Emofolkens främste fanbärare, tillika den vansinnigt begåvade låtskrivaren och sångaren, Conor Oberst slår sina påsar ihop med lärjungen och arvtagerskan Phoebe Bridgers och resultatet är ungefär så bra som man hoppas och tror.
I början av 2000-talet var Oberst, då under namnet Bright Eyes, posterboy för nervig, (till synes) dagbokspersonlig och sårigt melankolisk indiefolk. Ett underbarn, sa man, med hjärtat på utsidan och ett oantastligt snille för både melodi och melankoli. Jag upptäckte honom 2003, som 17- eller 18-åring. Utan att ha hört en enda ton köpte jag genombrottsskivan Fevers and Mirrors efter att ha läst en kort puff i numera insomnade musiktidningen Groove. Ett köp jag aldrig ångrat. Jag har varit ett troget fan sedan dess.
Nu skriver vi 2019 och mycket vatten har runnit under broarna. Oberst har ända sedan genombrottet släppt en hyfsat strid ström av mer eller mindre utsökta skivor, och i stort sett samma saker som man sa om Conor för sisådär 15 år sedan kan i dag sägas om LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers. Bridgers, ett uttalat Oberst-fan, har sedan sin lysande debutplatta Stranger in the Alps från 2017, gått från klarhet till klarhet. Arvet från trasiga folkhjältar som Elliott Smith och just Conor Oberst går igen i hennes sånger om identitet, död och förlust – oavsett om de ges ut i eget namn eller som en tredjedel av boygenius. Att det nu kommer ett samarbete med Oberst känns fullständigt naturligt. På flera sätt är de ju tvillingsjälar. De har visserligen samarbetat förr, ska tilläggas. På scen och på skiva. Men nu har de alltså blivit med både band och platta. Och skivan, oantastligt producerad av Conors trotjänare sedan gammalt, Andy Lemaster, låter ungefär så bra som man hoppats och trott.
Den som dock väntat på ett nytt She & Him får tänka om. Här finns inga romantiska duetter. Ingen mysig folkpop, inga Sonny & Cher-retrovibbar. Ibland turas de om om verserna, men i de flesta fall sjunger de samtidigt. Förr om åren exploderade Conors röst i ångestvrål. Numer knarrar den varmt, men ändå bitterljuvt, som en gungstol eller som en dörr in till en vrå i skymundan. Den gifter sig mer än väl med Bridgers sköra, sorgtyngda stämma. Ibland ligger hennes röst överst i mixen, ibland är det Conor som hörs tydligast, med Bridgers röst som mjukt, svalt gräs att vila på.
Musikaliskt rör de sig mellan försiktig folk, rena rocknummer, mellanting och så ett synthinslag som bryter av. Bägge artisterna har en bred repertoar sedan innan – inte minst Oberst som varit aktiv skivartist sedan han som 13-åring 1993 släppte sin första kassett på Lumberjack Records (som sedermera skulle komma att bli numera legendariska Saddle Creek). Oberst har gjort folk, pop, punk, post-hardcore, country och mixtrat med synthar och maskiner. Bridgers har släppt en fullängdare i eget namn och en ep med boygenius men övertygar oavsett om hon rockar loss med ett sjok elgitarrer eller viskar fram bräckliga sorgesånger på akustisk gitarr. Som Better Oblivion Community Center får de tillfälle att prova på det mesta, och de gör det med finess och känsla.
Öppningsspåret Didn’t Know What I Was In For – ett sorgset, vackert och uppgivet nummer om hur förbannat svårt det är att vara människa i dag – hade låtit givet på Stranger in the Alps och hade också tillhört höjdpunkterna. Sleepwalkin’ är folkrock komponerad av lika delar Mystic Valley Band och lika delar Phoebe Bridgers och är möjligen den låt man kanske lättast glömmer bort. De återhämtar sig emellertid med tredjespåret, tillika rocknumret, Dylan Thomas, där verserna är klassisk Conor medan refrängen inte hade kunnat vara skriven av någon annan än Bridgers. Tillsammans sjunger de om hur det egna, privata lidandet (eller helvetet, som de själva uttrycket det) pareras med den yttre världen, och låten hör till skivans bättre hälft. Ännu starkare blir det redan i nästa låt. 2016 avled Conors bror, Matt Oberst (bland annat känd från Saddle Creek-bandet Sorry About Dresden), endast 42 år gammal. Jag kan förstås inte svära på att det är om honom som den monumentalt drabbande folkballaden Service Road handlar, och tänker inte säga att det är så, heller, men jag skulle bli förvånad om så ej var fallet – särskilt med tanke på omständigheterna kring Matts död. Hur det än ligger till är Service Road, som jag sa, oerhört drabbande – om missbruk, om hur hopp blir till förtvivlan, om hur empati mot ens vilja förvandlas till ilska och frustration, om förlusten, om sorgen, om de små sakerna man minns, om hur man måste handskas med känslorna som blir kvar när den man förlorat är…well, förlorad.
Stämningen lättas, åtminstone, musikaliskt/melodiskt upp med nästa låt – synthnumret Exception to the Rule. Alla vi som älskat Conors tidigare utflykter i synthland (Neely O’Hara, I Will Be Grateful…, Breakfast in Bed, stora delar av Digital Ash och People’s Key), får här vårt lystmäte. Nämnda låt är kanske inte lika bra som ovanstående, men ekvationen Conor+synthar+Phoebe Bridgers är i sanning lika med framgång. Och än en gång ventileras vilken uppförsbacke man kämpar i – tyngd av relationer, krav, vårt moderna samhälle. Det hjälper inte ens att fly. I wanted to avoid it, sjunger de och fortsätter:
Live out in the forest
Play out of that orbit
Go drifting out to sea
But fate just wouldn’t have it
It treats us like a magnet
Mends my broken habits
And makes a fool of me
En av skivans finaste stunder är Chesapeake. En på en och samma gång smärtsam och finstämd slowburner om musikens (direkta och indirekta) kraft, om minnena och om ensamheten man både kan finna och bota med hjälp av just musiken. I nästa låt, den 90-tals-doftande My City, rasar tankarna – kring förlorad kärlek och den desperata jakten på ny och en närmast existentialistisk ångest inför friheten – på en promenad genom stan, medan tillvaron krackelerar runtomkring. Det är en för all del habil rocklåt, men i slutändan drar den ganska oambitiösa musiken det kortare strået jämfört med texten. Jämnare skägg är det definitivt i den jättefina folkpopvalsen Forest Lawn, om en vänskap som runnit ut i sanden (eller grävts ner i jorden?).
Den låt som tydligast vuxit sedan jag började lyssna på albumet är troligtvis Big Black Heart. Här hör man drag från dels de allra tidigaste Bright Eyes-inspelningarna och dels Commander Venus, och i öppningsriffet (som också återkommer senare i låten) hörs även spår av The Cure.
Den låt som dock verkligen tar knäcken på mig är avslutaren, tillika Taylor Hollingsworth-covern, Dominos. Det må som sagt vara en cover, men ingen låt på skivan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka signum som Dominos. Att låtskrivaren Taylor Hollingsworth spelar med Conor i Mystic Valley Band och samtidigt är en stor beundrare av densamme lär inte förvåna någon. Dominos, i sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är så mycket Conor Oberst man någonsin kan begära – och den är makalös.
Vi är många som väntar på ett nytt album från Conor – särskilt efter styrkebeviset från härom sistens, den otroliga singeln No One Is Going To Change/The Rockaways, och lika många suktar efter Bridgers uppföljare till Stranger in the Alps. I väntan på dessa album är Better Oblivion Community Center mer än tillräckligt.
Just nu filas det på en turné, och ett Sverigedatum är utlovat. Jag ser fram emot att se dem.
I mars släpps skivan fysiskt, på vinyl och cd, via Dead Oceans.
Betyg: 8/10
Bästa låt: Dominos
Om ni gillar detta: Conor Oberst – Ruminations, Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps
482 MHz 