Det bästa bandet jag upptäckt i år heter Nattskärran och kommer från Umeå. De är en trio, bestående av Ingrid Marklund, Linus Johansson och Oskar Alm, och de spelar en sorgtyngd och melodiskt fulländad blandning av dream pop, postpunk och en nypa goth. De debuterade 2014 med EP:n Talliden, och sedan dess har det blivit ytterligare en EP och fyra singlar. Jag vet inte hur jag snubblade in på dem, men jag är glad att jag gjorde det – och sedan dess har jag funderat på ett bra tillfälle att lyfta fram dem. Den här adventskalendern är väl ett tillfälle så gott som något?
Endast tio låtar har de släppt, med en total speltid på runt en trekvart. Men varenda sekund går rakt in i hjärtat och ställer till med oreda, och hela tiden vill man bara ha mer. Som jag skrev ovan är deras melodier i en klass för sig – och finns det något jag dyrkar är det när låtskrivare för samman riktigt starka, och mollstämda, melodier med ett djupt, tätt mörker. Detta gör Nattskärran, och ramar på så vis in texterna om kärlekslöshet, förlust, alienation och helt enkelt hur jävla svårt det är att finnas till, på ett utsökt vis. Och de lyckas med det varje gång.
Skulle jag plocka ut favoriter bland deras många fullträffar väljer jag den hjärtskärande hymnen ”Deep”, depp- och utanförskapspoppen i ”The Years Go by I Feel the Same” samt senaste singeln ”Feel”, som för tankarna till Slowdive. Men bry er inte om detta, lyssna i stället på allt de gjort. För att göra det så enkelt som möjligt har jag samlat allt i en spellista (se nedan).
Det är uppslitande att lyssna på Nattskärran, men har man väl börjat förstår man snabbt varför man måste. Och finns det minsta rättvisa i musik-Sverige blir 2021 Nattskärrans år. Jag ska göra det lilla jag kan för att bidra till det.
482 MHz 