[ingenting] är tillbaka – här är deras tio bästa låtar till dags dato!

Igår slogs jag plötsligt av hur jäkla fint det känns att Stockholmsbandet [ingenting] är tillbaka. Detta band som oavsett om de använt gitarr, bas och trummor eller synthar och maskiner, skapat formidabel popmusik, som man lika ofta gråter ögonen ur sig till som man skrålar med i. Utsökta moll-melodier har de aldrig lidit brist på, ej heller texter som är lika intelligenta som de är drabbande. Från debuten 2004 till årets comebacksinglar har de hållit sig på en konstant hög nivå och bjudit på ett sound som blandat Smiths-pop, Ugglas 70-tal, ljungströmska underfundigheter, (sena) Kent och Nile Rodgers-disco, med hjärtesorg och existentiell ångest, till något som saknar egentligt motstycke i svenskt 2000-tal.

Jag är kort sagt glad att de är tillbaka. 14 december släpper de sin fjärde platta, som fått namnet #STXLM – deras första på närmare tio år (som för övrigt kan bli årets sista fullträff). Igår släpptes Gyllene Tider-tolkningen Billie. För att fira återkomsten vill jag här lyfta fram några av deras många pärlor. Här är [ingentings] tio bästa låtar – med kommentarer!

Spellista som vanligt i slutet av inlägget.

 

10. Emilio

– Suggestiv och mörk, men dansant och smittande, Berlin-disco. Jocke Berg anno Röd eller Tigerdrottningen skulle villigt bytt bort ett par av sina coolaste solbrillor för den här kompositionen. En av låtarna från kommande albumet.

 

9. Blanka blad

– Dryga sex minuters ånger och en kvävande känsla av att inte räcka till.

 

8. Gaia

– Chic gör ekokritisk och makalöst snygg disco med nyss nämnda Jocke Berg. Släpptes som fristående singel redan 2015, och dyker kanske därför inte upp på #STXLM, men den hade definitivt förtjänat en plats.

 

7. Gråt inte älskling

– Frontfiguren och hjärnan bakom [ingenting], Christopher Sander, är grym på pop, men hans ballader sliter inte sällan hjärtat ur kroppen på en. Detta är ett av [ingentings] tidigaste och mäktigaste exempel.

 

6. Punkdrömmar

– En av deras mest klassiska låtar. Punkig (…) indie-rökare om ungdomssynder, nostalgi och drömmar. Sander må sjunga om Berlin och Tjeckoslovakien, men aldrig har väl [ingenting] låtit mer New York än på Punkdrömmar? Men så nämns ju också Lou Reed.

 

5. Hanna

– Ännu en ny låt och förmodligen den som imponerat mest. Här blandar Sander [ingentings] melankoliska gitarrpop från 00-talet med senare års discofierade ljudbilder – och resultatet blir stundtals hjärtskärande.

 

4. Syster dyster/Julia

– Den första [ingenting]-låten jag hörde, i början av 2004. Mitt artonåriga indiehjärta hade börjat slå hårda slag, och jag föll pladask för alla poplåtar som på Smiths-vis blandade sorgsna melodier med finurliga texter och jangliga och riviga riff. Syster dyster (eller Julia, som den senare döptes om till på debutalbumet) var ett det årets bästa exempel på just detta. Blir lika glad än i dag av att höra den.

 

3. Bergochdalbanan

– Intim och brusig pianoballad. Sander skriver brev till den som försvann och passar på att rannsaka sig själv samtidigt. Brutalt ärligt och väldigt vackert.

 

2. Låt floden komma

– Mer självrannsakan, mer piano. Här på knä inför Herren Gud själv. Sander låter som om han hamnat vid den sista utposten och han lägger alla kort på bordet för att i bästa fall kanske nå något slags upprättelse. Till tonerna av återhållen gospel begråter han relationer han försakat, synderna han bär, och han ber om att få bli ett med jorden och himlen. Det finns bara en enda låt i den sanderska låtkatalogen som bräcker detta mästerverk.

 

1. Lång väg

– Denna. En låt jag inte kan höra utan att böla snoriga, tunga tårar. En skimrande atmosfärisk låt som rör sig i gränslandet mellan poplåt och ballad, på ett sätt som för tankarna till The Cure. Om att ha och att mista, ha och vara rädd för att mista. Om att minnas och om att längta. Om saknad. Om lycka. Om två människor och en katt. En av de allra finaste svenska 00-tals-låtarna.

 

Spellista: