Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

Recension: BETTER OBLIVION COMMUNITY CENTER (CONOR OBERST & PHOEBE BRIDGERS) – S/T

boalbum

Emofolkens främste fanbärare, tillika den vansinnigt begåvade låtskrivaren och sångaren, Conor Oberst slår sina påsar ihop med lärjungen och arvtagerskan Phoebe Bridgers och resultatet är ungefär så bra som man hoppas och tror.

I början av 2000-talet var Oberst, då under namnet Bright Eyes, posterboy för nervig, (till synes) dagbokspersonlig och sårigt melankolisk indiefolk. Ett underbarn, sa man, med hjärtat på utsidan och ett oantastligt snille för både melodi och melankoli. Jag upptäckte honom 2003, som 17- eller 18-åring. Utan att ha hört en enda ton köpte jag genombrottsskivan Fevers and Mirrors efter att ha läst en kort puff i numera insomnade musiktidningen Groove. Ett köp jag aldrig ångrat. Jag har varit ett troget fan sedan dess.

Nu skriver vi 2019 och mycket vatten har runnit under broarna. Oberst har ända sedan genombrottet släppt en hyfsat strid ström av mer eller mindre utsökta skivor, och i stort sett samma saker som man sa om Conor för sisådär 15 år sedan kan i dag sägas om LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers. Bridgers, ett uttalat Oberst-fan, har sedan sin lysande debutplatta Stranger in the Alps från 2017, gått från klarhet till klarhet. Arvet från trasiga folkhjältar som Elliott Smith och just Conor Oberst går igen i hennes sånger om identitet, död och förlust – oavsett om de ges ut i eget namn eller som en tredjedel av boygenius. Att det nu kommer ett samarbete med Oberst känns fullständigt naturligt. På flera sätt är de ju tvillingsjälar. De har visserligen samarbetat förr, ska tilläggas. På scen och på skiva. Men nu har de alltså blivit med både band och platta. Och skivan, oantastligt producerad av Conors trotjänare sedan gammalt, Andy Lemaster, låter ungefär så bra som man hoppats och trott.

Den som dock väntat på ett nytt She & Him får tänka om. Här finns inga romantiska duetter. Ingen mysig folkpop, inga Sonny & Cher-retrovibbar. Ibland turas de om om verserna, men i de flesta fall sjunger de samtidigt. Förr om åren exploderade Conors röst i ångestvrål. Numer knarrar den varmt, men ändå bitterljuvt, som en gungstol eller som en dörr in till en vrå i skymundan. Den gifter sig mer än väl med Bridgers sköra, sorgtyngda stämma. Ibland ligger hennes röst överst i mixen, ibland är det Conor som hörs tydligast, med Bridgers röst som mjukt, svalt gräs att vila på.

Musikaliskt rör de sig mellan försiktig folk, rena rocknummer, mellanting och så ett synthinslag som bryter av. Bägge artisterna har en bred repertoar sedan innan – inte minst Oberst som varit aktiv skivartist sedan han som 13-åring 1993 släppte sin första kassett på Lumberjack Records (som sedermera skulle komma att bli numera legendariska Saddle Creek). Oberst har gjort folk, pop, punk, post-hardcore, country och mixtrat med synthar och maskiner. Bridgers har släppt en fullängdare i eget namn och en ep med boygenius men övertygar oavsett om hon rockar loss med ett sjok elgitarrer eller viskar fram bräckliga sorgesånger på akustisk gitarr. Som Better Oblivion Community Center får de tillfälle att prova på det mesta, och de gör det med finess och känsla.

