Recension: Christian Gabel – Videovåld (singel)

Foto: Anna Ledin-Wirén

Christian Gabel – Videovåld

– En av höstens bästa nyheter var ju att trummisen, producenten och ljudmaestron Christian Gabel (1900, bob hund) ska släppa inte mindre än två nya album i eget namn i november – bägge på egna, nystartade etiketten Gabel Elektronik. Det ena albumet heter Mikrofilm och är ett synthalbum bestående av remixer av portademos Gabel gjorde som ung. Det andra är ett ambientalbum med inslag av röster och har fått namnet Koda. Första singeln att släppas är ”Videovåld”, och den är hämtad från Mikrofilm.

Låten gör sannerligen skäl för sitt namn. Dess kombination av samplade dödsskrik och oväder och pulserande analog elektronik för omedelbart tankarna till filmer som Fredagen den 13:e (särskilt de uppumpade uppföljarna från 80-talets mitt) och zombiepärlor som Return of the Living Dead (1985) och Zombie Flesh Eaters (1979). Vi snackar alltså rått och febrigt, men samtidigt obrottsligt rytmiskt och neondränkt. Kontrasterna i 80-talets blodigaste rullar var ofta slående. Karaktärerna i filmerna må ha blivit bestialiskt slaktade, men de blev det ofta till jäkligt cool musik. Detta har Gabel fångat snyggt. Synth-explosionen runt 2:05-strecket bidrar även med popkänsla tack vare vad som i mina öron låter som en blinkning till Alphavilles Sounds Like a Melody” – en annan sann 80-talsklenod.

Gabel har skapat ett perfekt soundtrack till Halloween-säsongen 2020, och plattorna som redan kändes lovande känns nu rent oumbärliga.

Årets 25 bästa låtar

F9DE5486-2D87-4D4E-8E62-28473ACB4E45

Inga omsvep eller krusiduller. Bara årets 25 bästa låtar. Och en spellista längst ner. Varsågoda!

 

25. 190030 sekunder under Tokyo

– Österländsk mystik, Jacaszek-stämningar och en av Christian Gabels allra vackraste kompositioner.

 

24. Henrik MeierkordKraft (Anthéne Remix)

– Årets sannolikt bästa enskilda dark ambient-låt. Originalversionen är inbjudande och varm, Anthénes remix är olycksbådande och tung. Båda versionerna behövs. Meierkord har givit ut inte mindre än tre riktigt starka plattor i år – två i eget namn, ett med Meipr. Och spelat med DSM-5. Jag kan inte nog rekommendera alltsammans. Hatten av!

 

23. Stainwasher Drying

– Tidigt i höstas skrev jag, något högtravande, följande om ”Drying”: ”Drying är musik för katedraler, för öppna himlar. För skyfall och rosa skymningar, dag som natt.” Och jag står för det. Jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva denna hymn. Bästa dreampopen vi har i Skandinavien.

 

22. Magnus UgglaGoldwing

– Jag har haft en av-och-på-relation med Magnus Uggla sedan jag var fyra år gammal. Långa perioder var den ganska mycket av, men de senaste åren har den egentligen varit mest på. Jag älskar honom – kanske nästan mer som person och karaktär än som musiker – och hans memoarer var fruktansvärt bra. Han är ett unikt och ömtåligt väsen vi måste bevara och skydda i all evighet. Det kommer aldrig finnas någon mer som honom. Och Goldwing är en förbaskat fin popballad, många mil från Little Jinders original.

 

21. Christian HedeHele tiden

– Köpenhamnsbon Christian Hede går i skola hos Joakim Thåström och Pelle Ossler – och blir bäst i klassen. Just nu är de bara dessa herrar som gör denna typ av mullrig, gnisslig Europa-blues bättre än Hede.

 

20. Orville PeckHope to Die

Roy Orbison och Morrissey möter Hank Williams på en öppen highway någonstans mellan Kalifornien och Texas. Där luftar de sina vedermödor, och upp, ur tårarna och dammet, stiger Orville Peck sjungande den oemotståndliga ”Hope to Die”. Det hypade debutalbumet Pony visade på enorma kvalitéer, men var ganska ojämnt. Jag sätter en hundring på att uppföljaren däremot kommer att vara klanderfri.

