Billy Idol 65 år: 482 MHz lyfter fram 20 deep cuts

Idag fyller Billy Idol pensionär, och det är ju ett ypperligt tillfälle att hylla denna underskattade och förbisedda rockhjälte.

För mig blev han inkörsporten till punken och den alternativa rockvärlden (en gärning jag knappast kan tacka honom nog för). Jag upptäckte honom som sökande 15-åring när MTV hade 80-tals-helg. I de gamla videorna de spelade var han tanig, blek och blond, precis som jag, men oändligt mycket coolare. Videon till White Wedding är fortfarande en av de märkligaste och bästa jag vet. John Lydon lär ha kallat honom för punkens svar på Perry Como, och det är mitt i prick. Han var en gång i tiden punk, visst, men han var lika mycket tvålfager crooner och popsångare – en oförlåtlig kombination hos puritaner och den gamla skolans rockmurvlar. Och det var ju detta som gjorde att han aldrig riktigt blev tagen på allvar – det och hans hedonistiska leverne, skandalerna, attityden och den vid första anblick stereotypa rocker-imagen. Men jag menar att detta är orättvist. Han har (än idag) en gudabenådad röst, mitt emellan Jim Morrison och Elvis Presley, som behärskar ursinniga primalskrik lika väl som såriga ballader. Jag vidhåller till döddagar att han är en av rockhistoriens bästa rocksångare. Och under storhetstiden på 80-talet brann hans av kritiker så nonchalerade låtskrivartalang furiöst, och tack vare sin (och gitarristen Steve Stevens) imponerande känsla för hits radade han upp listframgångar- för publik hade han, det ska gudarna veta. Men när jag nu ska hylla Idol väljer jag att strunta i hitsen (de har ni ju hört ändå). Istället lyfter jag fram 20 av hans bästa och mest försummade ”deep cuts”. Vi snackar alltså albumspår och annat udda material. Hitsen må ha varit epokgörande, men som mest intressant var han på albumspåren. I spellistan nedan hittar vi ballader, blytung rock, tidstypisk new wave och cyberpunk – allt sorterat kronologiskt och inte en hit i sikte. Varsågoda – och grattis, Billy!

Till minne av Elvis Presley: Elvis underskattade 70-tal

 

elvis 70-tal

Jag må i regel skriva om allsköns udda och svår musik, men när det kommer till kritan finns det nästan ingen som når lika djupt ner i hjärteroten som Elvis Aaron Presley. För att hylla honom idag, på dagen 43 år efter hans död, väljer jag att lyfta fram tre album från hans mest underskattade och missförstådda årtionde, 70-talet. De aningslösa, men högljudda, tyckarna menar att Elvis 70-tal endast var destruktivt och substanslöst. Givetvis är bilden mer nyanserad än så, vilket jag med den här texten hoppas kunna illustrera.

Varsågoda – och må Elvis vila i frid.


Today

År: 1975

71IIZUGF6rL._SS500_

 

– Inspelad under blott en tredagarsperiod i mars 1975, och det är utan tvekan en hungrig Elvis vi hör på plattan. Han varvar stenkåt, retrofierad boogie-rock (”T-R-O-U-B-L-E”) med countrystänkare (”Susan When She Tried”, ”I Can Help”) bluesig gospel (”Shake a Hand”) och en rad tunga ballader, där framförallt den hjärtslitande, närmast självbiografiska ”Pieces of My Life” sticker ut. Där sjunger Elvis om ett rämnat privatliv, som bara han kunde – med kuslig, intensiv närvaro och en röst som får alla andra sångare att skämmas.

Today visar Kung Presley upp sin oantastliga känsla för den amerikanska populärmusikens många skiftningar, skeenden och former. Det är inte hans jämnaste eller till låtmaterialet sett starkaste album, men det är helgjutet och genuint och med gott om höjdpunkter från denna musikaliska urkraft, som trots att han närmade sig slutet av sitt liv ändå hade mycket kvar att ge.


From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee

År: 1976

from-elvis-presley-boulevard-memphis-tennessee-33

– Under de sista åren av sitt liv var Elvis Presley överviktig, folkskygg och alltjämt märkt av skilsmässan från Priscilla och andra spruckna relationer. Men han kunde fortfarande sjunga skiten ur vilken kollega som helst. Det hörs tydligt inte minst på vad som skulle bli hans sista riktiga studioalbum, From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee.

