Ossler – Evig himmelsk fullkomning

CDON har nu äntligen behagat leverera mitt ex av Osslers nya platta, och det är jag glad för. Jag har försökt att låta bli att läsa recensioner (inte velat ha några spoilers innan vinylen dumpit ner) men jag har ändå snappat hur hyllad den blivit. Förvånad har jag inte blivit – jag kan min Ossler, vet hans kapacitet och hur bra plattor han har i bagaget. Men samtidigt har jag ändå undrat; kommer jag hålla med alla recensenter? Tänk om jag blir besviken?! Kan den verkligen vara bättre än Stas? Efter x antal genomlyssningar lyder svaren på dessa frågor: ja, ingen risk, sannolikt. Detta är en formidabel skiva från en artist som för varje album bara växer och växer, utvecklas och utvecklas, och som finslipat sitt lyriska och musikaliska uttryck till den nivå som nu hörs på denna senaste platta.

På Stas var blicken ständigt riktad mot den egna insidan (och det fanns det mycket goda skäl till). Evig himmelsk fullkomning blickar till stor del utåt, och andas ödeläggelse och krig redan från första spåret Ingen rök utan eld. Han målar upp bilder från en härjad stad som instinktivt känns igen från Dagermans mästerliga efterkrigsskildring Tysk höst (en titel som för övrigt känns igen från Stas): hål i fasaden, oläkta sår nästintill, hål av granater och splitter och skott, och luften står still. Han blickar inåt genom att blicka utåt: glöden har slocknat för längesen, nu brinner det nån annanstans. Precis som Dagerman (och för att ta ett samtida exempel från musikvärlden, Jerome Reuter från Rome) dyker han ner i någonting stort, men berättar utifrån individer och gör på så sätt något allmänmänskligt av något så universellt drabbande som efterdyningarna av ett krig.

Samma sak pågår i vad som sannolikt är skivans (och årets) bästa låt, Botten av ditt hav. En låt om någon som under en flykt över medelhavet förlorat sin älskade (ett barn, en make/maka, en mor, en far, en syster, en bror) och nu desperat försöker bearbeta skulden och den hemsökelse som plågar hen. Men om jag fick vända tiden tillbaka, kunde jag vända tiden tillbaks, skulle jag bli hos dig, skulle jag stannat kvar. Ånger och skuld och en textrad applicerbar hos vem som helst som upplevt en (tung) förlust. En stor poet ska helst göra något allmänmänskligt av saker som katastrofer, kriser och predikament – personliga såväl som allmänna sådana. Dagerman gjorde det som sagt med Tysk höst, Camus gjorde det med Pesten, Bergman gjorde det med Det sjunde inseglet (och Skammen) – och Ossler gör det nu, 2017, med Evig himmelsk fullkomning.

Men skivan rymmer även klassisk introspektion. En annan alldeles enorm låt är Helsingborg. I den går jag:et tillbaka 35 år i tiden, tillbaka till den gamla hemstaden, för att försöka återkoppla till den där som försvann, den där som fastnade på honom, som aldrig helt försvann, den där som vände tanken ut och in, gav ett annat perspektiv. Vem hon än var så är hon borta nu, och jag:et försöker hitta henne, och genom henne och då försöker han att hitta hem, hitta svar.

Mer introspektion hittar vi i de två avslutande låtarna, Större än du tror och (den fruktansvärt vackra och ständigt växande) Sommardröm i grått. I den förstnämnda drar jag paralleller till Bruno K Öijers dikt Hålla honom kvar, från 2008 års Svart som silver. I den ringer poeten i en dröm upp sitt sjuåriga jag för att berätta att han saknar honom, att han tänker på honom, men ingenting han säger eller berättar når fram. Pojken är inte intresserad. Inget kan hålla honom kvar. I Större än du tror har jag:et varit nere i källaren och funnit ett gammalt fotografi av (och ett läkarutlåtande över) sitt 12-åriga jag (jag förutsätter här att det är jag:et i låten som det gäller, men kan mycket väl missta mig). Han ser barnet, med sin tomma blick, stirra rakt in i sig själv och fråga var detta ska sluta.  Samma fråga ekar i jag:et, och han fortsätter med att föreställa sig att han, på ett öijerskt vis, ringer tillbaka genom tiden och berättar för pojken att det kommer att ordna sig, att pojken är större än vad han själv tror, mycket mer än vad de andra (och den där diagnosen) säger. Detta är ett av skivans starkaste ögonblick.

I Sommardröm i grått, skivans sista spår, är jag:et åter i barndomens värld och rotar. Han minns gamla somrar, minns en enklare tid, saknar dem som var med. Han vill nå ut till dem, vill skriva dem ett brev, förklara varför livet blev som det blev, men han finner inga ord, och så blir brevet vått… Och nu är livet svårt att få ihop. Allting är desintegration och sönderfall. Man gör vad man kan, men man kan ju inte allt. Men en dag ska de ses igen, förenas efter allt. Låten, skivans längsta, är över tio minuter lång, men känns som fem. Det är en dynamisk låt, det pågår saker hela tiden, även under de ganska långa instrumentala partierna. Musiken börjar försiktigt, för att sedan intensifieras, och sedan stegra, och det vackra crescendot som skapas ur detta leder oss till de nyss nämnda raderna om sönderfall och desintegration. Oerhört effektivt och väldigt vackert.

Pelle Ossler har gjort en platta som i december kommer att slåss om en förstaplats på listan över årets bästa album. Det är bara mars nu, men detta vet man om man hört den.

Jag inser nu att jag till 99% fokuserat på skivans texter, och detta trots att Ossler är landets mest intressanta och uttrycksfulla gitarrist, och att skivan huserar den briljante batteristen och producenten Christian ”1900” Gabel och Mikael Nilzén, för att nämna några. Men vad jag kan säga innan jag avslutar är att gitarrerna inte kommer att göra någon besviken – de är febriga och leriga och trubbiga, och de karvar sig ut ur högtalarna och in i märgen på dig när du lyssnar. Trummorna är ödesmättade och sporrar på gitarrerna. Produktionen och elektroniken är atmosfärisk och förstärker bilderna som texterna målar upp – och texterna förstärker i sin tur ljuden som maskinerna och instrumenten skapar. Ett perfekt samspel som alla som sysslar med kombinationen ljud/musik+ord  letar efter.

Sträck på dig, Pelle. Du har gjort din bästa platta, hittills.

Köp skivan på cdon, Ginza eller varför inte på Bengans, och gå på Osslers turné som snart drar igång!

Fotot är mitt.