 

19. Hurula Inte min son

–  ”The father who must be killed is a stepfather, but nonetheless”, sjöng Morrissey år 2006. Hurula känner säkert igen sig i känslan, men hans sätt att angripa den är betydligt mer drabbande. Med albumet Klass visade Hurula att han är en av Sveriges just nu viktigaste artister.

 

18. Mark LaneganLetter Never Sent

– Lanegan botaniserar bland 80-talets new wave och slänger ihop vad som skulle komma att bli sommarens bästa refräng.

 

17. Agent BlåChild’s Play

– Alla ni som vill göra melodiös, vemodig och gitarrbaserad indiepop – lyssna på Agent Blås ”Child’s Play”. Det blir inte bättre än så.

 

16. Azure BlueMillions of Stars

– Vill ni hellre att det ska vara synthbaserat? Well, lyssna då på mästaren Tobias Isakssons Millions of Stars. Bitterljuvt så hjärtat snörps ihop. För inte ens den perfekta kärleken är okomplicerad.

 

15. Lust for YouthVenus de Milo

– En suggestiv och löjligt snygg midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut från drömska synthpopparna Lust for Youth. Grabbarna har en melodikänsla som skulle få Bernard Sumner och Peter Hook att sluta fred.

 

14. Morrissey Some Say I Got Devil

– Vill man ha pop-drama, då finns det bara en att vända sig till. I Mozzers händer blir Melanie Safkas gamla folkballad till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv.

Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

Klassisk Moz.

 

13. Tove LoBad as the Boys

– Jag är väldigt kritisk till den moderna, kommersiella poppen. Jag tycker att den är tafflig, blek, de starka melodierna tycks vara en bristvara och ändå ”tjongas” låtarna ut på löpande band som om det inte funnes en morgondag. Därför är det extra roligt när det då och då dyker upp något som utmanar min kritik. Jag har haft respekt för Tove Lo ända sedan jag hörde Cool Girl för tre, fyra år sedan. Den respekten stärktes i år, när den fenomenala depp-poplåten Bad as the Boys släpptes. Jag trodde inte att popkompositörer av idag orkade eller hade förmågan att skriva sådana melodier.

 

12. Rome Slash’n’burn

– Jerome Reuters bästa låt från i år (och då finns det ändå att välja bland) är bland det mest avskalade – både musikaliskt och textmässigt – och personliga han släppt på flera år. En akustisk gitarr, en nervig fiol och en stor dos ärlighet gentemot sakernas tillstånd.

 

11. Sorry GirlsOne That You Want

– Tidigare i år tog det kanadensiska popbandet Sorry Girls mig med storm. Debutalbumet Deborah är dryga halvtimmen fläckfri melankolisk popmusik, som hämtar lika mycket inspiration från 80-talets stora popkompositörer och -sound som från modern indie och dream pop. ”One That You Want” är bara ett exempel på detta.

 

10. Liam GallagherOnce

– Liams hjärta blöder ohjälpligt och broder Noel står på behörigt avstånd och hånler kyligt. Men vem som vinner kampen om sologuldet är det väl ingen som undrar längre?

 

9. Premiere Sela

– Alla vi som otröstligt saknar Boat Club, TTA och tiden då Radio Dept. skrev personliga, dystra poplåtar blev tidigt i våras bönhörda. Premiere äntrade scenen och svensk indie började andas igen. En EP har det hittills blivit, men finns det minsta uns av rättvisa här i världen kommer det snart ett album. EP:n är cirka 15 minuter popperfektion. Den lika delar vemodiga som ösiga ”Sela” är dess höjdpunkt och jag har inte kunnat sluta lyssna.

 

8. Lana del ReyVenice Bitch

– Jag skrev någonstans nyligen att det faktum att någon så intressant och begåvad som Lana del Rey har kunnat bli så stor som hon har blivit skänker hopp om popmusiken. Och så är det verkligen, i denna värld av mindless handelsvarupop. ”Venice Bitch” är en av höjdpunkterna från lysande plattan Norman Fucking Rockwell. En nästan tio minuter lång meditativ, lika delar psykedelisk som softrockig minnesskildring av en relation som glöder och sedan bleknar. Vem i den kommersiella popvärlden vågar göra sånt som Lana vågar?