Här gräver han djupt ner i sin avgrundsdjupa sorg och levererar den ena showstoppern efter den andra. ”Hurt” inleder plattan och sätter direkt ribban orimligt högt. Timi Yuros melodramatiska gamla hit blir i Elvis händer något överjordiskt – något långt mer än popmusik. Andra höjdpunkter är bland andra ”Love Coming Down” och ”I’ll Never Fall in Love Again”. Den förstnämnda är vad som skulle uppstå om Frank Sinatra varit countryballadsångare från södern istället för saloonsångare från asfaltsdjungeln på östkusten. Den sistnämnda är översvallande, från-tårna-soul från en sångare som sjunger med livet som insats. Däremellan avlöser pärlorna varandra.

From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee är sannolikt Elvis mörkaste platta, och i det närmaste även en konceptuell platta i stil med Sinatras många nattsuddarklassiker om sprucken kärlek. Vill man snabbt och lätt överbevisa slentriantyckarna, som blint påstår att Elvis under sina sista år endast producerade skräp, kan man med fördel sätta på det här albumet.


Moody Blue

År: 1977

moodyblue

– Noga räknat är Moody Blue inget riktigt studioalbum, även om det må ha lanserats som det när det gavs ut i juli 1977 – blott en månad innan Elvis gick bort. I själva verket utgörs plattan av liveupptagningar, och studioinspelningar från Graceland, 1976. Den ursprungliga tanken var att spela in ny musik i början av 1977, men Elvis sjukanmälde sig. Lyckligtvis är det material som fyller plattan mer än bra, och ger Elvis en värdig sorti från denna värld.

Liveupptagningarna är lite ”hit and miss”. ”Unchained Melody” är, ihop med Johnny CashsHurt”, sannolikt tidernas bästa cover, och tolkningen av ”Little Darlin’” är doo-wop-doftande retrorock med gott om glimt i ögat. ”If You Love Me (Let Me Know)” och ”Let Me Be There”, däremot, är tradig, platt countrypop. Studioinspelningarna är dock av jämnare kvalitet. Fenomenala countryballader som ”He’ll Have To Go” ”She Thinks I Still Care”,  och ”It’s Easy For You”, allihop som gjorda för att spelas på dammiga, rökiga ölsjapp längs landsvägarna i den djupaste söderns många avkrokar, varvas med den lika fenomenala pophitten och tillika titelspåret, rockern ”Way Down” och bluesballaden ”Pledging My Love”. Allihop är de oumbärliga låtar för den som vill åt vem Elvis var under sin sista tid i livet.

Hälsan vacklade och liveshowerna var ojämna. Han omgav sig med ja-sägare, utsugare och imbeciller. Pillermissbruket var bortom kontroll, trots tafatta försök att rehabiliteras. Kraften att göra något åt situationen fanns inte. Men i studion, med ett låtmaterial som resonerade med honom. kunde han fortfarande visa varför han alltjämt kallades för The King. Ingen sjöng som honom, ingen hade samma på-liv-och-död-närvaro. Än idag är det ingen som har överträffat honom.


elvis piano

The Gun Club: ny JLP-dokumentär + 482 MHz rankar deras 10 bästa låtar

jlp

Jeffrey Lee Pierce, den mytomspunna sångaren i lika mytomspunna rock’n’roll-bandet The Gun Club, är föremål för en ny dokumentär. Om detta skrev amerikanska musiksidan Pitchfork härom dagen. Filmen, som fått den träffande titeln Elvis from Hell, regisseras av tysken Heiko Lange och Jessica Andree. Filmen innehåller intervjuer med ikoner som Nick Cave, Iggy Pop och Mark Lanegan och täcker upp JLP:s liv från födsel till det alltför tidiga frånfället 1996. Visst låter det alla tiders? Det enda minuset är att den väntas ha premiär först nästa år. Och jag menar alltså 2020…

Senast en film om Gun Club eller Jeffrey Lee gjordes var 2006, då dokumentären Ghost on the Highway hade premiär. Den kan man se på YouTube.

Nyheten om Elvis From Hell gjorde förstås 482 MHz på saligt humör, och för att fira har jag satt ihop en lista över Gun Clubs tio bästa låtar. Varsågoda. Spellista i slutet.

 

10. Like Calling Up Thunder

År: 1982

Album: Miami

– Melodi och bröt, taggtrådsgitarrer och slide-gitarr, punk och country – allt samsas ypperligt väl på denna skönhet från bandets andra platta.

 

9. Nobody’s City

År: 1988

Album: The Breaking Hands (singel), senare utgiven på nyutgåvor av albumet Mother Juno

– Kåt, nästan slick, postpunkig funk om flykt, exil och ny kula.

 

8. For the Love of Ivy

År: 1981

Album: Fire of Love

– Vad som händer när kärleken som gått åt pipan och det livslånga utanförskapet till slut fått bägaren att rinna över. Sketen, misantropisk och guttural blues-punk från de som gjorde det bäst.

 

7. Death Party

År: 1983

Album: Death Party EP

– Gun Clubs allra vackraste mangel. Ett av hela 80-talets vackraste mangel.

 

6. Carry Home

År: 1982

Album: Miami

– Hemvändarblues á la Jeffrey Lee.

Although I’ve howled across fields and my eyes
Turned grey
Are yours still the same?

 

5. Yellow Eyes

År: 1987

Album: Mother Juno

– Självaste Blixa Bargeld (Einstürzende Neubauten), The Bad Seeds, m.m.) gästar med sin allra trubbigaste, taggigaste gitarr på denna annars väldigt snygga, souliga historia om svartsjuka och en inte helt sund kärleksrelation. Jag hade kunnat kalla den fantastisk, men det räcker inte till.

 

4. Sex Beat

År: 1981

Album: Fire of Love

– Rock’n’roll direkt från höften. Svettig, febrig, melodiös brunst-punk från LA:s allra sjabbigaste lakan. Fullständigt oemotståndlig oavsett när du hör den. Kan också mycket varmt rekommendera Osslers och Thåströms fantastiska cover Sexbit. Briljant översatt (tolkad) till svenska av Ossler och hämtad från dennes platta Desorienterad (2001).

 

3. The House on Highland Avenue

År: 1983

Album: Death Party EP

– Varmt och empatiskt om en icke namngiven seriemördare och dennes brott och offer. Refrängen träffar som en slägga:
There is no fire in your glass eye
There is no feeling when you’re done
And one day you will find out
What kind of monster you’ve become

 

2. The Breaking Hands

År: 1987

Album: Mother Juno

– Gun Clubs fjärde platta, Mother Juno, producerades av Cocteau Twins-gitarristen Robin Guthrie och ingenstans hörs det tydligare än på The Breaking Hands. Aldrig, vare sig förr eller senare, lät Gun Club mer atmosfäriska än här. Och vad de klär dem. The Breaking Hands är knäckande vacker i allt sitt skimmer och Jeffrey Lees melodisnille har kanske aldrig varit vassare. Fun fact: detta var den första GC-låten jag hörde, någon gång alldeles i kölvattnet av Skebokvarnsv. 209.

 

1. Mother of Earth

År: 1982

Album: Miami

– Mörkret som bodde i Jeffrey Lee uttrycktes väl knappast finare än på den här vemods-countryn. Här finns inga manér, inga utspel, inget skrammel att gömma sig bakom. Här hör vi en man, utled redan vid 24 års ålder, blotta sitt hjärta. I tried my best, but I could not, sjunger han. Men han kunde, och han fortsatte att bevisa detta i fjorton år till, innan det tog stopp för alltid.

Spellistan (något förändrad pga att vissa låtar saknas på Spotify):

 

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 10-1 – SISTA LISTAN

1485916151813

 

Det finns mycket att säga om Elvis Presley, men Pierre Hellqvist (eldjsäl, musikguru och chefredaktör för Sveriges bästa musiktidining Sonic) sa det i dag bättre än någon annan:

”Det sägs ibland att han inte betytt något för dagens musik när han i själva verket betytt allt. Den laddade och sexiga korsbefruktningen av svart och vitt, den visuella praktfullheten, mystiken, den utomjordiska utstrålningen, de explosiva liveshowerna. Då har vi inte gått in på rösten…”

Det har nu blivit dags att sammanställa den sista listan i detta topp-40-projekt – platserna 10-1. Elvis tio bästa låtar.

Låt oss börja, och låt oss också minnas denna utomvärdsligt enigmatiska artist, denna sångare och röst som reser sig över alla andra, i dag på dagen 40 år efter hans bortgång.

 

10. Just Pretend

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme – som de flesta av Elvis 70-tals-ballader. Här var dock låtmaterialet på nivå som bara några få andra av dessa ballader kan matcha.

 

9. Love Letters 

År: 1966

Album: Elvis’ Gold Records, vol. 4

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis golvet med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar.

 

8. I Believe

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– Denna gospelinspirerade ballad spelades in av en rad sångare och artister, och blev en stor hit för Frankie Laine, 1953. Elvis version hade kunnat göra Karl Marx kristen. Fantastiskt vacker.

