Dubbelrecension: Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen + Henrik Meierkord – Flykt

Tvåa på bollen här, men vissa skivor kräver tid. Här är två sådana. Två skivor som båda jagar och längtar efter frid.

Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen

När Nick Cave 2016 släppte albumet Skeleton Tree var det fler än jag som betraktade plattan som ett sorgearbete. Detta var i det närmaste konsensus i och bortom rockmurvelskrået. Året innan hade Nicks ena son, Arthur, 15 år, omkommit i en olycka. Hans död låg som ett tjockt sorgflor över albumets andäktiga, stundtals förtvivlade, sånger om saknad och förlust, och det var därför väldigt lätt att anta att albumet var skrivet som ett slags sorgearbete. Nu vet man dock att merparten av skivan var skriven innan olyckan, men däremot inspelad efteråt.

Med nya plattan, Ghosteen, är det förstås annorlunda. Hela albumet har tillkommit post traumat. Och det märks. Precis som på Skeleton Tree är stämningen andlig, nu närmast sakral, och texterna domineras återigen (än mer) av en outsläcklig saknad, sorg och längtan. Längtan efter barnet som dött och en längtan efter frid – för barnets del och för egen. Sorgen och saknaden hörs även i Nicks röst, som pendlar mellan att låta fullständigt urlakad till att nära nog tippa över bristningsgränsen. Och jag är kluven. Åtminstone till viss del. Ibland känns det för privat. För sakralt. För innerligt. Det blir nästan lite jolmigt. Värst är det mellan Galleon Ship och första versen i titelspåret. Då känns det som att stå och hålla hand i en cirkel på ett grönt fält helt klädd i vitt. Och jag blir obekväm och känner, kanske väl strängt, som jag så ofta gör med skivor av det här slaget – att den är för förankrad i en viss händelse och den kommer att få det svårt att existera bortom konnotationerna, bortom sin kontext.

Men samtidigt tycker jag ändå om merparten av skivan. Och den växer, nästan mer och mer för varje lyssning, och förtjänar nog ett ganska högt betyg – trots invändningarna jag har. För när Nick Cave spinner sin väv av sorg, saknad, längtan efter frid, till tonerna av varma, skimrande, elektroniska psalmer är det för det mesta ändå svårt att inte beröras. Som när han i vackra Bright Horses med sprucken röst sjunger enkelt och rättframt: And I’m by your side, and I’m holding your hand. Eller när han senare i samma låt tappar tron på magin och världen runtomkring ter sig grå och tvådimensionell: And horses are just horses and their manes aren’t full of fire/The /fields are just fields and there ain’t no Lord/And everyone is hidden, and everyone is cruel/And there’s no shortage of tyrants and no shortage of fools. En annan fullständigt knäckande höjdpunkt är titelspårets tredje vers: The three bears watch the TV/They age a lifetime, O’ Lord/Mama bear holds the remote/Papa bear, he just floats/And baby bear, he has gone. Mitt i traumat, bland skärvorna, är vardagen det svåraste att hantera, vilket Nick mästerligt skildrar här.

Men allt är förstås inte becksvart. I fina Sun Forest sjunger han med pondus i rösten: As the past pulls away and the future begins/I say goodbye to all that as the future rolls in/Like a wave, like a wave/And the past, with its savage undertow, lets go.

Allra starkast är dock avslutningsspåret – den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet. Handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar. Låtens två sista verser skildrar den buddistiska parabeln om Kisa. Kisa hade ett barn och barnet dog. Förtvivlad bortom förstånd försökte hon med alla medel få liv i barnet igen och gick slutligen till Buddha för att be om hjälp. Buddha sa att han skulle väcka barnet, om hon lyckades få ett senapsfrö från en familj som aldrig upplevt död och förlust. Kisa frågade runt, men alla hade varit med om samma sak som Kisa. Alla tvingas gå igenom precis det som Kisa gick igenom. Döden är demokratisk. Döden drabbar alla. Man är aldrig unik i ens förlust och sorg. Nick Cave inser också detta och skivan slutar precis som den inleddes – i väntan på frid och på slutet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Hollywood

Om ni gillar detta: Nick Cave & The Bad Seeds – Skeleton Tree

Henrik Meierkord – Flykt

Utan ord, men med allsköns stråkar och andra instrument till hands, försätter Henrik Meierkord (Ossler, DSM-5, Meipr) på sin andra fullängdare i eget namn (utgiven förra veckan på Ella Ruth Institutet) lyssnaren i ett djupt, hypnotiskt tillstånd – på flykt från sig själv, från krig, från etiketter och konstruktioner, i jakten på frid. Och frid är precis det jag hör och upplever när jag lyssnar på Flykt. Från meditativa öppnaren Norra Kvarken, som med sitt disiga sound perfekt fångar känslan som jag föreställer mig att det där kalla sundet mellan Sverige och Finland fyller en med, till ödesmättade, stundtals nästan sorgtyngda, avslutaren som kort och gott heter just Frid.

Men jakten på frid är förstås inte friktionsfri. Ej heller är Flykt ett album som skyr mörkret. Redan på spår två, den gnissliga närapå mästerliga Dimma, rullar molnen in. Spåret därpå, Väntan, är nervöst och oroligt och gör utan tvekan skäl för sitt namn. En annan av de mer dunkla höjdpunkterna är drone-iga, malande Veven, som är den låt som låter mest dark ambient – en genre som Meierkord, som en del av duon Meipr, behärskar till fullo.

Men på det hela taget är Flykt en trösterik, varm platta, som verkligen uppnår den frid den söker. Min enda invändning är nog att den med sina dryga 90 minuter är i mastigaste laget. Det finns inga spår jag utan vidare skulle vilja kassera, men jag funderar på om den hade kunnat gå att dela upp på två skivor. Samtidigt är flykten alltid lång, oavsett vad man vill komma bort ifrån, och jakten på frid likaså. Och i dessa EP- och spellistefixerade tider där albumet närmast föraktas är det ändå uppfriskande med artister som vågar släppa rena epos. Hatten av till Henrik Meierkord. Och till Pelle Ossler, som bidragit med det vackra omslaget.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dimma

Om ni gillar detta: Meipr:s båda album samt Henrik Meierkord – Dystopia