 

7. Better Oblivion Community CenterDominos

– Hur kan en låt som är mycket Bright Eyes/Conor Oberst  inte vara skriven av Conor? Att Taylor Hollingsworth, som skrivit låten och spelat in originalet, är både vän till och fan av Conor, är mycket uppenbart. Och trots att det alltså är en cover är det den låt på BOCC:s debutplatta som känns mest Conor. Ingen annan bär tydligare Conor Obersts förgyllda, helt igenom vemodsdränkta och melodiskt och ackordsföljdsmässigt urstarka, signum som Dominos. I sin sköra balans mellan sorg och hopp, självförakt och tro, indiefolk och fuzzig rock, pop och rena atmosfärer, är den så mycket klassisk Conor Oberst som man någonsin kan begära.

 

6. Carla dal FornoSo Much Better

– Carla dal Forno har inga som helst problem med att göra musik som är både djupt suggestiv och mystisk och avundsvärt cool och snygg. ”So Much Better”, om att kanske behöva konfronteras med ett tröttsamt ex, är ett lysande exempel på detta.

 

5. Nick Cave & The Bad SeedsHollywood

– Den nästan kvarten långa, mullrande, dova Hollywood, där den sörjande mannen/fadern drar sig undan långt upp i de hollywoodska bergen och väntar på friden, på slutet är med handen på hjärtat sannolikt en av Nick Caves fem bästa låtar.

 

4. Mount EerieBelief

– Efter två smärtsamma, djupt privata sorgearbeten, som jag både tycker mycket om och har jättesvårt att ta till mig, var den Phil Elverum jag älskat i över tio år hösten 2019 äntligen tillbaka. Den amerikanska vildmarkens Albert Camus.

 

3. Leonard CohenHappens to the Heart

– Det är lätt att rygga tillbaka vid postuma släpp, men Adam Cohens arbete med pappa Leonards överblivna material är ett skolboksexempel på hur man bör handskas med postuma släpp. Hela skivan är sparsmakad och smakfull och bäst är ”Happens to Heart”. En klassisk cohensk och kärv slowburner och tillbakablick på ett liv levt mitt i alla striders hetta.

 

2. Bruce SpringsteenWestern Stars

– Har amerikansk rootsmusik någonsin låtit såhär grandios, så här melankoliskt vacker? Ja, det är väl klart – men det måste vara jävligt längesedan. Bruce har aldrig upphört vara genialisk och oumbärlig – som liveartist, som intervjuobjekt, som f-ing människa och numera även som författare – men som skivartist har han haft det lite svårt de senaste åren. Men i år löste sig äntligen det också.

 

1. Nicole SabounéNowhere to Go

– Och så var vi framme vid årets bästa låt. Har man följt bloggen kommer ettan knappast som en överraskning. I oktober var Nicole Sabouné tillbaka efter fyra års tystnad, med första låten ”Nowhere to Go” från den då kommande EP:n Come My Love. I ett svep sopade hon då golvet med all konkurrens och det stod kristallklart tydligt att det var ”Nowhere to Go” som skulle ta hem förstaplatsen på listan över årets bästa låtar. Och så blev det. Den tar hem det för dramat. Ett drama som är stramt och återhållet snarare än over the top. Den tar hem det för rösten. En röst som måste som räknas som en av landets allra starkaste. Och den tar hem det för balansen mellan det djupt personliga och det lika djupt integritetsfulla. Sabouné har inga problem med att blotta sina känslor, men hon tänker då fan inte bli något offer. Jag ser fram emot att uppleva henne live i vår.

***

Som utlovat, spellistan:

2010-talets bästa album: lista 2/4

45800A06-E411-45DA-9A65-7479F25A881A

Andra advent, andra listan över årtiondets bästa album. Denna gång platserna 40-31. Varsågoda!

 

40. Anna Von Hausswolff Dead Magic

År: 2018

anna

– Med Dead Magic fulländade Anna det uttryck som är helt och hållet hennes eget. Ingen annan i Sverige låter som henne och det är banne mig inte många album som låter som Dead Magic. Ett vackert, inbjudande mörker, som i början kanske skrämmer, men som i slutändan bara känns vackert.

 

39. Sorry GirlsDeborah

År: 2019

sorry

– Ett av 2019 års bästa album är fenomenal popmusik, som står med ena foten i 80-talets vemodigaste pop och den andra i 2010-talets drömska indie. En makalös debut med melodier det tycks omöjligt att tröttna på.

 

38. Cursive Vitriola 

År: 2018

cursive

– Efter en rad mer eller mindre undermåliga album var Cursive hösten 2018 plötsligt tillbaka – bättre än på minst 15 år. Borta var överjästa, tungfotade produktioner och teman. Borta var tråklåtar. Åter var rå, emotionell och dramatisk rock’n’roll det enda som betydde något. Vitriola är tio fantastiska låtar om hur förtvivlat svårt det är att vara människa under det sena 2010-talet – och alla låter precis som man vill att Cursive ska låta.

 

37. Citizen HTransference

År: 2016

IMG_9419

 

– En av den perifera, något förbisedda, men helt igenom fantastiska, dark ambient-genrens mest förbisedda ljudmakare heter Niklas Hellberg. Mest känd är han för sitt nära samarbete med Thåström och för ambient-industrial-bandet Sällskapet. Vad alltför få vet är att han också gör fantastisk dark ambient under namnet Citizen H. Debuten Transference är ett av genrens mest imponerande album från de senaste åren – nära nog i klass med det som den utsökta labeln Cryo Chamber ger ut. Slut ögonen och de iskalla, suggestiva och brusiga ljuden som utgör Transference kommer omedelbart att frammana bilder av ett ödelagt Europa, tomma transithallar och dåligt väder på dåliga vägar. Inte dumt, eller hur?

 

36. Former GhostsNew Love

År: 2010

former

– Ett av årtiondets mest upprivande och drabbande break-up-album. Till primitiva, kärva synthar och trummaskiner skapar Freddy Ruppert atmosfäriska sånger om en relation som tillintetgjorts och i samma veva så gott som tillintetgjort honom också. Lyssnas på med varsamhet!

 

35. Chelsea WolfeAbyss

År: 2015

chelsea

– En av det här årtiondets allra mest fascinerande artister, med sitt allra bästa album. En samling sotsvarta sånger pendlande mellan blytung och industriell drone, doom, goth-folk och vackra atmosfärer – inte sällan i en och samma låt. Lika mycket ett experiment med ljud och känslor som ett regelrätt album. Men ett fantastiskt album likväl.

 

34. Rome A Passage to Rhodesia

År: 2014

Rome-A-passage-to-rhodesia

– Jerome Reuter har ägnat 2010-talet åt att ge ut en lång rad mer eller mindre bländande album. Till de allra bästa hör definitivt 2014 års A Passage to Rhodesia. Skivan består av tolv kompositioner som skiftar mellan akustiska folksånger och instrumentala ambientstycken, och låtar som rör sig i gränslandet. Vad de alla har gemensamt är att de tar avstamp i den brittiska kolonin Rhodesia (numera Zambia och Zimbabwe) och alla de sorger och tragedier som följde i de vita imperialisternas fotspår. Som man är van vid gör Jerome Reuter något allmänmänskligt av något stort – här ett förtryckt folks kamp för frihet.

 

33. 1900 Tekno

År: 2016

1900-Tekno

–  Gamla och slitna ljud, som ett eko från en gammal och sliten värld. Tidlöst och fullständigt nyskapande. Varmt, behagligt, ödsligt och kusligt. Den geniale Christian Gabel vet inga gränser och Tekno är hans mästerverk.

 

32. Carla Dal FornoYou Know What It’s Like

År: 2016

carla

– Vartannat spår har sång, vartannat är instrumentalt. Allihop är djupt suggestiva, allihop existerar i en märklig, vacker, parallell skuggvärld och allihop berättar om vilken sjukt spännande artist och ljudmakare Carla Dal Forno är. Jag upptäckte henne i höstas och sannolikt är hon årets upptäckt för mig.

 

31. Leonard CohenYou Want It Darker

År: 2016

Leonard-Cohen

– Cohen precis som man vill ha honom. Kärv, varm, bitsk, cool, och med galghumorn i högsta hugg, författar han drabbande sånger och små psalmer om förgänglighet och längtan. Att han gick bort, 82 år gammal, kort efter att skivan släppts, gör den inte precis mindre drabbande. Ett väldigt värdigt avslut på ett enastående liv och en lika enastående karriär.

***

Nu börjar det bli verkligt spännande. Hälften av listorna är avklarade. Vi hörs om en vecka!

 

 

Bäst just nu: januari 2019

 

 

Nytt år, ny musik. Allt är som vanligt, bara sångerna är nya.

 

1900 30 sekunder under Tokyo

– Året börjar ack så starkt med detta tidigare outgivna mästerstycke från 1900 – geniale Christian Gabels anakronistiska, audiovisuella våta dröm. 30 sekunder under Tokyo blandar österländsk mystik med Jacaszek-stämningar och är inte bara årets första odiskutabla fullträff, utan också en av Gabels allra vackraste kompositioner.

Tio år efter att den första 1900-skivan släpptes spelades musiken för första gången live i en serie succéartade audiovisuella föreställningar. Först med sex utsålda datum på Orionteatern i Stockholm i maj i fjol och sedan under en kritikerrosad turné i Sverige och Norge under hösten. Nu sluts cirkeln då ett livealbum med inspelningar från det gångna året presenteras, varifrån 30 sekunder är hämtad. I dag har föreställningen även nypremiär på Orionteatern. Fram till och med 13/1 ges sex stycken föreställningar. Mer information här.

 

Nizui Daisy’s Dystopia (demo-EP)

– Shoegaze, emo, postpunk, goth, dreampop – associationerna må vara flertaliga, men soundet och uttrycket saknar (nästintill) motstycke i musiksverige anno 2019. Söderortsynglingarna i Nizui befinner sig ännu på demostadiet, men är redan huvudet högre än flera av sina mer etablerade kollegor. Och vilken mäktig sångare Gabriel Bermúdez är. Om två veckor spelar de i Stockholm. Sannolikt är de lika bra live som på skiva.

 

Rome One Lion’s Roar

– Jerome Reuter hyllar fritänkandet och utanförskapet med tunga nya singeln One Lion’s Roar. Man kan antingen sälla sig till horden av får, sjunger Reuter, eller gå lejonets stolta, egna väg. Vi vet alla vilken väg Rome väljer.

Fredag 18/1 släpps nya albumet Le Ceneri Di Heliodoro via Trisol Music Group.

 

Otavan VeretSyvys (album)

– Finska Otavan Verets andra album, utgivet på lysande Cyclic Law, är den bästa, nya dark ambient-musiken just nu. Drömskt, kyligt och med pulserande atmosfärer som både kväver och förtrollar.

 

Svart KattDet var då

– Vemodspunkarna i Svart Katt är tillbaka med ny singel, utgiven via Adrian Recordings, och i vanlig ordning rör det sig om en explosiv dänga med hjärtat på utsidan. Här besjungs ett skimrande då i skenet av ett grådaskigt nu, och man vet inte om man ska pogo-dansa eller gråta. Men bra är det. Väldigt bra.

 

Konsertrecension: 1900, Inkonst, Malmö, 4/10 2018

IMG_4780

Som hämtat ur Henry Spencers fantasier.

Christian Gabels audiovisuella gestaltande av sitt 1900-projekt må ha varit än mer lyckat på Orionteatern i våras, men tillhör alltjämt en klass för sig. Det är suggestivt likt Eraserhead, bitterljuvt som gamla journalfilmer. Videoprojektionerna och musiken får en att sakna det Europa och den värld som en gång i tiden sa NEJ till extremism och antidemokrati och JA till avantgarde och melankoliska piano- och dragspelsstycken. Men mitt i saknaden kan man likväl trösta sig med att Gabel och 1900 finns.

