Jeffrey Lee Pierce, den mytomspunna sångaren i lika mytomspunna rock’n’roll-bandet The Gun Club, är föremål för en ny dokumentär. Om detta skrev amerikanska musiksidan Pitchfork härom dagen. Filmen, som fått den träffande titeln Elvis from Hell, regisseras av tysken Heiko Lange och Jessica Andree. Filmen innehåller intervjuer med ikoner som Nick Cave, Iggy Pop och Mark Lanegan och täcker upp JLP:s liv från födsel till det alltför tidiga frånfället 1996. Visst låter det alla tiders? Det enda minuset är att den väntas ha premiär först nästa år. Och jag menar alltså 2020…
Senast en film om Gun Club eller Jeffrey Lee gjordes var 2006, då dokumentären Ghost on the Highway hade premiär. Den kan man se på YouTube.
Nyheten om Elvis From Hell gjorde förstås 482 MHz på saligt humör, och för att fira har jag satt ihop en lista över Gun Clubs tio bästa låtar. Varsågoda. Spellista i slutet.
År: 1982
Album: Miami
– Melodi och bröt, taggtrådsgitarrer och slide-gitarr, punk och country – allt samsas ypperligt väl på denna skönhet från bandets andra platta.
År: 1988
Album: The Breaking Hands (singel), senare utgiven på nyutgåvor av albumet Mother Juno
– Kåt, nästan slick, postpunkig funk om flykt, exil och ny kula.
År: 1981
Album: Fire of Love
– Vad som händer när kärleken som gått åt pipan och det livslånga utanförskapet till slut fått bägaren att rinna över. Sketen, misantropisk och guttural blues-punk från de som gjorde det bäst.
7. Death Party
År: 1983
Album: Death Party EP
– Gun Clubs allra vackraste mangel. Ett av hela 80-talets vackraste mangel.
6. Carry Home
År: 1982
Album: Miami
– Hemvändarblues á la Jeffrey Lee.
Although I’ve howled across fields and my eyes
Turned grey
Are yours still the same?
5. Yellow Eyes
År: 1987
Album: Mother Juno
– Självaste Blixa Bargeld (Einstürzende Neubauten), The Bad Seeds, m.m.) gästar med sin allra trubbigaste, taggigaste gitarr på denna annars väldigt snygga, souliga historia om svartsjuka och en inte helt sund kärleksrelation. Jag hade kunnat kalla den fantastisk, men det räcker inte till.
4. Sex Beat
År: 1981
Album: Fire of Love
– Rock’n’roll direkt från höften. Svettig, febrig, melodiös brunst-punk från LA:s allra sjabbigaste lakan. Fullständigt oemotståndlig oavsett när du hör den. Kan också mycket varmt rekommendera Osslers och Thåströms fantastiska cover Sexbit. Briljant översatt (tolkad) till svenska av Ossler och hämtad från dennes platta Desorienterad (2001).
3. The House on Highland Avenue
År: 1983
Album: Death Party EP
– Varmt och empatiskt om en icke namngiven seriemördare och dennes brott och offer. Refrängen träffar som en slägga:
There is no fire in your glass eye
There is no feeling when you’re done
And one day you will find out
What kind of monster you’ve become
År: 1987
Album: Mother Juno
– Gun Clubs fjärde platta, Mother Juno, producerades av Cocteau Twins-gitarristen Robin Guthrie och ingenstans hörs det tydligare än på The Breaking Hands. Aldrig, vare sig förr eller senare, lät Gun Club mer atmosfäriska än här. Och vad de klär dem. The Breaking Hands är knäckande vacker i allt sitt skimmer och Jeffrey Lees melodisnille har kanske aldrig varit vassare. Fun fact: detta var den första GC-låten jag hörde, någon gång alldeles i kölvattnet av Skebokvarnsv. 209.
År: 1982
Album: Miami
– Mörkret som bodde i Jeffrey Lee uttrycktes väl knappast finare än på den här vemods-countryn. Här finns inga manér, inga utspel, inget skrammel att gömma sig bakom. Här hör vi en man, utled redan vid 24 års ålder, blotta sitt hjärta. I tried my best, but I could not, sjunger han. Men han kunde, och han fortsatte att bevisa detta i fjorton år till, innan det tog stopp för alltid.
Spellistan (något förändrad pga att vissa låtar saknas på Spotify):
482 MHz 