 

7. The Girl of My Best Friend

År: 1960

Album: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). En av de stora höjdpunkterna på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

 

6. Mama Liked the Roses

År: 1969

Album: The Wonder of You (Singel. Bortsett från en återutgivning av Elvis julskiva 1970 skulle det dröja decennier innan den dök upp på en fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Det sägs att Elvis grät när han först hörde demoversionen av den här låten, och man förstår varför. 1958, blott 23 år gammal, förlorade Elvis den person som tveklöst stod honom närmast – sin mor Gladys. Så denna andaktsfulla och sköra låt, om att mista just en mor och om att hålla hennes minne vid liv, slog förstås an på ett djupt personligt plan. I min mening är det den bästa låten från Memphis-inspelningarna 1969.

 

5. How Great Thou Art

År: 1977

Album: Elvis in Concert

– En av Elvis största stunder – som sångare, som artist, som demonutdrivare – var från början en svensk 1800-tals-psalm. Det, ni. Den översattes först till tyska och ryska, och till engelska först på 40-talet. Elvis spelade in den 1966, till sitt andra gospelalbum (som också fick namnet How Great Thou Art), men det är liveversionerna från 70-talet som verkligen bevisar dess storhet. Särskilt stark är versionen från livealbumet Elvis in Concert, från 1977, inspelat runt åtta veckor innan han dog. Det pratas ofta om att Elvis var slut som artist och sångare vid den här tiden, men How Great Thou Art och…

 

4. Unchained Melody

År: 1977

Album: The Great Performances

– …bevisar motsatsen. Även denna spelades in live 1977, och en version inspelad i början av det året dök upp på vad som skulle bli Elvis sista skiva, Moody Blue, samma år. Elvis spelade låten ensam, sittande vid pianot, och den ultimata versionen, inspelad i juni 1977, hittar man på Youtube (se länk). Han är tydligt märkt av sin dåliga hälsa, men sittande vid pianot är det som att allt det försvinner och han är åter den där naturkraften som blåste in över musikvärlden 21 år tidigare.

 

3. Stay Away

År: 1968

Album: US Male (Singel. Även här skulle det dröja decennier innan den dök upp på någon fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– En vemodig countrypop-låt om att längta tillbaka till ens rötter och till naturen som fostrat en, baserad på den engelska 1500-tals-sången Greensleeves tidlösa melodi. Stay Away introducerades i filmen Stay Away, Joe, från 1968, och blev sedan b-sida till US Male samma år. Sedan glömdes den i stort sett bort, och det är både synd och skam, för maken till genuin och innerlig poplåt finns inte. Melodin och atmosfären gifter sig extremt väl med texten, och innan du vet ordet av sitter du på en stubbe djupt inne i skogen och undrar hur du kom dit.

My dreams are there where the eagle flies
Where the mountain tops seem to touch the sky
The winding streams and the winds that blow
Ask me ”how can you stay away?”

 

2. I’ll Remember You

År: 1966

Album: Spinout

– Elvis vackraste kärleksballad. Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. Och precis som i fallet med Stay Away är symbiosen mellan musik, melodi, atmosfär och text alldeles perfekt. Låten förflyttar dig till en annan plats och en annan tid, och man gör bäst i att bara åka med, för det är en särdeles vacker plats.

 

1. An American Trilogy

År: 1972

Album: An American Trilogy (Singel. Just singelversionen av låten inkluderades aldrig på någon fullängdare förrän efter Elvis död, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Hur väljer man egentligen vilken Elvis-låt som egentligen är bäst? Det är faktiskt inte så svårt. En stunds självrannsakan leder en fram till rätt beslut. Vilken låt slår an hårdast? Vilken låt återvänder man oftast till? Vad säger låten till en? Vad säger den om en? I mitt fall heter låten An American Trilogy. Den spelades aldrig in i studio, men flera liveversioner från 70-talet finns. En av dessa släpptes som singel 1972. Låten är ett medley bestående av folk- och spiritual-sångerna Dixie, All My Trials och Battle Hymn of the Republic. Den visar upp Elvis i all sin oerhörda kraft som sångare och som uttolkare, och som kärl vari hundratals år av folk- och gospelmusik obehindrat flödar fram. Man hör och känner hela Elvis väsen i American Trilogy. Man hör den fattiga uppväxten i småstaden Tupelo, man hör utanförskapet som ungdom i Memphis, man hör framgångarna och råstyrkan från de tidiga åren som artist, och man hör motgångarna och kampen som vid den här tiden, 1972, egentligen bara hade börjat.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over

 

Och där var det över. Elvis 40 bästa låtar samlade och rankade. En sammanställd Spotifylista med alla låtar hittar ni här.
 Tack till Elvis för outsinlig tröst och inspiration, och till min mor som en gång i tiden introducerade honom för mig.

