Bäst just nu: januari, del 2

 

Sharon Van Etten – Remind Me Tomorrow (album)

– En skiva som inte bara förtjänar ett eget inlägg, egentligen, men som med största sannolikhet även kommer finnas med på en topp 10 i december, när året ska sammanfattas. Men tid finns inte alltid, så jag nöjer mig med att säga att Sharon Van Etten är tillbaka efter fem år – och hon låter nytänd, angelägen och het. Den nya, gnistrande, pulserande, närmast experimentella, ljudbilden parat med attityden i rösten kan vid första anblick få en att tro att det personliga anslaget och intimiteten från tidigare album fått stryka på foten. Så är icke fallet. De hudnära berättelserna finns fortfarande där, men paketeringen är ny. Lite svårare att bryta igenom, måhända. Men så värd mödan.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Jupiter 4

Om ni gillar detta: Sharon Van Etten – Are We There

 

Jenny Lewis – Red Bull & Hennessy

– Vem bryr sig om ifall Fleetwood Mac-medlemmarna bråkar när Jenny Lewis fortsätter göra Fleetwood Mac-musik bättre än nämnda band gjort på 30 år? Red Bull & Hennessy tar vid där 2014 års lysande, Ryan Adams-producerade, platta The Voyager slutade. Vi pratar alltså ursnygg pop, förankrad i 80-tal (utan att bli gräll!), där melodi och slickhet är gudomar. Att Jenny sedan toppar detta med sin gudabenådade röst och en text om passion och hängivelse gör det förstås bara ännu bättre. Jag ser fram emot albumet On the Line, som släpps 22/3.

 

Meipr (band)

– Meipr är en duo bestående av cellisten Henrik Meierkord och maskinskötaren Peter Josefsson. Meierkord känner vi från Pelle Osslers mästerverk Evig himmelsk fullkomning (samt efterföljande turnéer) och Josefsson från industribandet Metallhundarna och postpunkarna Fraktionen.  Tillsammans skapar de outsägligt vacker musik i det svärtade, knappt verkliga och tidigare helt okända, gränslandet mellan kammarmusik och dark ambient. I augusti släpptes den utsökta mini-LP:n Egalité på Bandcamp (och för en sekund var den även tillgänglig som kassett, för de riktigt tursamma). Jag hoppas de håller ångan uppe och ger ut mer musik.

 

Boy Harsher – LA

– Mörkt och dansant, med skimrande synthar, pumpande trummaskiner och avmätt sång. Allt är sig likt i Boy Harsher-land – och det är väl för väl. Nya singeln visar att även nästa platta sannolikt kommer hålla god kvalitet.

 

Orphan Ann – The Practice of Surrender (album)

– Cocteau Twins och tidiga Dead Can Dance sjunker ner i ett ändlöst mörker – helt utan avsikt att någonsin komma upp igen. Ungefär så låter Orphan Anns debutalbum. Det är vackert och atmosfäriskt likt Cocteau Twins, bär samma suggestiva mystik som man hittar på Dead Can Dance’s debutalbum och är insvept i ett kargt och kallt mörker man annars främst hittar i dark ambient-genren. Eteriska röster fladdrar förbi, synthar bygger upp hotfulla, vackra, elaka, undersköna ljudvärldar och låtarna är mer meditationer och stämningsstycken än rena ”låtar”. Men bra är det. Förbaskat bra. Gavs ut igår fredag på Moloton.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Du kommer aldrig nära igen

Om ni gillar detta: Ovan nämnda album