I kväll likt i våras fick de sällskap på scen av dels Pelle Ossler, vars penetrerande närvaro och ljudvärld för en stund förvandlade Inkonst i Malmö till The Bang Bang Bar i Twin Peaks, och dels den makalösa blåskvartetten. Fyra herrar i plommonstop med sällsynt känsla för förtätat blås. De känns lika mycket Tintin som Lynch och är, precis som Ossler, oumbärliga för föreställningen.

IMG_4770

Gabel har i intervjuer uttryckt en mildare oro för hur det ska gå att omvandla Orionteatern-föreställningen till en mobil dito. Och som sagt, vårens föreställning var visserligen bättre, men något skäl till oro finns icke. Christian Gabel kan lugnt känna att han lyckats mer än väl med höstens projekt. 1900 är en fantastisk upplevelse jag unnar alla.

IMG_4777 (1)

Bäst: Väldigt mycket. Till exempel det vansinnigt tajta bandet.

Sämst: Att vi inte fick höra Anti 1900 – en av Gabels vackraste kompositioner.

Längd: Omkring 70 minuter.

Ossler – Evig himmelsk fullkomning

IMG_5351

CDON har nu äntligen behagat leverera mitt ex av Osslers nya platta, och det är jag glad för. Jag har försökt att låta bli att läsa recensioner (inte velat ha några spoilers innan vinylen dumpit ner) men jag har ändå snappat hur hyllad den blivit. Förvånad har jag inte blivit – jag kan min Ossler, vet hans kapacitet och hur bra plattor han har i bagaget. Men samtidigt har jag ändå undrat; kommer jag hålla med alla recensenter? Tänk om jag blir besviken?! Kan den verkligen vara bättre än Stas? Efter x antal genomlyssningar lyder svaren på dessa frågor: ja, ingen risk, sannolikt. Detta är en formidabel skiva från en artist som för varje album bara växer och växer, utvecklas och utvecklas, och som finslipat sitt lyriska och musikaliska uttryck till den nivå som nu hörs på denna senaste platta.

På Stas var blicken ständigt riktad mot den egna insidan (och det fanns det mycket goda skäl till). Evig himmelsk fullkomning blickar till stor del utåt, och andas ödeläggelse och krig redan från första spåret Ingen rök utan eld. Han målar upp bilder från en härjad stad som instinktivt känns igen från Dagermans mästerliga efterkrigsskildring Tysk höst (en titel som för övrigt känns igen från Stas): hål i fasaden, oläkta sår nästintill, hål av granater och splitter och skott, och luften står still. Han blickar inåt genom att blicka utåt: glöden har slocknat för längesen, nu brinner det nån annanstans. Precis som Dagerman (och för att ta ett samtida exempel från musikvärlden, Jerome Reuter från Rome) dyker han ner i någonting stort, men berättar utifrån individer och gör på så sätt något allmänmänskligt av något så universellt drabbande som efterdyningarna av ett krig.

Samma sak pågår i vad som sannolikt är skivans (och årets) bästa låt, Botten av ditt hav. En låt om någon som under en flykt över medelhavet förlorat sin älskade (ett barn, en make/maka, en mor, en far, en syster, en bror) och nu desperat försöker bearbeta skulden och den hemsökelse som plågar hen. Men om jag fick vända tiden tillbaka, kunde jag vända tiden tillbaks, skulle jag bli hos dig, skulle jag stannat kvar. Ånger och skuld och en textrad applicerbar hos vem som helst som upplevt en (tung) förlust. En stor poet ska helst göra något allmänmänskligt av saker som katastrofer, kriser och predikament – personliga såväl som allmänna sådana. Dagerman gjorde det som sagt med Tysk höst, Camus gjorde det med Pesten, Bergman gjorde det med Det sjunde inseglet (och Skammen) – och Ossler gör det nu, 2017, med Evig himmelsk fullkomning.

Men skivan rymmer även klassisk introspektion. En annan alldeles enorm låt är Helsingborg. I den går jag:et tillbaka 35 år i tiden, tillbaka till den gamla hemstaden, för att försöka återkoppla till den där som försvann, den där som fastnade på honom, som aldrig helt försvann, den där som vände tanken ut och in, gav ett annat perspektiv. Vem hon än var så är hon borta nu, och jag:et försöker hitta henne, och genom henne och försöker han att hitta hem, hitta svar.