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 20-11

118234983

Efter ett litet uppehåll har det nu åter blivit dags för en ny Elvis-lista. Och nu börjar det bli verkligt spännande – vi är framme vid topp 20. I dag avhandlas alltså platserna 20-11, och på onsdag, den 16:e augusti, på dagen 40 år sedan Elvis gick bort, släpps sista listan. Men nu 20-11:

 

20. One Broken Heart for Sale

År: 1963

Album: It Happened at the World’s Fair

– Ännu en stark kandidat i kategorin ”Grymma soundtrack-låtar”. Denna oemotståndliga popdänga från 1963, signerad den smått geniale Otis Blackwell, hördes för första gången i filmen It Happened at the World’s Fair. Versionen i filmen är något längre än den som släpptes på soundtracket och som singel.

En kriminellt förbisedd poppärla, som antagligen bara de mest inbitna Elvis-fans känner till och tycker om, men som förtjänar så mycket mer.

 

19. (There’ll be) Peace in the Valley (For Me)

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– En av många gospellåtar inspelade av Elvis som borde tilltala även de mest radikala ateister. Klockorna stannar, alla problem sköljs bort.

 

18. Heartbreak Hotel

År: 1956

Album: Elvis’ Golden Records

– 23 år innan Bela Lugosi’s Dead sår Elvis (och låtskrivarna Mae Boren Axton och Tommy Durden) de första fröerna till vad som ska komma att bli gothrock, i denna kolsvarta, bluesiga låt om ett ställe dit bara de allra mest förtvivlade hittar (och aldrig lämnar). Ett ställe man går till när allt hopp runnit ifrån en och man är alldeles ensam. Heartbreak Hotel, längst ner på Lonely Street.

Elvis första singel för RCA.

 

17. Suspicious Minds

År: 1969

Album: Worldwide 50 Gold Award Hits Volume 1

– Svartsjuka har aldrig avhandlats lika effektivt som i den här soul-urladdningen, och ingen hade kunnat göra det bättre än Elvis. Den största och mest framgångsrika låten från Elvis omhuldade Memphis-sessioner 1969. Tillhör de mest ikoniska inspelningarna i Elvis hela kanon.

 

16. I Was the One

År: 1956

Album: For LP Fans Only

– B-sidan till Heartbreak Hotel. En doo-wop-doftande ballad om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från en blott 21-årig Elvis.

 

15. (Marie’s the Name) His Latest Flame

År: 1961

Album: Elvis Golden Records, vol. 3

– En poppig rocklåt eller rockig poplåt? Förmodligen det sistnämnda, men vem bryr sig? En sagolikt bra låt är det, och man hör hur Elvis och bandet älskar denna berättelse om mannen som träffar på en gammal vän och snart inser att de är förälskade i samma kvinna. Djup olycka uppstår, förstås, men det hörs inte någonstans. Låten är pur popglädje, anno tidigt 60-tal.

Ps: Även The Smiths cover rekommenderas. Återfinns på livealbumet Rank, från 1988.

 

14. Make the World Go Away

År: 1971

Album: Elvis Country

– En countryballad sjungen på ett sätt som blåser skallen av vedermödorna som tynger en, och är samtidigt len som balsam för själen.

 

13. We Can Make the Morning

År: 1972

Album: Elvis Now

– Som musiknörd har jag många nördiga önskedrömmar. Att ha fått vara med i studion när Elvis spelade in den här, är en av dem. Här spränger han taket med sin röst och reser sig 30 meter upp i luften, högt över alla konkurrenter.

 

12. Always on My Mind

År: 1972

Album: Separate Ways

– Inspelad nära inpå skilsmässan med Priscilla, och man hör sorgen i rösten, om man så bara lyssnar flyktigt. För sådan var han, Elvis. Han kanske inte vara någon låtskrivare, men han la ner varje uns av sin själ i sina låtar och oavsett vad han sjöng om så trodde man honom. I fallet med Always on My Mind var det särskilt lätt att tro honom.

