Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

konstiga

Ett av de viktigaste, om än inte bästa, Thåström-albumen firar denna månad 20 år. Nedan följer mer eller mindre (o)sorterade tankar kring den legendariska plattan Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

För att kunna skriva om Thåström måste man känna till historien. För att kunna skriva om en enskild Thåström-skiva måste man känna till vilken del i ledet den utgör. Allt hänger ihop. Och helt enligt Thåström-praxis är också Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal en reaktion på det som kom innan.

”Jag ville göra en enkel platta”, sa Thåström om Konstiga-plattan i intervjun med Jan Gradvall som följde med samlingsboxen Ungefär så här år 2015. Han var trött på hur komplicerat allt hade blivit i Peace, Love & Pitbulls. Trött på engelskan. Trött på maskiner. Kort sagt, han ville åt något enkelt igen. 

Om Peace, Love & Pitbulls var en uppgörelse med och ett raserande av det förgångna är Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal ett sätt att återuppbygga och återknyta till just det förgångna. På svenska hade han inte sjungit sedan 1991 och underskattade albumet Xplodera mig 2000, men då var industri- och samplingsorgien redan igång. Mer eller mindre rak rock’n’roll hade han inte spelat sedan 1982 och Ebba Gröns sista platta. 1999 hade en trött Thåström alltså gått ett helt varv runt och vad gör man då? Well, en sak man kan göra för att hitta tillbaka till sig själv och starta om maskineriet är att helt enkelt börja om. Och är man funtad som Thåström är förutsägbarhet en dödssynd och ingen i PLP-föraktande lilla Sverige vågade väl i slutet av 90-talet hoppas på tre, fyra ackord, mycket elgitarr, svenska texter och punkig energi från Thåström. Men det var precis vad man fick.

Till sin hjälp hade Thåström den här gången ett helt nytt band: Chips Kiesby från Sator på gitarr, och på bas respektive trummor Heikki Kiviaho och Jörgen Wall från Whale. Ett fysiskt rockband. Inga krusiduller. ”Okomplicerade i sitt spel”, enligt Thåström själv. Inte olikt Ebba Grön. Och det hörs.

Öppningsspåret Från himlen sänt fungerar som en gitarrtung och kaxig programförklaring, En vacker död stad var det punkigaste Thåström gjort sedan Kärlek och uppror (1981). Mer manglig, punkig rock blev det på förbisedda guldkornet Städer när jag blöder och singeln Två+två. Men även Imperiets skugga märks på albumet. Hjärter dam är en svidande ironisk och svart ballad av klassiskt Thåströmsnitt, som mycket väl hade kunnat skrivas på Tiggarens tal-tiden. Klassikern Ingen neråtsång är på albumet lika pompös som vilken pompös Imperiet-låt som helst – bara att den har två ton gitarrer. Att texten är flera ljusår bättre än 95% av allt Thåström skrev i Imperiet är en annan historia. Även de båda ömsom atmosfäriska, ömsom fläskiga och, även de, pompösa depprock-styckena Suverän och Ingenting gör mig hade i lite annan skepnad gjort sig på Tiggarens tal eller kanske, kanske Synd. Precis som ni är däremot svår att sätta fingret på. Texten är punk och känns som en kusin till Schweden Schweden. Musikaliskt och melodimässigt är den en obehaglig, teatral slowburner och sticker ut från skivans i övrigt ganska rättframma approach. Sannolikt är det väldigt få som har den som favoritlåt. 

1999

Oavsett vad Thåström själv hade för avsikter med skivan omfamnade publiken både den och honom med hull och hår. Thåström var tillbaka. ”Riktiga” Thåström för många – alltså han som sjunger punkig rock på svenska och spelar elgitarr. Plattan blev en enorm succé. Den sålde jättebra, vann rockbjörnar och turnéerna (två 1999 och en sommaren 2000) blev rejäla framgångar. På konserterna verkade han trivas och chockade sin publik med att spela gamla Ebba- och Imperiet-hits – visserligen helt i linje med Konstiga-plattans sound och attityd.

