Ramones får mycket kärlek och uppmärksamhet för sitt 70-tal – med all rätta, de uppfann ju trots allt punken så som vi känner den. Men deras 80- och 90-tal förtjänar definitivt mer kärlek än vad det fått. Visst, de var inte lika nyskapande då, men de slutade aldrig skriva fantastisk rockmusik. Som den ständige försvarare av det udda, underskattade och förbisedda jag är tar jag härmed tillfället i akt och lyfter fram denna förbisedda period i Ramones karriär.
Nedan följer en albumguide med kommentarer, betyg och låthöjdpunkter. Spellista med de bästa låtarna längst ner. Varsågoda.
År: 1980
– Ramones anlitade galenpannan Phil Spector för att få till hitplattan de väntat så på – och resultatet låter därefter. Albumet innehåller många starka poplåtar, men väldigt lite punk, och de kommersiella och breda framgångarna uteblev än en gång.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Do You Remember Rock’n’Roll Radio?”
År: 1981
– Ramones mest underskattade album. Tar popkänslan från End of…och blandar ut den med attityden från tidigare album. Efter End of…gav de upp jakten på kommersiell lycka och gick hädanefter bara på känsla. Mycket klokt.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”7-11”
År: 1983
– Ett försök så gott som något att hitta tillbaka till bandets råare rötter. Joeys popkompositioner fick stå tillbaka för Johnnys hårda riffande och Dee Dees punklåtar. Resultatet? Ett habilt rock’n’roll-album.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Somebody Like Me”
År: 1984
– Nu snackar vi. Too Tough to Die har så gott som helt skakat av sig popambitionerna från 80-talets början (fantastiska ”Howling at the Moon” är ett slags undantag, men låter mer Billy Idol än Phil Spector-pop) och är en riktigt stark rockplatta, helt utan krusiduller. Ibland blir det lite väl jämntjockt, men för det mesta är det ett mycket inspirerat Ramones vi hör här.
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Howling at the Moon”
År: 1986
– Här var bandet djupt splittrat. Relationen mellan Johnny och Joey var sämre än någonsin, och Joey var trött på bandet. Detta resulterade i att han bara skrev två låtar (tre, om man räknar ”Bonzo Goes to Bitburg”, som han skrev ihop med Dee Dee och Jean Beauvoir). Men trots detta fick de ändå ur sig ett klart godkänt album, som i vissa stunder är riktigt bra.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”Mental Hell”
År: 1987
– Här börjar luften gå ur. De ska ha tummen upp för att plattan är jämn, enhetlig och koherent, men tyvärr är det för att de flesta av låtarna låter snarlika och är alla ungefär lika halvtrista. Dock saknar plattan inte försonande drag. ”I Wanna Live” är klassisk Ramones-rock och Joeys poplåt ”A Real Cool Time” är underbar.
Betyg: 5/10
Bästa låt: ”I Wanna Live”
År: 1989
– Fler och högre toppar än på Halfway to Sanity, men på det hela taget ojämn. Skiftar mellan fullständigt lysande (”Pet Sematary”, ”Punishment Fits the Crime”, ”Palisades Park”-covern), rent tråkig (”Learn to Listen”, ”Ignorance is Bliss”, ”Don’t Bust My Chops”) och skaplig (resten).
Betyg: 6/10
Bästa låt: ”Pet Sematary” eller ”Punishment Fits the Crime”
År: 1992
– Precis som ovan nämnda Pleasant Dreams är Mondo Bizarro ett sorgligt underskattat album i Ramones diskografi. Efter två rätt trötta plattor (Halfway to Sanity och Brain Drain) lät Ramones på Mondo Bizarro återigen hungriga, vitala och unga (trots att de uppnått medelåldern). Spolingen CJ Ramone trakterade basen efter avhoppade Dee Dee, och kanske spelade hans unga iver in. Dee Dee bidrar dock med två låtar. En av dessa är ”Poison Heart”, som i min mening skulle kunna vara det finaste bandet överhuvudtaget spelade in. Aldrig tidigare hade de grävt så djupt, varit så nakna eller bättre satt fingret på hur det är att leva ett liv i motvind och uppförsbacke och ändå gå med ryggen rak, som de gör i Poison Heart. Och den mollstämda melodin är en melodi för evigheten.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Poison Heart”
År: 1995
– De borde ha lagt av efter Mondo Bizarro. Adios Amigos, bandets sista album, är deras allra sämsta och en trist sorti för ett band av Ramones kaliber (inte för att deras status någonsin kommer att hotas, men ändå). Skivan är trött och trist i stil med Halfway to Sanity, men med färre toppar. Ett fullkomligen lysande undantag är dock den suggestiva, märkliga och förbannat snygga ”She Talks to Rainbows”, skriven av Joey. Den vittnar om att det ändå fanns kreativitet och hunger kvar, och hade fler låtar dragit åt samma håll hade vi fått ett betydligt intressantare album.
Betyg: 4/10
Bästa låt: ”She Talks to Rainbows”
482 MHz 