 

11. Can’t Help Falling in Love (live 1970)

År: 1970

Album: That’s the Way It Is: Deluxe Edition

Originalversionen, från Blue Hawaii, är jättefin, men det är liveversionerna från 70-talet, speciellt de som återfinns på That’s the Way It Is-boxen, som verkligen är något alldeles särskilt. Stråkarna, hur Elvis leker med sångmelodin, urladdningen mot slutet. Han avslutade så gott som varje konsert med den här låten, men det finns inte en version jag har hört där han inte ger allt. Och man får gåshud varje gång.

 

 

Bild hämtad härifrån.

Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 30-21

43476e957d5bb690e8b9500083fea16a

 

Ny vecka, ny Elvis-lista för att uppmärksamma att det den 16:e augusti är 40 år sedan han gick bort. Jag sammanställer hans 40 bästa låtar genom att en gång i veckan i fyra veckor publicera en topp 10-lista. I dag har vi kommit fram till platserna 30-21. Låt oss börja.

30. Faded Love

År: 1970

Album: Elvis Country

– Aldrig förr (eller senare) hade Elvis och bandet låtit mer som ett barband från den djupaste södern än de gör på den här undanstoppade pärlan från det ypperliga albumet Elvis Country, utgivet 1971. Ett utmärkt och sketet gung.

29. She Thinks I Still Care

År: 1976

Album: Moody Blue

– Denna countryballad spelades in hemma på Graceland 1976 under vad som skulle bli Elvis sista inspelningssession. Förhållandet med Linda Thompson hade nyss tagit slut, och Elvis, märkt av de senaste årens svårigheter, sjunger här hjärtat ur kroppen.

28. Blue Moon

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Den spelades in av Sun Records 1954, och Elvis spelade den live regelbundet under 1954-55, men den släpptes inte på skiva innan debutalbumet 1956. Detta kusliga och atmosfäriska mästerstycke förknippas i dag lika mycket med Elvis och 50-tals-kulturen som med (planetens finaste fotbollsklubb) Manchester City, som gjort låten till sin nationalsång.

27. Promised Land

År: 1975

Album: Promised Land

– Till alla belackare som hävdar att Elvis inte hade ett uns rock kvar i kroppen under 70-talet: lyssna på Promised Land. Här blåser han skallen av självaste Chuck Berry och dennes förhållandevis tama originalversion. Aw, get on it!

26. How the Web Was Woven

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Ett av många kraftprov som sångaren Elvis Presley visade upp under vad som skulle bli hans sista decennium. Förutom den makalösa sånginsatsen är det värmen som genomsyrar hela låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer.

25. Mystery Train

År: 1955

Album: Any Way You Want Me (EP)

–  En av gitarristen Scotty Moores största stunder med Elvis (lyssna på tågrytmen i elgitarren!) och den sista singeln Elvis släppte via Sun Records, 1955. Enastående.

24. Tomorrow is a Long Time

År: 1966

Album: Spinout (soundtrack)

– Det finns många fina versioner av denna Bob Dylan-klassiker. Nationalteaterns tolkning, Men bara om min älskade väntar, är en svensk klassiker och har i sin tur tolkats av Joakim Thåström och blivit något av en fan favorite, men ingen, inte ens Dylan själv, gör det lika bra eller lika drabbande som Elvis. I hans händer blir den en trånande, akustisk blues, släpad i myllan. Det sägs också att detta är Dylans egen favorit-cover – och man förstår varför.

23.  Loving Arms

År: 1974

Album: Good Times

– Ännu en omskakande 70-tals-ballad. Inspelad två månader efter att skilsmässan från Priscilla gått igenom. Ångern i rösten och texten kan skära genom titan.

22. If I Can Dream

År: 1968

Album: Elvis TV Special (soundtrack)

Översten ville att en jullåt skulle avsluta den legendariska TV-specialen från 1968 (som kom att kallas The ’68 Comeback Special), men Elvis och regissören Steve Binder lyckades övertala honom att If I Can Dream var rätt för ändamålet, och vilken tur. I stället för någon intetsägande jullåt fick vi denna gigant till låt, med ett tidsenligt (och samtidigt tidlöst) budskap om hopp, gemenskap och gränslöshet. Känslorna i Elvis röst spränger högtalarna, och efter femte tagningen ska han, enligt Binder, ha svimmat av utmattning.

21. Fame and Fortune

År: 1960

Album: Elvis’ Golden Records vol. 3

– B-sidan till Stuck on You, som var Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960. En doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

 

Nästan vecka tar listan en paus. På återseende igen om två veckor!

Bild hämtad härifrån.