482 MHz:s adventskalender: Lucka 13

Poddaren, krönikören, skådisen och, kanske framförallt, komikern Marcus Berggren är inte bara en av Sveriges två, tre allra roligaste människor – han är också musiker – och musikfan av rang. När jag funderade på potentiella gäster till den här kalendern tänkte jag att det vore kul att även bjuda in folk som jag annars kanske inte skulle få (ta?) chansen att intervjua, och Marcus dök upp i skallen ganska omgående. Det visade sig att han var generös med sin tid och sina tankar, och vad som följer är ett gött snack där vi bland annat förenas i musiken som livboj och vår gemensamma, lite oväntade, kärlek till Paris Hiltons underskattade gamla pärla ”Stars Are Blind”. Varsågoda.


Först och främst, tack för att du ställer upp, Marcus. Efter att min bror gjorde mig uppmärksam på dig för något år sedan har jag varit helsåld på dig. Svensk humor mår förträffligt nuförtiden, och det är till stor del tack vare dig.

Tack, det var för vänligt, Niklas, men jag tror att det är tvärtom – jag finns här nu och kan göra min grej för att svensk humor mår så bra. Och anledningen till att den mår så bra är på grund av alternativmedia precis som din fina sajt. Folk letar sig vidare från skiten man får nedtryckt i halsen av ”the man”. Skoja! Eller kanske inte…

Men nu ska vi snacka musik, tänkte jag. Du har ju bakgrund i en rad band. Ett som verkligen funkade tycker jag var Doris Discotheque. Bra postpunk! Vad hände med er? Varför blev ni inte nya Silverbullit?

Oj, nya Silverbullit! Du lägger ribban på Patrik Sjöberg-nivå direkt – det gillar jag. Där har du ett jävla bra band! Vad hände med dom? Jag är lite inne på att starta en kulturpodd bara för att få intervjua deras sångare Simon Ohlsson. 

Men mitt gamla band Doris Discotheque gick under på grund av det gamla vanliga: sex och droger och för lite rock ‘n’ roll. Och så var vi ”bönner” från vischan med och det var inte coolt på den tiden.

När kände du att humor och skrivande var det du skulle satsa på och inte musiken? 

Jag kände nog aldrig det. Det är tillfälligheter; jag började köra stand-up som ett sommarnöje och sedan flöt det på och eftersom jag inte hade något annat jobb fortsatte jag. Jag bara inte bet handen som födde mig.

Det är som bekant väldigt svårt att leva på musik. Folk slänger sig snabbare på plånboken när det är lite goa skratt som ska inhandlas. Och tacka fan för det, för det är det enda jag både kan och står ut med att göra. Och nu har jag tid och råd att spela rock ‘n’ roll igen!!!

Du, precis som jag, är ju oväntat svag för Paris Hiltons gamla dänga ”Stars Are Blind” – varför fastnar man så för DEN låten? 

Jag vet inte, men jag antar att det är sättet hennes unika väsande röst gifter sig med den vitaste reggaen söder om Ace of Base?

Hur ser din musikkonsumtion ut? Är du skivsamlare eller streamar du mest?

Jag lyssnar mest på hörsägen: olika kåkfarare i hatt som pratar om musik. 

Vad lyssnar du på när du är riktigt nere i dyn – och vad drar du på när du är glad?

När man mår ”ronk” vill man ju gå in i den känslan, och det blir det väl Maja Gödicke. Hon är verkligen ett tappat smycke man hittar på en parkeringsplats. När jag är glad blir det Kenta Kofot för att påminna mig om att alla inte har det så jävla kul. Ska man hämnas en oförrätt eller fakturera: sena AC/DC. Franska Trion året om och U.N.P.O.C, såklart.

Vilka är dina fem go-to-band/artister? Band/artister du aldrig vill leva utan.

Paul, John, George, Ringo…nej, för fan. Okej, fem artister jag inte kan leva utan: Kjell Höglund.

Och vilka är albumen du tar med dig till den öde ön?

Vad är det för öde ö? För om det är Hisingen blir det nog en del Broder Daniel, men är det en mer tropisk ö, typ Brännö, blir det varmare toner, typ Makthaverskan.

Finns det någon musik du absolut inte tål?

Nästan all.

Hur mår svensk musik av idag, tycker du? Vilka nutida svenska band tycker du bäst om?

Alltså, mainstream-musiken mår ju skit uppenbarligen och är peak laboratorium-pop, och allt låter bara som om Norlie och KKV tolkar Smurfhits i ett TV4-program för folk som gett upp. Men det behöver ju inte vi bry våra små skallar om. Indie mår asbra som indie gör av att vara undanknuffad i ett dammigt hörn. Vampyrer dör av stjärnglans. Mitt absoluta svenska favoritband är Humörsvängningar som låter som om Jakob Hellman sjunger i Nirvana. Dom mår nog skit privat, men musiken mår bra och det är ju den jag lyssnar på.

Jag vet att musik betyder ofantligt mycket för dig, och jag relaterar starkt. Du har sagt att om musik inte fanns skulle du ha gett upp för länge sedan, och det kunde varit mina egna ord. Vad är det egentligen med musik som räddar livet på en så när så mycket annat inte gör det?

 Tre ackord och en persons känslor rymmer så mycket mer. Det rymmer minst fyra ackord och två personers känslor. Det är ju rätt trist att leva post magi där allt har en naturlig förklaring. Då behöver man lite rock magic. Musik är ju det enda som är värt att dö för. Allt annat här är bara matlagningstips och självskadebeteende.

Slutligen: vilken är årets bästa platta?

Jag räknar varmt med att det är Franska Trions skiva Är det konstigt?

Stort tack för att du ställde upp, Marcus. Det betyder jättemycket.

Nöjet var helt på min sida.


Marcus Berggren är aktuell i SVT:s nya (grymma) humorsatsning Standup Sketch Show, som konstnär på egna sajten http://www.berggrenskonst.se och som alltid i podcasten Tombola, som han har ihop med Carl Stanley.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s