RECENSION: AZURE BLUE – FAST FALLS THE EVENTIDE

Tobias Isaksson har släppt musik i olika konstellationer i över 15 år. Bäst har hans skivor som Azure Blue varit. Trilogin som föregick nya plattan Fast Falls the Eventide hör till indie-Sveriges sorgsnaste och mest skimrande drömpop. På de skivorna sjöng han knäckande texter om förlust, saknad, ånger och framförallt kärlek, till atmosfärisk och melodistark popmusik.

Till nya plattan är läget något annorlunda. Nu är syntarna och elektroniken mer framträdande. Pulsen är hårdare. Tempot (stundtals) högre. Minimal wave-dängor som Don’t Turn Me On, Post Affect och My Final Candle hade nog aldrig kunnat vara med på, säg, den smått mästerliga tårdryparen Beyond the Dreams There’s Infinite Doubt från 2013. Men framförallt är texterna ljusare. Tobias är enligt uppgift nyförälskad. Dessutom verkar självkänslan i stort vara starkare. Han sjunger självsäkert,  men utan att låta pompös eller arrogant, om att vara sann mot sig själv och ge fan i vad andra tjommar tycker och tänker om en. Som i det alldeles underbart atmosfäriska spoken word-stycket Beneath the Sphere, som också fungerar som ett slags programförklaring för Isakssons nya giv. ”Stay true to yourself and always kind to others”, mässar Isaksson. Han fortsätter sedan med att citera den mexikanske revolutionären Emiliano Zapata: ”I’d rather die on my feet than live on my knees.” Så enkelt, men så träffande. Detta skulle mycket väl kunna vara skivans bästa låt.

Vanligtvis kan man ju med rätta bli lite fundersam när artister börjar snacka om nyförälskelse, att de hittat sig själva och fått självförtroende. Inte sällan innebär detta rätt svajiga slutresultat (ingen har glömt Springsteens sjukt nöjda dubbelgiv Human Touch/Lucky Town från 1992). Så är emellertid ej fallet med Azure Blue och Fast Falls the Eventide. Isaksson må vara lyckligare och på jämnare köl, plattan må överlag vara poppigare, men känslan som genomsyrar albumet är lika melankolisk för det. Molltonerna dominerar tvärs igenom albumet och några spår hade inte låtit oävna på tidigare Azure-plattor. Detta gäller i synnerhet singeln Love Will See You Through och And Then You Came Along That Road –  två atmosfäriska ballader som tydligt bär Isakssons prägel. Även upptempospåren genomsyras av ett mörker och en melankoli som inte ens nyvunnen kärlek helt kan rå på. Poplåtar som New Moon, Crimson Red och redan nämnda Don’t Turn Me On fungerar som broar mellan gamla Azure och nya.

Och det är just denna dynamik som gör skivan till en av Isakssons allra bästa. Han har tydligt bytt kurs, men lyckas trots det bibehålla sitt ID, sin prägel och framförallt sin förmåga att skapa utsökt bitterljuv popmusik.

Skivan släpps digitalt i morgon, 6/6, via Hybris.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Beneath the Sphere eller möjligen Crimson Red

Om ni gillar detta: Nyss nämnda trilogi (Rule of Thirds, Beyond the Dreams There’s Infinite Doubt, Beneath The Hill I Smell The Sea) samt norska syntentusiasterna a-ha:s melankoliska debut från 1985, Hunting High and Low