Jag hade egentligen inte tänkt att skriva någon recension, men ända sedan igår kväll har jag behövt att ventilera. Det tog över tio år, men äntligen har jag fått se Fatboy live – och de var till och med bättre än vad man har hört att de ska vara (vilket ju säger en del). Thomas Pareigis sjunger lika klart live som på skiva (han har utan minsta tvivel en av landets bästa rockröster), Hannu Kiviaho kan spela allt och hans gitarr låter som en helig blandning mellan Scotty Moore, Johnny Marr och Robert Smith. Basisten Thomas Schuldt är precis så cool (och tight) som det anstår en basist (tänk Paul Simonon), trummisen spelade för livet, och Jan Lissnils utsökta pedal steel blödde konserten igenom. Att de redan spelat en konsert tidigare samma kväll känns helt makalöst. Kvällen innan hade de även då rivit av två spelningar inne på anrika Victoriateatern. Fatboy-hjärtat bultar oavbrutet för rock’n’roll och för alla oss som fortfarande tillber denna ädla, råa uttrycksform.
Låtvalen var rakt igenom utmärkta – och för ett Elvis-freak som undertecknad var det underbart med inte mindre än två hyllningar till Kungen. Först i form av stänkaren ”What Would Elvis Do?” från mästerliga plattan Overdrive (2010), och sedan genom att de inkorporerade gamla halvobskyra hiten ”Surrender” i vemodsrockern ”This Tear Will Never Leave My Eye”. Bland övriga höjdpunkter märktes ”Last Train Home”, balladen ”Aila”, suggestiva och drivande ”Way Down Low” (med sin snygga och subtila blinkning till The Smiths) och klassikern ”Bad News from Pretty Red Lips”.
Men det var i sanning en utomordentlig rock’n’roll-fest från början till slut, med ett gäng som utan vidare kan balansera både vemod och otyglad glädje, professionalism och lössläppt svängighet. Att de dessutom ger ett genuint sympatiskt intryck – utan att göra avkall på coolheten – är även det ett plus. En engelsman i publiken var tydligen på sin 45:e Fatboy-spelning, och även om det är smått sanslöst kan man ändå förstå honom. Livemusik blir nämligen inte mycket bättre.
Längd: 80-90 min., inkl. extranummer
Bäst: allt, men kanske extra guldstjärna i kanten till ”Last Train Home”
Sämst: Inget, även om jag hade hoppats på att få höra ”Memories of Us”
482 MHz 