Mer introspektion hittar vi i de två avslutande låtarna, Större än du tror och (den fruktansvärt vackra och ständigt växande) Sommardröm i grått. I den förstnämnda drar jag paralleller till Bruno K Öijers dikt Hålla honom kvar, från 2008 års Svart som silver. I den ringer poeten i en dröm upp sitt sjuåriga jag för att berätta att han saknar honom, att han tänker på honom, men ingenting han säger eller berättar når fram. Pojken är inte intresserad. Inget kan hålla honom kvar. I Större än du tror har jag:et varit nere i källaren och funnit ett gammalt fotografi av (och ett läkarutlåtande över) sitt 12-åriga jag (jag förutsätter här att det är jag:et i låten som det gäller, men kan mycket väl missta mig). Han ser barnet, med sin tomma blick, stirra rakt in i sig själv och fråga var detta ska sluta.  Samma fråga ekar i jag:et, och han fortsätter med att föreställa sig att han, på ett öijerskt vis, ringer tillbaka genom tiden och berättar för pojken att det kommer att ordna sig, att pojken är större än vad han själv tror, mycket mer än vad de andra (och den där diagnosen) säger. Detta är ett av skivans starkaste ögonblick.

I Sommardröm i grått, skivans sista spår, är jag:et åter i barndomens värld och rotar. Han minns gamla somrar, minns en enklare tid, saknar dem som var med. Han vill nå ut till dem, vill skriva dem ett brev, förklara varför livet blev som det blev, men han finner inga ord, och så blir brevet vått… Och nu är livet svårt att få ihop. Allting är desintegration och sönderfall. Man gör vad man kan, men man kan ju inte allt. Men en dag ska de ses igen, förenas efter allt. Låten, skivans längsta, är över tio minuter lång, men känns som fem. Det är en dynamisk låt, det pågår saker hela tiden, även under de ganska långa instrumentala partierna. Musiken börjar försiktigt, för att sedan intensifieras, och sedan stegra, och det vackra crescendot som skapas ur detta leder oss till de nyss nämnda raderna om sönderfall och desintegration. Oerhört effektivt och väldigt vackert.

Pelle Ossler har gjort en platta som i december kommer att slåss om en förstaplats på listan över årets bästa album. Det är bara mars nu, men detta vet man om man hört den.

Jag inser nu att jag till 99% fokuserat på skivans texter, och detta trots att Ossler är landets mest intressanta och uttrycksfulla gitarrist, och att skivan huserar den briljante batteristen och producenten Christian ”1900” Gabel och Mikael Nilzén, för att nämna några. Men vad jag kan säga innan jag avslutar är att gitarrerna inte kommer att göra någon besviken – de är febriga och leriga och trubbiga, och de karvar sig ut ur högtalarna och in i märgen på dig när du lyssnar. Trummorna är ödesmättade och sporrar på gitarrerna. Produktionen och elektroniken är atmosfärisk och förstärker bilderna som texterna målar upp – och texterna förstärker i sin tur ljuden som maskinerna och instrumenten skapar. Ett perfekt samspel som alla som sysslar med kombinationen ljud/musik+ord  letar efter.

Sträck på dig, Pelle. Du har gjort din bästa platta, hittills.

 

Köp skivan på cdon, Ginza eller varför inte på Bengans, och gå på Osslers turné som snart drar igång!

Fotot är mitt.

2016 In Review: The albums

2016.img_3541

 

20. Bon Iver22, A Million

– Justin Vernons musik blir underligare och underligare, och svårare och svårare att relatera till och förstå, men den blir aldrig ointressant.

19. And Also the Trees Born Into the Waves

– AATT:s 2000-tals-renässans, som inleddes 2003 med Further From the Truth (och peakade med 2007 års mästerverk (Listen For) The Rag and Bone Man håller i sig, och visar inga tendenser på att falna.

18. Minor VictoriesMinor Victories

– Det var inte mer än rätt att världen åter skulle få njuta av Rachel Goswells (Slowdive) utmärkta stämma.

17. Cities Last Broadcast The Humming Tapes

– Brusig, stämningsfull dark ambient, ibland med närapå jazziga inslag.

16. Citizen HTransference

– Niklas Hellbergs solodebut. Hellberg är ju annars mer känd från All That Jazz, Peace, Love & Pitbulls och Sällskapet, och som en avgörande viktig kugge i Joakim Thåströms solokarriär och -band. Som Citizen H gör han instrumental, elektronisk dark ambient, och hans fingertoppskänsla för atmosfärer och ljudlandskap är intakt. Jag hoppas på ett fysiskt släpp.

15. Marissa Nadler Strangers

– Förföriskt mörker.

14. 1900Tekno

– Christian Gabel är en av Sveriges bästa ljudmakare.

13. Iggy Pop Post Pop Depression

– Iggy släppte i maj karriärens tredje bästa soloalbum, nedpetat endast av Berlin-plattorna från 1977. Texterna är inspirerade, sången sitter perfekt, och musiken (styrd av Josh Homme och Iggy själv) är intressantare än på decennier.

12. ApocryphosStone Speak

– Kylig, karg dark ambient. Låter som en fika vid en hamn, i januari. Utan något att fika på.

11. Christian KjellvanderA Village: Natural Light

– En promenad längs öde fält, gårdar och åkrar i november.

10. Neurosis Fires Within Fires

– Vackert och skräckinjagande om vartannat. Neurosis har gjort det igen. Metal för folk med för mycket finess och känsla för att lyssna på metal.

9. Ivy BellsSculptures

– Skimrande pop, så melankolisk att man blir förlamad.

8. David BowieBlackstar

– Precis som sin gamle vapendragare Iggy, så släppte också Bowie ett av karriärens bästa album i år. Men till skillnad från Iggy, så fick Bowie inte uppleva vilket genomslag plattan fick. Två dagar efter release gick han bort i levercancer. Vedervärdigt.

7. Nick Cave & the Bad SeedsSkeleton Tree

– Den gamla föreställningen om att konstnären frodas när tillvaron rasar ihop får här vatten på sin kvarn.

6. Maria Taylor In the Next Life

– Jag är så vansinnigt svag för Maria. Hennes röst, hennes melodier, hennes texter och den sorgsenhet som genomsyrar alla hennes skivor. I år släppte hon sin karriärs jämnaste platta, och återförenades med Conor Oberst (om än bara på en låt).

5. Leonard CohenYou Want It Darker

– 2016 var året då ikonerna gjorde comeback, och Cohen tillhör den skaran. 2016 var även året då många ikoner gick bort, och dessvärre tillhör Cohen även detta gäng. Han dog  några veckor efter releasen. Detta är hans bästa platta sedan 1988 års I’m Your Man. Soundet är kargt, texterna fokuserade, rösten stannar tiden. Klassisk Cohen.

4. AllseitsChimäre

– Soundtracket till alltings undergång. Vansinnigt snygg dark ambient. Fantastisk produktion.

3. RomeThe Hyperion Machine

– Jerome Reuter går ifrån temaskivorna, och får trots det ihop sin bästa och jämnaste platta hittills. Mörk, romantisk, atmosfärisk. Lyriken sitter, melodierna är rakt igenom starka. Och Thåström gästar.

2. Frida HyvönenKvinnor och barn

– I höstas gick jag från att inte ha någon relation till Fridas musik (hade hört debutplattan 2005 när den var ny, men det var allt) till att betrakta henne som en av vårt lands intressantaste artister och textförfattare. Allt tack vare denna skivan.

1. Conor Oberst Ruminations

– På Ruminations skalar Conor av sig precis allt, och blottar sig på ett sätt han inte gjort sedan han som 20-åring slog igenom med Bright Eyes. Men då var det (till en början) febrig ångestpop, nu ger han ett betydligt mer samlat intryck, trots att ångesten finns kvar. Men den är tyngre nu. Mer gnagande än skärande. Melodierna är lika bra som någonsin, men texterna är ännu vassare. Djupt personligt, men samtidigt aldrig annat än allmängiltigt.

 

Köp plattorna där plattor säljes. Fotot är taget av mig. Photo by me.