bo

Öppningsspåret Didn’t Know What I Was In For – ett sorgset, vackert och uppgivet nummer om hur förbannat svårt det är att vara människa i dag – hade låtit givet på Stranger in the Alps och hade också tillhört höjdpunkterna. Sleepwalkin’ är folkrock komponerad av lika delar Mystic Valley Band och lika delar Phoebe Bridgers och är möjligen den låt man kanske lättast glömmer bort. De återhämtar sig emellertid med tredjespåret, tillika rocknumret, Dylan Thomas, där verserna är klassisk Conor medan refrängen inte hade kunnat vara skriven av någon annan än Bridgers. Tillsammans sjunger de om hur det egna, privata lidandet (eller helvetet, som de själva uttrycket det) pareras med den yttre världen, och låten hör till skivans bättre hälft. Ännu starkare blir det redan i nästa låt. 2016 avled Conors bror, Matt Oberst (bland annat känd från Saddle Creek-bandet Sorry About Dresden), endast 42 år gammal. Jag kan förstås inte svära på att det är om honom som den monumentalt drabbande folkballaden Service Road handlar, och tänker inte säga att det är så, heller, men jag skulle bli förvånad om så ej var fallet – särskilt med tanke på omständigheterna kring Matts död. Hur det än ligger till är Service Road, som jag sa, oerhört drabbande – om missbruk, om hur hopp blir till förtvivlan, om hur empati mot ens vilja förvandlas till ilska och frustration, om förlusten, om sorgen, om de små sakerna man minns, om hur man måste handskas med känslorna som blir kvar när den man förlorat är…well, förlorad.

Stämningen lättas, åtminstone, musikaliskt/melodiskt upp med nästa låt –  synthnumret Exception to the Rule. Alla vi som älskat Conors tidigare utflykter i synthland (Neely O’Hara, I Will Be Grateful…, Breakfast in Bed, stora delar av Digital Ash och People’s Key), får här vårt lystmäte. Nämnda låt är kanske inte lika bra som ovanstående, men ekvationen Conor+synthar+Phoebe Bridgers är i sanning lika med framgång. Och än en gång ventileras vilken uppförsbacke man kämpar i –  tyngd av relationer, krav, vårt moderna samhälle. Det hjälper inte ens att fly. I wanted to avoid it, sjunger de och fortsätter:
Live out in the forest
Play out of that orbit
Go drifting out to sea
But fate just wouldn’t have it
It treats us like a magnet
Mends my broken habits
And makes a fool of me

En av skivans finaste stunder är Chesapeake. En på en och samma gång smärtsam och finstämd slowburner om musikens (direkta och indirekta) kraft, om minnena och om ensamheten man både kan finna och bota med hjälp av just musiken. I nästa låt, den 90-tals-doftande My City, rasar tankarna – kring förlorad kärlek och den desperata jakten på ny och en närmast existentialistisk ångest inför friheten – på en promenad genom stan, medan tillvaron krackelerar runtomkring. Det är en för all del habil rocklåt, men i slutändan drar den ganska oambitiösa musiken det kortare strået jämfört med texten. Jämnare skägg är det definitivt i den jättefina folkpopvalsen Forest Lawn, om en vänskap som runnit ut i sanden (eller grävts ner i jorden?).

Den låt som tydligast vuxit sedan jag började lyssna på albumet är troligtvis Big Black Heart. Här hör man drag från dels de allra tidigaste Bright Eyes-inspelningarna och dels Commander Venus, och i öppningsriffet (som också återkommer senare i låten) hörs även spår av The Cure.

Den låt som dock verkligen tar knäcken på mig är avslutaren, tillika Taylor Hollingsworth-covern, Dominos. Det må som sagt vara en cover, men ingen låt på skivan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka signum som Dominos. Att låtskrivaren Taylor Hollingsworth spelar med Conor i Mystic Valley Band och samtidigt är en stor beundrare av densamme lär inte förvåna någon. Dominos, i sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är så mycket Conor Oberst man någonsin kan begära – och den är makalös.

Vi är många som väntar på ett nytt album från Conor – särskilt efter styrkebeviset från härom sistens, den otroliga singeln No One Is Going To Change/The Rockaways, och lika många suktar efter Bridgers uppföljare till Stranger in the Alps. I väntan på dessa album är Better Oblivion Community Center mer än tillräckligt.

Just nu filas det på en turné, och ett Sverigedatum är utlovat. Jag ser fram emot att se dem.

I mars släpps skivan fysiskt, på vinyl och cd, via Dead Oceans.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dominos

Om ni gillar detta: Conor Oberst – Ruminations, Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps