Som hämtat ur Henry Spencers fantasier.
Christian Gabels audiovisuella gestaltande av sitt 1900-projekt må ha varit än mer lyckat på Orionteatern i våras, men tillhör alltjämt en klass för sig. Det är suggestivt likt Eraserhead, bitterljuvt som gamla journalfilmer. Videoprojektionerna och musiken får en att sakna det Europa och den värld som en gång i tiden sa NEJ till extremism och antidemokrati och JA till avantgarde och melankoliska piano- och dragspelsstycken. Men mitt i saknaden kan man likväl trösta sig med att Gabel och 1900 finns.
I kväll likt i våras fick de sällskap på scen av dels Pelle Ossler, vars penetrerande närvaro och ljudvärld för en stund förvandlade Inkonst i Malmö till The Bang Bang Bar i Twin Peaks, och dels den makalösa blåskvartetten. Fyra herrar i plommonstop med sällsynt känsla för förtätat blås. De känns lika mycket Tintin som Lynch och är, precis som Ossler, oumbärliga för föreställningen.
Gabel har i intervjuer uttryckt en mildare oro för hur det ska gå att omvandla Orionteatern-föreställningen till en mobil dito. Och som sagt, vårens föreställning var visserligen bättre, men något skäl till oro finns icke. Christian Gabel kan lugnt känna att han lyckats mer än väl med höstens projekt. 1900 är en fantastisk upplevelse jag unnar alla.
Bäst: Väldigt mycket. Till exempel det vansinnigt tajta bandet.
Sämst: Att vi inte fick höra Anti 1900 – en av Gabels vackraste kompositioner.
Längd: Omkring 70 minuter.
482 MHz 