Själv är jag kluven till skivan. Produktionen (förlåt Micke Herrström) är stundtals tungfotad, fläskig och pompös. Något man visserligen lika väl kan beskylla arrangemangen för. En platta av det här slaget – en svärtad, punkig rock’n’roll-platta -hade gjort sig bättre med ett spinkigare, taggigare sound. Utan orglar, utan mellotroner, med ett annat, kantigare gitarrsound, och kanske utan synthar också. Det är synd på låtarna, som allt som oftast är riktigt bra i grunden, att soundet är så eftersatt. Lyckligtvis har flera av dem fått nytt liv dels live, dels på raritetssamlingarna Kompost (2009) och Fuzzbox (2015), som till stor del består av nyinspelade versioner av gamla låtar. Till exempel innehåller Fuzzbox den fullkomligen magiska, ödsliga piano-versionen av Ingenting gör mig, som ursprungligen gavs ut på en limiterad cd-singel 2005 ihop med en jättefin och akustisk Ingen neråtsång. Liknande versioner har även framförts live. I dessa tappningar kommer låtarna fram. Texterna hålls inte ner av köttiga gitarrmattor och volym och Thåström tillåts kliva in och bo i texterna, och i förlängningen når han också närmare fram till oss lyssnare.

Men Konstiga-albumet är jag som sagt alltjämt kluven till. Som 15-åring, hösten 2000, var jag dock helfrälst. Det var det första Thåström-album jag hörde och som Ebba-fan lät det alldeles underbart, tyckte jag då. Länge var det till och med mitt favoritalbum med Thåström. Knappt två år senare, i april 2002, köpte jag uppföljaren Mannen som blev en gris på releasedagen. Jag tyckte om den, men den slog inte Konstiga. Några år senare kom jag dock på bättre tankar och i dag betraktar jag Mannen som blev en gris som något av ett förbisett mästerverk. Om Konstiga är partyt på kvällen är MSBEG morgonen efter. En systerplatta, javisst, men tyngre, sorgsnare, mer neurotiskt. Mer svärtat. Och det var ju också där som Pelle Ossler gjorde entré i den thåströmska världen – något som inte kan överskattas.

Men den betydelse som Konstiga har haft för Thåström i stort är i det närmaste obestridlig. Som jag sa inledningsvis: allt hänger ihop i Thåström-världen. Konstiga var ett sätt för Thåström att hitta tillbaka till sig själv och sitt ursprungliga uttryck, men med nya, kontemporära medel. Thåström har i flera intervjuer intygat hur svårt det var att börja skriva texter på svenska igen, men texter som Ingen neråtsång pekar framåt mot det personliga, chosefria uttryck som han började använda sig av sex år senare på milstolpen Skebokvarnsv. 209 (2005) och som han raffinerat och förfinat sedan dess. Han har också berättat hur han efter Konstiga och MSBEG var trött på distade gitarrer och volym, något som Skebokvarnsvägens avskalade och intima sound var en reaktion på och som i sin tur skulle fortsätta att utvecklas genom åren. Kort sagt: Konstiga är en viktig del i vad som ligger till grund för den Thåström vi är välsignade med idag. Och som sagt, allt hänger ihop och allt har lett fram till idag. Det är vi tacksamma för.

Albumets tre bästa låtar:

  • Ingen neråtsång

– En av Thåströms kanske fem bästa texter någonsin. Musikaliskt kommer den inte riktigt till sin rätt på albumet, men det gör inte så mycket.

  • Ingenting gör mig

– En ungdomsfavorit av rang. Som dessutom överlevt. Det räcker kanske som motivering? Gör sig bäst i pianoversion, som jag var inne på ovan.

  • Städer när jag blöder

– Förbisedd pärla om flykt, vattenhål och fristäder. Och Köpenhamn. Fullständigt sprakar av livslust, inspiration och energi. Borde spelas live.

19992

En reaktion på ”Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal – 20 år

Lämna ett svar till Yolanda - Skrivande - Aspergers syndrom - Annorlundaskap Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s