Även om detta naturligtvis är en musiksida och jag i första hand är musikskribent och musikfan, är film något jag älskat i alla tider, och flera gånger har jag lekt med tanken på att publicera enstaka filminlägg. Det är inte troligt att i dagsläget göra 482 MHz till en kombinerad musik- och filmsajt (bliv vid din läst osv), men vad skadar det om jag för en gångs skull följer ovan nämnda nyck och knåpar ihop ett filminlägg för att roa mig själv och likasinnade?
Jag ser mig som sagt som filmälskare av rang, och är det någon enskild filmgenre som ligger mig extra varmt om hjärtat och som jag återkommer till oftare än andra är det skräck – gärna från åren 1974-1989. Nu är det ju dessutom den tiden på året då skräckfilmen gör sig som allra bäst, och därför tar jag nu tillfället i akt att tipsa om några härliga rullar från genrens guldålder. Förutom blod och slafs har de dessutom inte sällan grym musik gemensamt, och det passar ju bra här. Varsågoda!
År: 1974
Regi: Tobe Hooper
Tidernas allra bästa slasher är också tidernas mest omtalade och kontroversiella. Den startade moralpaniken om videovåldet för cirka 40 år sedan, och filmens konstnärliga kvaliteter hamnade därmed i baksätet. Det är synd, för detta är sann filmkonst och en ohygglig skildring av våld, utanförskap och rädsla. Jag vill lyfta fram dödsskräcken i Marilyn Burns ögon. Gunnar Hansens på ett sätt mänskliga, men ändå djupt omänskliga, uppenbarelse och hans själlösa, obönhörliga handlande. Jag vill lyfta fram Texas-hettan. Allt detta och mer därtill gör Motorsågsmassakern till en klaustrofobisk filmupplevelse som är omöjlig att värja sig ifrån.
År: 1977
Regi: Wes Craven
Innan mainstreamframgångarna med Terror på Elm Street och Scream fick Wes Craven in en kult-fullträff med The Hills Have Eyes. Precis som i fallet med Motorsågsmassakern handlar The Hills…om en grupp människor, här en familj vid namn Carter, som faller offer för en blodtörstig, spritt språngande galen och inavlad familj, där alla är döpta efter planeter i solsystemet, långt ute i obygden. Här är skådeplatsen öknen någonstans i sydvästra USA (familjen Carter är på väg till Kalifornien, så en god gissning är väl New Mexico eller Arizona). Familjen får problem med bilen, vilket de inavlade snabbt snappar upp, och så börjar terrorn. På flera ställen är filmen tramsig och det är inte många karaktärer man bryr sig om, men våldet är trovärdigt, stämningen kuslig och Michael Berryman, den ohygglige Michael Berryman, i rollen som galningen Pluto är ett av filmhistoriens ruggigaste ”monster”.
Zombi 2 (även känd som Zombie Flesh Eeaters)
År: 1979
Regi: Lucio Fulci
Nu snackar vi! Suggestiv stämning, slafs, långsamma och hotfulla zombies klanderfritt sminkade av Giannetto De Rossi – och så musiken! Den fantastiska, ambienta synthmusiken av Fabio Frizzi tillhör genrens allra bästa. Visst, skådespelet lämnar en hel del att önska och plotten, om en kvinna och en journalist som tillsammans reser till någon obskyr karibisk ö för att ta reda på vad som hänt med kvinnans försvunne far, har väl inte jättemånga lager, men i ärlighetens namn är det väl inte det man i första hand är ute efter när man ska titta på zombieskräck? Nej, detta är en av genrens allra mäktigaste filmupplevelser.
Trivia: 2:an i titeln kommer från att Fulci djärvt fick för sig att lansera filmen som en inofficiell uppföljare till George Romeros Dawn of the Dead från året innan.
År: 1980
Regi: Stanley Kubrick
Detta mästerverk, denna filmhistoriska milstolpe, hör egentligen inte hemma på en lista över slafsiga lågbudget-rullar, men jag kan inte låta bli. The Shining är tidernas bästa skräckfilm och återfinns utan vidare på min topp 10 (kanske till och med topp 5) över tidernas bästa filmer alla kategorier. Den måste tas med. För Jack Nicholsons rollprestation (i samma kaliber som Brando i Gudfadern eller De Niro i Taxi Driver). För Shelley Duvalls rädsla. För fotot. Och för hur den skrämmer på så många plan. Och den kyliga musiken av Wendy Carlos är förresten helt fantastisk.
År: 1980
Regi: Joe D’Amato
Första gången jag såg Antropophagus gillade jag den inte alls. Andra gången, säkert åtta år senare, älskade jag den besinningslöst. Vad som hänt däremellan vet jag inte, men om att denna slafs-skräckis, om ett gäng vänner som blir strandade på vad som – verkar vara – en öde ö, men som egentligen huserar en galen och konstant hungrig människoätare, är något av ett mästerstycke råder det ingen tvekan. Den är långsam, atmosfärisk och ibland nästan lite finstämd, och även här är filmmusiken (signerad Marcello Giombini) ypperlig. När man kombinerar atmosfär och finstämdhet med slafs och ett vidrigt otäckt monster blir skräcken desto effektivare och Antropophagus är ett utmärkt exempel på detta.
År: 1981
Regi: Sam Raimi
När Ash och hans vänner åker för att semestra – och festa – i en sliten stuga i skogen råkar de släppa lös demoner sugna på att ta över människokroppar. Vad som sedan utvecklas är ett slags blandning mellan demon- och zombieskräck, där blod, slafs och psykologisk skräck/ångest spelar lika stora roller. Uppföljarna, inklusive den lysande tv-serien Ash vs Evil Dead, drog alla betydligt mer åt humor, men originalet är för det mesta nattsvart. En av de filmerna som skrämde mig mest som barn.
År: 1981
Regi: Lucio Fulci
En kvinna ärver ett hus i New Orleans, men huset visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet – och föga förvånande följer ett sjuhelsikes blodbad. Det är cheesy som bara den, men det är också stämningsfullt, ruskigt våldsamt och – trots allt våld och blod – rätt mysigt. Musiken, sedan (återigen komponerad av Fabio Frizzi), pendlar mellan 70-tals-porr, disco och försök till New Orleans-jazz och är inte i närheten av lika effektiv eller passande som i Zombi 2, Fulcis och Frizzis förra samarbete på den här listan, men är likväl charmig på sitt sätt. Håll utkik efter scenen där hantverkaren/reparatören får ansiktet fullständigt sönderslitet – den är toppen!
År: 1985
Regi: Lamberto Bava
Någon delar ut fribiljetter till en biofilm, men på biografen råder onda krafter och film och verklighet flyter samman, varpå besökarna tas i besittning av demoner. Hysteri, slakt och videovåld på finfin nivå följer. Demons är en fantastiskt stämningsfull film, som precis som Evil Dead blandar demon- och zombiegenren med lätt hand. Och soundtracket, fyllt av tidstypisk macho-rock (Billy Idol!), är i sitt sammanhang lysande.
År: 1985
Regi: George A. Romero
Djupt nere i en bunker har en grupp forskare samlats för att lösa det lilla problemet med att världen tagits över av zombies. Konflikterna avlöser varandra, lappsjukan sätter i och zombierna bankar på dörren. Romeros ursprungliga zombietrilogi, som påbörjades 1968 med Night of the Living Dead och fortsatte 1978 med Dawn of the Dead, avslutades 1985 med Day of the Dead. Samtliga filmer i trilogin är mästerliga, men Day of the Dead tar kanske ändå priset. Night of the Living Dead var kanske lite för långsam och oblodig, Dawn of the Dead hade tjänat på att kortas ner en aning, men med Day of the Dead får Romero in alla rätt. Den är våldsam och actionfylld utan att tappa i spänning, blodig som tusan, men är ändå stämningsfull, och man bryr sig om karaktärerna och tror på deras konflikter. Se den. Och musiken av John Harrison låter modern än idag och för tankarna till band som S U R V I V E.
År: 1985
Regi: Dan O’Bannon
Humor och mardröms- och dödsångestframkallande skräck i en sällan skådad perfekt symbios uppstår när två klantiga lagerarbetare på ett kemiskt laboratorium råkar släppa lös en giftig gas som väcker de döda till liv. Ett charmigt gäng punkare/goter som festar loss på den närliggande kyrkogården blir bland de första att drabbas. Den här filmen har allt man kan begära av en skräckfilm från 80-talet, vare sig man vill garva eller bli skrämd från vettet. Den gula, hårlösa zombien från alldeles i början av filmen är än idag bland det ruskigaste jag sett. Håll utkik efter den. Och njut av soundtracket! Där hittar man höjdare som The Cramps, The Damned och 45 Grave.
482 MHz 