– Moz bejakar både sina crooner- och sina greaser-influenser när han väljer att tolka Sun Records-rockern, och sedermera balladkungen, Roy Orbisons klassiska tårdrypare It’s Over, och resultatet blir föga förvånande bländande – och alldeles naturligt. Han har ju varit och nosat där förr. Tolkat och bedyrat sin kärlek för Elvis, Sinatra, Billy Fury och Al Martino. Kammat sitt hår i oantastliga quiffs genom åren. Flörtat med och förfört den kanske största greaser-publiken som finns – nämligen latinopubliken. Och då har jag inte ens nämnt hans egen musik och låtar som rockabillynumren Sing Your Life, Shakespeare’s Sister eller The Loop. Eller hjärtat-på-utsidan-ballader som Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, Now My Heart Is Full och Dear God Please Help Me. Han må i grunden vara ett engelskt popgeni, men fan om han inte är som allra bäst när han rör sig i gränslandet mellan attityd och blödande hjärta, när han byter regntunga Lancashireskyar mot smoggiga East LA-diton och ståtande en perfekt fönad quiff sjunger ut om all kärlek han haft och mist eller aldrig ens fått känna smaken av. Som här, på Orbison-covern It’s Over.
Ett helt album fyllt av väl valda covers och som fått titeln California Son, släpps 24/5 (två dagar efter att han fyllt 60). Det ser vi fram emot.
Azure Blue – The Rose
– En annan som hittat helt rätt är den briljante popsnidaren Tobias Isaksson. Med sin nya singel som Azure Blue levererar han en hjärtskärande ballad som får vem som helst att tappa andan. Den är mer avskalad än vad vi är vana att höra från Azure Blue – men likt förbannat lyckas han ändå låta mer skimrande drömsk än de flesta andra i indie-Sverige. På The Rose sätter han ord och ton på den där monumentala, gränslösa kärleken man annars bara ser på film. Men Isaksson är ju en melankoliker av rang och låten fullständigt dryper av vackra molltoner, vilket sannolikt kommer att göra den förödande att lyssna på för den lämnade, den olyckligt kära, som ser tillbaka och minns och förbannar sig själv och sina snedsteg.
Isaksson har inte låtit så här innerlig sedan 2015 och fantastiska plattan Beneath the Hill I Smell the Sea och låtar som A Town Like Alice och There Was a Time. Det är bara att tacka och ta emot.
Singeln släpps digitalt nu på fredag. Albumet Images of You släpps i mars. Allt via Hybris. Omslagsbilden här ovan är signerad Viktor Blomstergren.
– Debut-ep från Filip Spetze (Holograms) och hans kusin Oskar Engström. Tillsammans gör de fullständigt briljant pop perfekt för oss som fortfarande inte kan släppa att 00-talet är dött och begravet. Det svänger som hos Studio, är rytmiskt som hos Boat Club, melankoliskt som hos nyss nämnda Azure Blue eller varför inte Radio Dept. anno Pet Grief, medan attityden kan härledas till The Tough Alliance. Men framförallt rör det sig om ett knippe självlysande poplåtar, lika atmosfäriska och luftiga som de är iskallt coola, frammejslade med akustiska gitarrer, samplingar, beats och drömska synthar. Jag var inte beredd på den här plattan. Jag är golvad.
Släpptes digitalt i fredags via Hybris.
Betyg: 9/10
Bästa låt: Sela
Om ni gillar detta: kolla in alla ovanstående referenser
482 MHz 