullkomning med sin drömska röst. Att hon ganska exakt ett år senare redan släpper ett nytt album både förbryllar och väcker skräckblandad förtjusning. Kan man toppa Drömmar så kort inpå? Är hon för ivrig nu? Svaren blev redan efter första lyssningen ”ja, tydligen” samt ”Inte alls”. Mörkare, utgiven i dag på Playground Music, är häpnadsväckande bra. Och inte nog med att det är Slowgolds tveklöst bästa – det är årets bästa fullängdare.

Sonic-redaktören Pierre Hellqvist skrev i ett (mycket vackert formulerat) Instagram-inlägg att albumet verkligen är en enhet, och inget kunde vara mera sant. Mörkare är ett synnerligen genomarbetat och just enhetligt album, med minutiöst fokus rakt igenom. Och det saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att det måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud är beroende av varandra. I vår spellisteskadade tillvaro, där marodörer och charlataner helst bryr sig om enstaka låtar, är det fint att det finns sådana som Amanda Werne, som med oklanderlig fingertoppskänsla bryr sig om albumet som uttrycksform.

Och som titeln antyder rör det sig om ett mörkare anslag än tidigare. Den slowgoldska drömskheten i soundet finns tveklöst kvar, men den här gången är drömmarna helt enkelt inte lika ljusa. Mörkare är skymningsmusik. Oavsett om det är skymningen utanför fönstret eller den du ser när du blickar in i dig själv.  Förkärleken för den svenska vis- och progg-traditionen är här kraftigt utblandad med Cure– och shoegaze-gitarrer, likaväl som med bluesen.

Soundet klickar utmärkt med texterna, som är så slående och drabbande att de bara kan komma från någon som till varje pris måste lätta sitt hjärta för att kunna gå vidare. Med knivskarp poesi sjunger hon självutlämnande (utan att bli privat) om förlust och saknad, lögner och tvivel, självbedrägeri och otillräcklighet. Och självrannsakan skär som en kniv genom hela albumet. Det känns som en uppgörelse med sig själv och hennes egna tillkortakommanden såväl som med folk som står (eller har stått) henne nära. Vilket för oss till skivans kanske främsta ledord: mod. Det krävs mod för att göra en skiva som är så drabbande som Mörkare faktiskt är. Och mod är också namnet på skivans avslutningsspår. En låt som perfekt levererar vad dess titel lovar. Där är musiken sparsmakad, nästan viskande, och sången ligger allra längst fram i ljudbilden, modigt utlämnad. Där uppmanar hon sig själv och oss som lyssnar att samla vårt mod, även om det egentligen inte finns – för det kommer att behövas.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Den shoegaziga Minnen (lyssna på den makalösa, drömska gitarrexplosionen med början 3:20)

Om ni gillar detta: Slowdive – Souvlaki, Frank Sinatra – …Sings for Only the Lonely (Mörkares självutlämnande texter och skymningsstämningar för gång på gång tankarna till Sinatras klassiska nattsuddaralbum från 50-talet, och detta är det bästa).