Foto: Anna Ledin-Wirén Christian Gabel - Videovåld - En av höstens bästa nyheter var ju att trummisen, producenten och ljudmaestron Christian Gabel (1900, bob hund) ska släppa inte mindre än två nya album i eget namn i november - bägge på egna, nystartade etiketten Gabel Elektronik. Det ena albumet heter Mikrofilm och är ett synthalbum … Fortsätt läsa Recension: Christian Gabel – Videovåld (singel)
Bäst just nu: september 2020
Tre album (eller två album och en EP, om man ska vara noga) och fyra låtar. Varsågoda. Figurehead - Stockholm Alien (EP) - Det första jag undrar när jag får pressmejlet är om namnet Figurehead är en referens till avgrundsmörka Cure-låten "The Figurehead". När förstalåten "Prozac Dreamin" rullat några sekunder inser jag dock att … Fortsätt läsa Bäst just nu: september 2020
Recension: Dödskällan – Dödskällan
INVSN, Hurula, Hast...och nu Malmöbandet Dödskällan. Det går inflation i ångestdriven svensk punk. Problemet är att allt låter så förbannat likriktat - stick i stäv mot punkens ideal, alltså. Dessvärre bryter inte heller Dödskällan mot normen. Det är, som ni kanske gissar, mollstämt, ilsket, med ringande BD-gitarrer och texter om hat, trasiga människor och trasiga … Fortsätt läsa Recension: Dödskällan – Dödskällan
Recension: Orochen – Thylacine (EP)
Med sin tredje EP, skriven och inspelad under coronapandemin, visar svartrockarna i Orochen äntligen vad de är kapabla till. De två föregående EP-skivorna hintade om potential, men var i slutändan för snälla, nästan poserande, lite för runda i kanterna. Lät stundtals mer Him än det Neurosis- och Mannen som blev en gris-sound man kände på … Fortsätt läsa Recension: Orochen – Thylacine (EP)
Recensioner, 2020-09-12
______________________________________________________________________________ And We Should Die of That Roar - Deathbed Lullabies - Bakom det matiga, men coola, artistnamnet döljer sig svensken Hardy Hum (ett annat artistnamn?), och Deathbed Lullabies är vederbörandes andra album. I Hardys värld är det 1800-tal, i Klondike, Alamo, Calgary eller längs the Oregon Trail. Dammet yr när de laglösa och deras … Fortsätt läsa Recensioner, 2020-09-12
Recension: Harriet Nauer – Human (EP)
Trollhättebon Harriet Nauer debuterade 2014 med mini-LP:n/EP:n Standing by the Heavenly Gates. Sedan dess har hon legat lågt på skivfronten, men nu är hon tillbaka igen. Och nya EP:n Human imponerar på denne recensent. Harriet Nauer är bländande som en filmstjärna, har en röst som landar någonstans mellan ett klassiskt skogsrå och kalifornisk 70-tals-folk och … Fortsätt läsa Recension: Harriet Nauer – Human (EP)
Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)
Isak Sundström har sedan han debuterade med garagerockiga postpunkarna i Pascal, via drömska, vackra Skriet, alltid vandrat på en helt egen stig. Men han är aldrig så egendomligt egen som när han gör musik i eget (nåväl) namn. Dubbelalbumet Antropofagernas rike är Sundströms tredje soloalbum - och nog måste det väl ändå vara hans bästa? … Fortsätt läsa Recension: I.B. Sundström – Antropofagernas rike (I och II)
Bäst just nu: augusti 2020
Augusti närmar sig sitt slut, och medan världen står i brand fortsätter musikåret 2020 att leverera. Allt är alltså inte hopplöst, kört och ledsamt. Cabaret Voltaire - "Vasto" - Industripionjärerna från Sheffield, Cabaret Voltaire, släpper nytt album i november. Nya singeln "Vasto" är närapå åtta minuter mekaniska rytmer, tungt dunkande, och malande elektronik. 26 år … Fortsätt läsa Bäst just nu: augusti 2020
Recension: Jason Molina – Eight Gates
Jason Molina dog i mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag. Han dog ensam och gravt alkoholiserad i en liten lägenhet i Indianapolis. Han var djupt respekterad av sina likar efter att i över 15 år givit ut en lång rad klassiska album som Songs: Ohia, med Magnolia Electric Co. och i eget namn. Men … Fortsätt läsa Recension: Jason Molina – Eight Gates
Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was
Jag trodde länge att detta inte skulle hända. Jag trodde att stabila, om än inte omvälvande, sjunde albumet The People's Key (2011) skulle bli deras sista. Jag hade lyckligtvis fel. Efter en rad singlar under året har Bright Eyes nu äntligen släppt sitt outsägligt emotsedda åttonde studioalbum, Down in the Weeds, Where the World Once … Fortsätt läsa Recension: Bright Eyes – Down in the Weeds, Where the World Once Was
482 MHz 