Årets 20 bästa album 2024

Ännu ett år läggs till handlingarna. 2024 – Året då både Oasis och kent tillkännagav att de gör comeback, och då Thåström och The Cure släppte album som nästan måste betraktas som karriärtoppar – efter nästan 50 år i branschen. Det är lätt att tro att undertecknad bara lyssnat på gamla idoler i år, men det är inte helt sant. Många andra artister och band har också fångat 482 MHz:s uppmärksamhet, och det har inte varit brist på starka album.

Nedan följer årets lista över de 20 allra bästa albumen från det gångna året. Och som vanligt får 482 MHz:s årslista fungera som ett alternativ till mainstream-medias och brett etablerade musiksajters obotliga fantasilöshet och deras trötta, ointresserade listor till brädden fulla med mainstreammusik och den för stunden trendigaste och bredast lanserade independent-diton. Som vanligt slår 482 MHz ett slag för variation och för det genuina musikintresset framför branschmässiga ryggdunkar.

482 MHz står alltjämt utanför, med ryggen fri, i den friska luften.

Gott nytt år.

---

20. Chelsea Wolfe – She Reaches Out To She Reaches Out To She

– En brytpunkt för den amerikanska goth-profilen, och bland de förvisso alltjämt tunga arrangemangen kan man skönja både hoppfullhet och svaga strimmor av ljus.

19. Agent Blå – Stab!

– Dödspopparnas bästa album, och en lysande blandning mellan Du-och-jag-döden–kents tyngd och musikaliska dynamik och den svenska 00-tals-indiens mest melankoliska stråk.

18. Leon Bridges – Leon

– På sitt fjärde album gräver Fort Worth-sonen Leon Bridges djupt i den amerikanska söderns mylla, medan han bitterljuvt blickar bakåt på en sedan länge förlorad barndom och oskuldsfullhet. Men det är ingen meningslös nostalgi vi pratar om här, det är helt och hållet tidlöst och universellt. Soldisig och atmosfärisk soul från någon som börjar likna en mästare.

17. Pharmakon – Maggot Mass

– Maggot Mass är en fasansfull uppgörelse med en värld och en mänsklighet som perverterar, förintar, suger ut och hånar sig själv och sin jord – och det låter därefter. Till dödsindustriella ljudmassor vrålar Margret Chardiet ut sin ilska och ångest, och att lyssna på resultatet är som att renas eller köras genom en köttkvarn. Jag kan inte bestämma vilket – men jag älskar det.

16. Night in Athens – Wasted Reflektions

– Tina Boleti från östra London, via Grekland, gör klassisk cold wave och hon gör det fruktansvärt bra. Wasted Reflektions är hennes andra album, och årets bästa i sitt slag.

15. Henrik Meierkord, Pelle Andersson & Ossler – Metamorfos

– Den aldrig vilande ambient-titanen Henrik Meierkord har släppt en rad starka album i år, men inget slår samarbetet med Pelle Andersson (Arvsmassan, Christian Kjellvander) och Ossler. Här slår de tre mästarna ihop sig – Meierkord på bland annat cello, Andersson på klaviatur och elektronik och Ossler på karaktäristisk avgrundsgitarr – och levererar ett slags hypnotisk, mörkgrå och organisk vildmarksambient. Fantastiskt.

14. Beyoncé – Cowboy Carter

– För någon som jag, som har Michael Jackson djupt och oåterkalleligt i blodet sedan fjärde klass, är Beyoncé en uppenbarelse. Precis som Jackson kan hon göra allt och det trovärdigt och till fullo. Och precis som Jackson utgår hon från, och använder som grund, den afroamerikanska (musik)kultur hon är sprungen ur, men strösslar ovanpå med vad som faller henne in. Här är det countrymusiken som agerat musa, och det hela låter som en svettig, åksjuk och fantastiskt underhållande blaxploitation-rulle utspelad i djupaste södern. Magi.

13. El Perro del Mar – Big Anonymous

– På Big Anonymous bearbetar Sarah Assbring döden och dödsskräck. Här finns inget insmickrande, inga undanflykter, bara ett oförväget möte mellan det sköraste som finns – det mänskliga livet – och det benhårdaste av allt i allt levandes tillvaro, nämligen just döden. Assbring förärar ämnet med exakt det allvar det förtjänar och musiken dånar, skimrar och framkallar gåshud under tiden.

12. Cursive – Devourer

– Cursive fortsätter på den uppåtgående bana som påbörjades på 2018 års comeback-platta Vitriola. Och trots att han hunnit fylla 50 är Tim Kasher fortfarande briljant på att skriva rå, blödande rock’n’roll om hur hopplöst svårt det är att vara människa i den moderna världen.

11. Agitator – Vänner för evigt

– Svensk postpunks nya, unga och intelligenta hopp.

10. Dead Melodies – Sylvan

– Årets bästa dark ambient kommer från britten Tom Moore och hans alias Dead Melodies, via den ständigt högaktuella genrelabeln Cryo Chamber. Till både akustiska och elektroniska instrument bygger Moore upp disiga, dunkla ljudvärldar som har mer med vindlande urskogar att göra än de för genren så klassiska industrierna. Resultatet är andäktigt och fruktansvärt inspirerande.

9. Azure Blue – The Night of the Stars

– Popsnillet Tobias Isaksson har gjort vad som sannolikt är karriärens bästa, mest fokuserade album. The Night of the Stars är drömsk synthpop på högsta nivå.

8. Lost Dog Street Band – Survived

– Countrytrubaduren Benjamin Tod vet inget annat än att göra fantastisk musik, oavsett om han kör solo eller med bandet Lost Dog Street Band. Survived handlar om att resa sig ur dyn och kämpa för att bli en bättre människa. Och Tod, med allsköns missbruk och trubbel i bagaget, vet vad han snackar om. Survived är kampens krona på verket – och årets allra bästa country.

7. Nick Cave and the Bad Seeds – Wild God

– Fem år har gått sedan Ghosteen, förra skivan med Bad Seeds, släpptes och uttrycket är nu ett annat. Ljudbilderna är mer organiska, stämningen stundtals mer förlösande och i texterna lyser inte sällan ett starkt ljus. Men det är lika drabbande som vanligt, och Nick Cave är fortfarande lika otvetydigt Nick Cave.

6. David Lynch & Chrystabell – Cellophane Memories

– Tio låtar till filmer som inte finns, till drömmar man inte har drömt men som man ändå befinner sig i. Ungefär så känns det när man lyssnar på den nya skivan från filmregissören/musikern/den ovärderliga skatten som är David Lynch, skriven ihop med mångårige samarbetspartnern och sångerskan Chrystabell. Stämningen är förtätad på klassiskt lynchskt manér (alla som har sett Mulholland Drive eller Inland Empire vet vad jag pratar om), och texterna, brottstycken från obekanta (o)verkligheter, oroar och förvillar på det allra ljuvligaste sätt.

5. Mount Eerie – Night Palace

– Phil Elverum, Amerikas främste vildmarksexistentialist, är tillbaka i gammal god form, efter några år då han behövt bearbeta sin hustrus tragiska och på tok för tidiga bortgång i cancer, bland annat genom ett par brutalt raka, akustiska album. Night Palace, däremot, är ett klassiskt Mount Eerie-album i stil med No Flashlight och Wind’s Poem, där stilar varierar och ljudvolym likaså, men allt ändå hänger ihop, och där texterna går på djupet med vår existens och vad vi egentligen gör med den. Jag har längtat efter det här albumet i över tio år. Det är den här Phil Elverum jag föll hårt för på 00-talet.

4. Keeley Forsyth – The Hollow

– Keeley Forsyths tredje platta är becksvart och fullständigt kompromisslös. Musiken hon gör kanske i grund och botten härstammar från folkmusiken, men i sig är den ett fullständigt eget väsen. Fysiskt nästan, med senor och blod och muskler som vrider sig, och utblandat med referenser som sträcker sig bakåt till sena Scott Walker, Nico och möjligen något i stil med Arvo Pärt. Så låter det. Hon förlitar sig på detta egna sätt att bygga sina ljudvärldar, och på sin egen röst, på sina märkliga, vackra, otäcka ord, och aldrig på billiga effekter eller hög volym. Vad allt slutligen mynnar ut i är en briljant skiva från en alldeles egensinnig artist.

3. And Also the Trees – Mother-of-Pearl Moon

– Med sin blandning av disig landsbygdsgotik, mörk jazz och intrikat, berättande poesi utgör AATT en särställning inom alternativmusiken och har så gjort sedan debuten 1983. Inget annat band låter som dem och Mother-of-Pearl Moon är det senaste i raden av utmärkta album som bandet släppt sedan nytändningen i början av detta århundrade.

2. The Cure – Songs of a Lost World

– 2024 kommer för alltid att gå till musikhistorien som det år då The Cure gjorde album-comeback efter 16 år – och det med ett tvättäkta mästerverk. Denna utslitna beskrivning av något som är särdeles bra måste, trots att ordet knappt ens längre håller ihop, användas om Songs of a Lost World. Här sitter varenda ton, varenda stavelse och frasering, varenda yttring överhuvudtaget, där den ska och den sitter där för att den måste, nästan som för att livet hänger på det – bandets och vårt. För det är på den sköra tråden mellan död och liv skivan hela tiden balanserar. På åtta fokuserade, omstörtande låtar bärgade från botten av Robert Smiths 65-åriga, vackra gothjärta får vi lära oss om hantering av saknad och förlust, av närstående och av oss själva och de vi en gång var eller trodde oss vara, och om smärtan i att kroppen hejdlöst åldras medan själen fortfarande kämpar.

Man skulle alltså kunna säga att Songs of a Lost World är ett slags studie i intelligent och uppriktigt allvar, där den vanliga människans existentiella grubblerier ges det utrymme och den respekt som sådana spörsmål förtjänar. Därmed blir därför också skivan ett oumbärligt och uppfriskande motgift till den rådande dum-i-huvudet-kulturen och företeelser som Hooja, Miriam Bryant, Gift vid första ögonkastet och Idol – och, inte minst, ett rörande bevis på att Smith & co är lika jäkla fantastiska nu som 1989.

1. Thåström – Somliga av oss

– Och så har vi Thåström…som efter lite svajiga Dom som skiner (2021) i oktober kom tillbaka med besked och ett närapå helt nytt sound, långt bort från den skivans popflörtar och synthsjok.

Bland nordmakedonska stråkar och hellbergska pianofigurer, få gitarrer och sparsamt men genialt använd elektronik, flyger Thåström omkring i den klara nattluften och sjunger sitt kärleksbrev till exilen, till staden som fenomen, till framåtrörelse och nuet. Och på samma gång skapar han, som bara han kan, ett gömställe för alla oss som samlar kraft inför vår egna framåtrörelse, våra egna exiler, och mod att bli de människor vi var menade att vara. Och så bor man där en tid, i Thåströms ”Traumstadt”, och känner hur vingarna växer ut och ser hur mörkret, inte ljusnar, men väl förändras, öppnas upp, blir välkomnande varmt. Och till slut är man redo.

Somliga av oss är inte bara detta årets bästa skiva – det är Thåströms bästa skiva, och ett häpnadsväckande exempel på hur denne man lever efter helt egna premisser, högt över de lagar som gäller för vanliga dödliga artister och låtskrivare, och betraktar, medvetet eller omedvetet, ständig utveckling som något lika självklart som syre. Man kan blott älska det faktum att man får vara med på resan.

---

All kärlek till alla er som läst ända hit ner. Vi ses på andra sidan.

/Niklas